Kontorist, kunna de från tjensten alldeles skil-
då landshöfdingen finner sig ieke vidare
för dem hafva förtroenden.
Låtom oss tillse huru härmed förhållit sig
enligt gällande lag och laga stadgar. 24
Ss i 1734 års landshöfdingeinstruktion tiller-
känner visserligen landshöfdingen rättighet att,
der landskamrerare, fogdar och häradskrif-
vare icke skulle efterlefva och fullgöra de
för dem utfärdade instruktioner, den felak-
tige, efter sakens omständighet, vederbörligen
tilltala, näpsa, eller inmana låta och, der han
sig då icke rättar, honom i kammarrevisionen
straxt. angifva; , äfvensom landshöfdingen er-
hållit tillstånd att, intill dess svar kan följar,
emellertid en sådan brottslig från tjensten
suspendera, ifall dess brott det förtjenar.
Men huru ömtålig för missbruket af lands-
höfdingens myndighet man i dessa hänseen-
den den tiden var, ådagalägges bland annataf ett
K. M:ts bref d. 9 Nov. 1739 (infördt i Juslens
samling af kongl. bref pag. 58), deruti, i an-
ledning at gjord förfrågan, huruvida Kongl.
Maj:ts befallningshafvande egde att för krono-
länsmän utsätta straff af tjenstens förlust el-
ler spöslitande för brofogdar som icke iakt-
taga deras embetspligt,, Kongl. Maj:t gifvit
till svar att som l1:a kap. 7 utsökn.balken
(hvilken blifvit promulgerad sednare än lands-
höfdingeinstruktionen) förmår att, om de,
som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande 1
bud och ärender brukas, af sjelftagen myn-
dighet, öfverskrida eller eftersätta det som
dem i hvarje mål befallt är, Kongl. Maj:ts
befallningshafvande eger makt att dem med
ord och varning näpsa, eller i böter af dem
taga 2 eller 3 månaders lön till nästa fattig-
hus, eller ock, der brottet svårare är, det
hos rätten angifva; alltså fann Kongl. Maj:t
betänkligt att bifalla landshöfdingens författ-
ning härutinnan, utan hade han att vid slika
embetsförseelser af kronobetjenterna sig efter
sallmänna lagen och. det deruti stadgadt är
nrätta. . Också har, under , åberopande af
denna ännu gällande allmänna lag, Svea hof-
rätt för icke just så länge sedan upphäft en
mot kronolänsman utan domstols beslut vid-
tagen afsättningsåtgärd, oaktadt, om vi ej miss
minna oss, i hans fullmakt influtit, att han icke
innehade tjensten längre än landshöfdingens
förtroende fortfore.
Läsaren finner, att emellan . dessa stadgan-
den både i landshöfdingeinstruktionen och all-
männa lageny rörande landshöfdingens myn:
dighet öfver honom underordnade tjenstemän;
och den nya under inrikes ministern Fåhreus
kontrasignation utfärdade s. k. instruktionen;
befinner sig ett himmelsvidt svalg, då genom
den. sednare landshöfdingen berättigas att, un-
der. föregifvande af den obetydligaste anled;
ning af ohörsamhet) eller vanvördnad, an-
tingen förmedelst suspension, eller genom de-
finitiv afsättning, utan all slags föregången
undersökning, skilja hela landtstaten i länet
från dess tjensteutöfning.
Men icke nog dermed att den nya instruk-
tionen strider mot äldre författningar och all-
män lag. Den strider äfven, såvidt vi kunna
inse, uppenbarligen mot grundlagens stad-
gande i 36 S regeringsformen, som uttryckli-
gen innehåller, att de som bekläda domare:
embeten, så högre som lägre, samt alla andra
embets- och tjenstemän än de i föregående 35 8
nämnda (s. k. förtroende-embetsmän) ,icke
kunna utan medelst ransakning och dom
från sina innehafvande : sysslor af konungen
afsättas. Att detta stadgande jemväl om-
fattar, att icke-amovibla tjenstemän ej heller
kunna genom en befallning från konungen,
utan föregånget domstols beslut, omedelbart
skiljas från embetets utöfning, torde icke kunna
bestridas. Således förmoda vi att sjelfva hr
Fåhreeus skulle anse det betänkligt att genom
någon af honom kontrasignerad befallning
från konungen afsätta eller suspendera en
landssekreterare, landskamrerare, landträntmä-
stare ete. Nå väl, skall konungen kunna i form
af instruktioner, o. s. v. åt landshöfdingen
delegera en makt som H. M. enligt grund-
lagen icke sjelf eger? Och hvilka absurda
anomalier skulle icke härigenom uppkomma?
Detta om lagligheten af den ifrågavarande
instruktionen — en fråga den vi förmoda
icke kunna undgå konstitutionsutskottets allvar-
liga uppmärksamhet vid den stundande riks-
agen.
Låtom os3 derefter betrakta de åtminstone
möjliga följderna af detta temligen längt tagna
steg in på absolutismens bana. Utan tvifvel
kunna äfven dessa i många hänseenden blifva
ganska fruktansvärda, icke blott för de per-
soner som utgöra landtstaten, utan ännu mer
för det allmänna, genom den helt och hållet
okontrollerade myndighet som den nya nådiga
instruktionen lägger i landshöfdingarnes hän-
der.
Sannt är visserligen, att hvad angår lands-
sekreterare, landskamrerare, landträntmästare, )
länsnotarie, länsbokhållare, kronofogde ochl.
häradsskrifvare, landshöfdingen är skyl-l.
dig att, i sammanhang med åtgärden att
skilja någon af bemälde tjenstemän från
embetets utöfning, ställa honom underl
tilltal inför vederbörlig domstol; men dels
behöfver landshöfdingen enligt samma ickel
förebringa något annat skäl för en sådan tjen-
stemans fällande till böter eller suspension än
att han emot landshöfdingen visat vanvörd-
nad eller ohörsamhet, dels vitsordar er-
farenheten nogsamt hvad resultatet i all-
mänhet blifver af åtal emot högre embets-
män och chefer, om någon underordnad dri-
star sig att emot dem söka rekonvention eller
upprättelse.
vad har då anledningen kunnat vara till
denna hetänklioa förändring? Aro våra nu-!.