Kontorist, kunna de från tjensten alldeles skildå landshöfdingen finner sig ieke vidare för dem hafva förtroenden. Låtom oss tillse huru härmed förhållit sig enligt gällande lag och laga stadgar. 24 Ss i 1734 års landshöfdingeinstruktion tillerkänner visserligen landshöfdingen rättighet att, der landskamrerare, fogdar och häradskrifvare icke skulle efterlefva och fullgöra de för dem utfärdade instruktioner, den felaktige, efter sakens omständighet, vederbörligen tilltala, näpsa, eller inmana låta och, der han sig då icke rättar, honom i kammarrevisionen straxt. angifva; , äfvensom landshöfdingen erhållit tillstånd att, intill dess svar kan följar, emellertid en sådan brottslig från tjensten suspendera, ifall dess brott det förtjenar. Men huru ömtålig för missbruket af landshöfdingens myndighet man i dessa hänseenden den tiden var, ådagalägges bland annataf ett K. M:ts bref d. 9 Nov. 1739 (infördt i Juslens samling af kongl. bref pag. 58), deruti, i anledning at gjord förfrågan, huruvida Kongl. Maj:ts befallningshafvande egde att för kronolänsmän utsätta straff af tjenstens förlust eller spöslitande för brofogdar som icke iakttaga deras embetspligt,, Kongl. Maj:t gifvit till svar att som l1:a kap. 7 utsökn.balken (hvilken blifvit promulgerad sednare än landshöfdingeinstruktionen) förmår att, om de, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande 1 bud och ärender brukas, af sjelftagen myndighet, öfverskrida eller eftersätta det som dem i hvarje mål befallt är, Kongl. Maj:ts befallningshafvande eger makt att dem med ord och varning näpsa, eller i böter af dem taga 2 eller 3 månaders lön till nästa fattighus, eller ock, der brottet svårare är, det hos rätten angifva; alltså fann Kongl. Maj:t betänkligt att bifalla landshöfdingens författning härutinnan, utan hade han att vid slika embetsförseelser af kronobetjenterna sig efter sallmänna lagen och. det deruti stadgadt är nrätta. . Också har, under , åberopande af denna ännu gällande allmänna lag, Svea hofrätt för icke just så länge sedan upphäft en mot kronolänsman utan domstols beslut vidtagen afsättningsåtgärd, oaktadt, om vi ej miss minna oss, i hans fullmakt influtit, att han icke innehade tjensten längre än landshöfdingens förtroende fortfore. Läsaren finner, att emellan . dessa stadganden både i landshöfdingeinstruktionen och allmänna lageny rörande landshöfdingens myn: dighet öfver honom underordnade tjenstemän; och den nya under inrikes ministern Fåhreus kontrasignation utfärdade s. k. instruktionen; befinner sig ett himmelsvidt svalg, då genom den. sednare landshöfdingen berättigas att, under. föregifvande af den obetydligaste anled; ning af ohörsamhet) eller vanvördnad, antingen förmedelst suspension, eller genom definitiv afsättning, utan all slags föregången undersökning, skilja hela landtstaten i länet från dess tjensteutöfning. Men icke nog dermed att den nya instruktionen strider mot äldre författningar och allmän lag. Den strider äfven, såvidt vi kunna inse, uppenbarligen mot grundlagens stadgande i 36 S regeringsformen, som uttryckligen innehåller, att de som bekläda domare: embeten, så högre som lägre, samt alla andra embetsoch tjenstemän än de i föregående 35 8 nämnda (s. k. förtroende-embetsmän) ,icke kunna utan medelst ransakning och dom från sina innehafvande : sysslor af konungen afsättas. Att detta stadgande jemväl omfattar, att icke-amovibla tjenstemän ej heller kunna genom en befallning från konungen, utan föregånget domstols beslut, omedelbart skiljas från embetets utöfning, torde icke kunna bestridas. Således förmoda vi att sjelfva hr Fåhreeus skulle anse det betänkligt att genom någon af honom kontrasignerad befallning från konungen afsätta eller suspendera en landssekreterare, landskamrerare, landträntmästare ete. Nå väl, skall konungen kunna i form af instruktioner, o. s. v. åt landshöfdingen delegera en makt som H. M. enligt grundlagen icke sjelf eger? Och hvilka absurda anomalier skulle icke härigenom uppkomma? Detta om lagligheten af den ifrågavarande instruktionen — en fråga den vi förmoda icke kunna undgå konstitutionsutskottets allvarliga uppmärksamhet vid den stundande riksagen. Låtom os3 derefter betrakta de åtminstone möjliga följderna af detta temligen längt tagna steg in på absolutismens bana. Utan tvifvel kunna äfven dessa i många hänseenden blifva ganska fruktansvärda, icke blott för de personer som utgöra landtstaten, utan ännu mer för det allmänna, genom den helt och hållet okontrollerade myndighet som den nya nådiga instruktionen lägger i landshöfdingarnes händer. Sannt är visserligen, att hvad angår landssekreterare, landskamrerare, landträntmästare, ) länsnotarie, länsbokhållare, kronofogde ochl. häradsskrifvare, landshöfdingen är skyl-l. dig att, i sammanhang med åtgärden att skilja någon af bemälde tjenstemän från embetets utöfning, ställa honom underl tilltal inför vederbörlig domstol; men dels behöfver landshöfdingen enligt samma ickel förebringa något annat skäl för en sådan tjenstemans fällande till böter eller suspension än att han emot landshöfdingen visat vanvördnad eller ohörsamhet, dels vitsordar erfarenheten nogsamt hvad resultatet i allmänhet blifver af åtal emot högre embetsmän och chefer, om någon underordnad dristar sig att emot dem söka rekonvention eller upprättelse. vad har då anledningen kunnat vara till denna hetänklioa förändring? Aro våra nu-!.