Från Paris tala: om enn utomerdentlig beskickning till-Stockhelm och Köpenhamn. BLANDADE ÄMNEN. En svensk Robinsson, d (Ur Norra Calmar Läns tidning.) i Följande berättelse, som i handskrift finnes på Lin? köpings bibliotek, torde icke sakna allt intresse, äfven öm uppgifterna deruti icke kunna ånses-ega full tillförlitlighet. En slägttradition, af ungefär likadant innehåll,; bör dock ännu vara gängse; och nekas kai icke, att åtskilligt af berättelsens innehåll öfverens! stämmer med förut af historien kända händelser. Vi veta nemligen, att af Riksmarsken Lars Siggesson Sparres tre söner: Göran, som skref sig sig till Rossvik och Roma, rikskansleren Erik Larsson Sparre till Sundby och ståthållaren på Kalmar. slött Johan Sparre till Bergqyvara, de två sistnämnde föllo såsori offer för hertig Carls, sedermera konung Carl IX:s, vrede och hämd. Det är äfven kändt, att Erik Larsson Sparre med hustru och barn någon tid vistades i Polen, samt att efter Johan Sparres: död hans maka och barn njöto rikt understöd af konung Sigismund. Det är således icke osannolikt, att den i berättelsen omnämnde Petter Sparre varit son antingen af Erik eller Johan Sparre. För öfrigt öfverlemnas åt den, som har tillgång till säkrare underrättelser, att närmare efterforska om någon ö finnes, på hvilken berättelsen inträffar. Vi införa den nu utan vidare anmärkningar: j Anno 1590 är jag Petter Sparre född uti konun: gåriket Sverge, liggandes uti nordvestra!delen af verlden, som kallas Europa. i När jag var på mitt 10:de år, blef min fader; sord var en förnäm adelsman, med många andra ömkeligen och våldsammeligen afdagatagen, men jag på ett fast underligt sätt undanstungen och förd till Polen, der den då regerande konung Sigismund mig i-sitt hof upptog och med allt nödigt uppehälle försörjde. i Dock tre år derefter, när erkehertiginnan Maria af Österrike till Polen kom med sin dotter fröken Conståntia, som blef Sigismunds drottning, vände hon ej igen förr än hon mig i sin tjenst bekom till kam marjunkare. c Jag följde henne till Österrike och häde goda dagar, till dess jag åstundade bese främmande orter och Tandskaper, hvartill hon mig icke allenast lof gaf, utan ock en temlig resepung med ungerska dukater uppfylld: i Jag reste till romerska kejsarens kufvudstad Wien och sedermera till Spanien, och som jag vid min an: komst förnam,. att en arm skulle utfärdas till West! indien, angaf jag mig storamiralen Johan de Alvarez, och emedan jag hade åtskilliga rekommendationer, blef jag antagen och för kapten öfver något infan: teri förordnad, seglånde dermed till Pakana i West: indien, hvarifrån jag blef kommenderad till S:t Jago, att derifrån till Manilla konvojera en gallion. i När vi voro komne i sjön, öfverföll oss en jemmer: lig storm oeh dref oss ut ur vår led och under midlinien, hvarest vi i tre månader i storm, regn och oväder stilla lågo och drefvo, förr än vi fingo det rätta farvädret. Emellertid uppkomn gräselig sjuk? dom iblahd folket, som på fjorton dagars tid så gras: serade, att af 280 personer ej voro mera än fem mar och två qvinfolk öfriga, nemligen skeppspatronens dotter, en jungfru om 18 år, styrmans hustru om sina 22 år, jag om mina 23 år, två båtsmän och två soldater, hvarigenom vi nödgades allenast bruka det medlersta seglet och Rnedertaga alla de andra. i Emellertid ppkom åter en faselig storm utur nor: den och dref oss åter på sidan, så att vi icke visste hvarest vi drefvo eller voro stadde, icke heller hade vi, som öfrige voro. någon särdeles kunskap på kom: pass och styrmanskap; vi befallte oss samteligen under Guds hand och så stundeligen som dageligen möed våra böner anHöllo om nådig: förlossning utur den stora fara vi sväfvade uti. Efter några månaders utståndna: besvär oeh lifsfara, blefvd vi ändtligen land varse, hvilket oss både fröjdade och skrämde; fröjd och glädje bekommo vi deraf att vi sågo land, men skräck efter vi fruktade blifva antingen drifne på några dolda sandbankar och klippor, eller ock blifva af landsens invånare dräpne; dock efter, nöden och faran ingen lag med sig hafver, läto vi sagta lända till land, märkandes med lodet djupleken, den vi doek alltid funno god med skön sandbotten; när vi voro komne en half mil intill landet, fällde vi ankar på trettio famnar; Gud gaf. ock lyckan till att vädret sig saktade, såsom ock ifrån landet begynde blåsa. Vi sköto några skott i mening att någon till oss utkomma skulle, men sedan vi i tvenne dagar således hade legat och ingen menniska förnummit, vågade vi oss att utsätta en vår båt och tre man, som foro i land, hvilka emot aftonen igenkommo, hafvandes med sig några foglar och ett peruvianskt får, hvilka icke skyggare hade varit, än att de dem med bara händerna hade fångat; ingen menniska eller någon liknelse till någon menniskas hemvist eller varälse hade de kunnat träffa eller skönja; vi kunde ock någorlunda gissa till, det intet folk måtte vara för handen; efter de foglar, som om bord bragtes, voro så spake och orädde. Dagen derefter foro vi allesammans i land att oss vederqvicka, emedan vi på sex månader ej till land hade varit; vi togo någon mat och vin, på hvilket vi ingen mangel hade, men allt vårt vatten var bortruttnadt och stinkande. När vi oss med mät och godt vatten, som vi funno uti en liten: bäck, styrkt och Gud för sin gudomliga och faderliga nåde hade efter vår förmåga tackat och Ilofsjungit, förfogade vi oss åter till skeppet. Rådgörandes Hvad vidare vore att göra, och såsom till vår erhållning nödigt var att salvera skeppet och gods, hvartill en god hamn fordrades; ty blef för godt funnet det vi en: sådan skulle uppsöka; till hvilken ända jag sjelf fjerde med båten åstadfor med tillsägelse att igenkomma innan tredje dagen, om Gud -oss ifrån olycka bevarade: andra dagen funno vi en mägta skön och säker hamn, hvarest en :stor elf af 8 å 10 famnars djup utlopp; och som vi foro henne något långt uppjoch stadigt med 2:nestycken, vi med oss tagit hade, sköto, menandes att om någon menniska för handen-vore, att den skulle till oss komma, hvaraf vi någon kunskap och hjelp få måtte, blefvo vi den föresatte terminen ute; men när vi fjerde dagen igenkommo, blefvo vi med stor glädje och fröjd undfägnade af vårt sällskap, som hade ta