Från Paris tala: om enn utomerdentlig
beskickning till-Stockhelm och Köpenhamn.
BLANDADE ÄMNEN.
En svensk Robinsson, d
(Ur Norra Calmar Läns tidning.) i
Följande berättelse, som i handskrift finnes på Lin?
köpings bibliotek, torde icke sakna allt intresse, äf-
ven öm uppgifterna deruti icke kunna ånses-ega full
tillförlitlighet. En slägttradition, af ungefär likadant
innehåll,; bör dock ännu vara gängse; och nekas kai
icke, att åtskilligt af berättelsens innehåll öfverens!
stämmer med förut af historien kända händelser.
Vi veta nemligen, att af Riksmarsken Lars Sigges-
son Sparres tre söner: Göran, som skref sig sig till
Rossvik och Roma, rikskansleren Erik Larsson Sparre
till Sundby och ståthållaren på Kalmar. slött Johan
Sparre till Bergqyvara, de två sistnämnde föllo såsori
offer för hertig Carls, sedermera konung Carl IX:s,
vrede och hämd. Det är äfven kändt, att Erik Lars-
son Sparre med hustru och barn någon tid vistades
i Polen, samt att efter Johan Sparres: död hans maka
och barn njöto rikt understöd af konung Sigismund.
Det är således icke osannolikt, att den i berättelsen
omnämnde Petter Sparre varit son antingen af Erik
eller Johan Sparre. För öfrigt öfverlemnas åt den,
som har tillgång till säkrare underrättelser, att när-
mare efterforska om någon ö finnes, på hvilken be-
rättelsen inträffar. Vi införa den nu utan vidare
anmärkningar: j
Anno 1590 är jag Petter Sparre född uti konun:
gåriket Sverge, liggandes uti nordvestra!delen af verl-
den, som kallas Europa. i
När jag var på mitt 10:de år, blef min fader; sord
var en förnäm adelsman, med många andra ömkeli-
gen och våldsammeligen afdagatagen, men jag på
ett fast underligt sätt undanstungen och förd till
Polen, der den då regerande konung Sigismund mig
i-sitt hof upptog och med allt nödigt uppehälle för-
sörjde. i
Dock tre år derefter, när erkehertiginnan Maria
af Österrike till Polen kom med sin dotter fröken
Conståntia, som blef Sigismunds drottning, vände hon
ej igen förr än hon mig i sin tjenst bekom till kam-
marjunkare. c
Jag följde henne till Österrike och häde goda da-
gar, till dess jag åstundade bese främmande orter
och Tandskaper, hvartill hon mig icke allenast lof gaf,
utan ock en temlig resepung med ungerska dukater
uppfylld: i
Jag reste till romerska kejsarens kufvudstad Wien
och sedermera till Spanien, och som jag vid min an:
komst förnam,. att en arm skulle utfärdas till West!
indien, angaf jag mig storamiralen Johan de Alvarez,
och emedan jag hade åtskilliga rekommendationer,
blef jag antagen och för kapten öfver något infan:
teri förordnad, seglånde dermed till Pakana i West:
indien, hvarifrån jag blef kommenderad till S:t Jago,
att derifrån till Manilla konvojera en gallion. i
När vi voro komne i sjön, öfverföll oss en jemmer:
lig storm oeh dref oss ut ur vår led och under mid-
linien, hvarest vi i tre månader i storm, regn och
oväder stilla lågo och drefvo, förr än vi fingo det
rätta farvädret. Emellertid uppkomn gräselig sjuk?
dom iblahd folket, som på fjorton dagars tid så gras:
serade, att af 280 personer ej voro mera än fem mar
och två qvinfolk öfriga, nemligen skeppspatronens
dotter, en jungfru om 18 år, styrmans hustru om
sina 22 år, jag om mina 23 år, två båtsmän och två
soldater, hvarigenom vi nödgades allenast bruka det
medlersta seglet och Rnedertaga alla de andra. i
Emellertid ppkom åter en faselig storm utur nor:
den och dref oss åter på sidan, så att vi icke visste
hvarest vi drefvo eller voro stadde, icke heller hade
vi, som öfrige voro. någon särdeles kunskap på kom:
pass och styrmanskap; vi befallte oss samteligen un-
der Guds hand och så stundeligen som dageligen
möed våra böner anHöllo om - nådig: förlossning utur
den stora fara vi sväfvade uti.
Efter några månaders utståndna: besvär oeh lifs-
fara, blefvd vi ändtligen land varse, hvilket oss både
fröjdade och skrämde; fröjd och glädje bekommo vi
deraf att vi sågo land, men skräck efter vi fruktade
blifva antingen drifne på några dolda sandbankar
och klippor, eller ock blifva af landsens invånare
dräpne; dock efter, nöden och faran ingen lag med
sig hafver, läto vi sagta lända till land, märkandes
med lodet djupleken, den vi doek alltid funno god
med skön sandbotten; när vi voro komne en half mil
intill landet, fällde vi ankar på trettio famnar; Gud
gaf. ock lyckan till att vädret sig saktade, såsom ock
ifrån landet begynde blåsa.
Vi sköto några skott i mening att någon till oss
utkomma skulle, men sedan vi i tvenne dagar såle-
des hade legat och ingen menniska förnummit, vå-
gade vi oss att utsätta en vår båt och tre man, som
foro i land, hvilka emot aftonen igenkommo, hafvan-
des med sig några foglar och ett peruvianskt får,
hvilka icke skyggare hade varit, än att de dem med
bara händerna hade fångat; ingen menniska eller
någon liknelse till någon menniskas hemvist eller
varälse hade de kunnat träffa eller skönja; vi kunde
ock någorlunda gissa till, det intet folk måtte vara
för handen; efter de foglar, som om bord bragtes,
voro så spake och orädde.
Dagen derefter foro vi allesammans i land att oss
vederqvicka, emedan vi på sex månader ej till land
hade varit; vi togo någon mat och vin, på hvilket vi
ingen mangel hade, men allt vårt vatten var bort-
ruttnadt och stinkande.
När vi oss med mät och godt vatten, som vi funno
uti en liten: bäck, styrkt och Gud för sin gudomliga
och faderliga nåde hade efter vår förmåga tackat
och Ilofsjungit, förfogade vi oss åter till skeppet.
Rådgörandes Hvad vidare vore att göra, och såsom
till vår erhållning nödigt var att salvera skeppet och
gods, hvartill en god hamn fordrades; ty blef för
godt funnet det vi en: sådan skulle uppsöka; till hvil-
ken ända jag sjelf fjerde med båten åstadfor med
tillsägelse att igenkomma innan tredje dagen, om
Gud -oss ifrån olycka bevarade: andra dagen funno
vi en mägta skön och säker hamn, hvarest en :stor
elf af 8 å 10 famnars djup utlopp; och som vi foro
henne något långt uppjoch stadigt med 2:nestycken,
vi med oss tagit hade, sköto, menandes att om nå-
gon menniska för handen-vore, att den skulle till
oss komma, hvaraf vi någon kunskap och hjelp få
måtte, blefvo vi den föresatte terminen ute; men när
vi fjerde dagen igenkommo, blefvo vi med stor glädje
och fröjd undfägnade af vårt sällskap, som hade ta-