T0r Sin egen, vi minnas Uarl den All:tes tid; vi minnas också huru Finland sände sina söner att jemte Sverges plantera tankefrihetens standar på Tysklands stränder, och Finlands hjeltar hand i hand med Sverges skickade sitt namn på Lätzens fält med Gustaf Adolphs till odödligheten. Vi tömma vänskapens bägare. Nu är dagens börda tung öfver Finland, dunkel dess framtid, dunklare än vanligt. Skulle hård pröfning komma, måtte det Finland som vi älska gå igenom sina prof till seger. Vi tömma löftets bägare att så som Finland älskar Sverge — och mera än så — skall det af oss varda älskadt. Minnets bägare egnades derpå åt tvenne af Skandinaviens under året bortgångne yppersta män, P. D. A. Atterbom och Sören Kierkegaard. Skålen för den förstnämnde, som föreslogs af kand, Sander, beledsagades med följande verser: . En eter annan af de store fäder I sångens rike till sitt hemland träder, Att bo uti evinnerliga tjäll. De gyllne strängaspelen börja brista. Hur klangfullt, rikt och skönt var ej det sista, Hvars toner dogo bort, som vågen somnar Vid hafvets strand en fridfull sommarqväll. Den fromme skallen föll för Höders pilar. Välsignad vare han, der nu han hvilar Vid fosterjordens barm, en trogen son! Invid hans urna må vår saknad bedja Och tälja hvarje länk af denna kedja, Som fängslar honom qvar i våra hjertan Och bringar honom offer derifrån. En flik jag lyfter af den segerfana, Som ligger fälld vid slutet af hans bana; Om bragder talar hon, ty Atterbom Sitt verk har börjat såsom reformator Och det fulländadt såsom triumfator: Med lagerkransen smyckad har han tagit Sin höga plats i minnets helgedom. I seklets början töckenhöljdes Norden, Och våldet högg sin tand i fosterjorden, Som stod vid branten af sin undergång. En återhållen gråt af bitter smärta Och sårad stolthet brände folkets hjerta, När Frithiofs skald för Svea stämde harpan Och sjöng pånyttfödd frihets sköna sång. Men äfven tanken var i fjättrar bunden, Förstenad dikten, ödslig sångarlunden, Och lågan slocknande på konstens härd, Då kom en annan yngling för att lossa De band, som tryckte, och han ville krossa Hvar fördoms välde: gladt han drog till striden Med stålsatt kraft, men blomsterlindadt svärd. Som morgonstjernans sken bebådar dagen, Så hörde man de första harposlagen: En sång förut ej hörd, en djerf och ny. Väl tryektes denna genius ned af dimman I sjelfva brytningen och gryningstimman, Men molnen skingrades, och skalden trädde Förädlad, renad fram ur stridens gny. Ett solsken lik, han spridde ljus och värma. Hvi skall min lyras matta toner härma Den ljusa bild, som nu förklarad är? Ett saligt leende på läppen dröjde Och barnets oskuld än hos mannen röjde. Hans blick var svärmisk, tycktes ej beröra Ett enda föremål på jorden här. Men hvilket föremål i all naturen, Från menniskan till blommorna och djuren, Har icke han sin varma kärlek gett? Han lade ord på näktergalens tunga, Att under sommarnattens tystnad sjunga För daggbestänkta rosen sina fröjder Och sina qval, dem intet öga sett. Ett lif, han sade, genom alltet tågar, I hvar gestalt en egen känsla lågar, En gudamakt i menskohjertat bor, Det outgrundliga, det underbara! Dess tusen frågor ville han besvara Och följer spåren af dess krökta stigar, Ehvad det tänker, tviflar eller tror. Med Faust ropar han ej mrkrets andar, Den vigde Siaren med Astolf landar Långt fjerran vid Lycksalighetens Ö. I sångens tempel så han stämde möte Med Romantikens kung, den Store Goethe, Och båda vittnade om menskovärdet Och andens gudaeld, som ej kan dö. När denne Florio på Thules stränder Nerdmannaharpan tog i sina händer, Den hvita svan till örn förbyttes då. Ty varmt och öppet var hans trogna sinne För hvarje fosterländskt och heligt minne, Från sagans tid till Tredje Gustafs dagar, Dem natten börjat andas frost uppå. Vid skenet af sin aftonrodnads strålar, Hur mången oförgätlig bild han målar Med detta aningsrika hjertas glöd. Men penseln faller, handen sjunker neder, En bön om grafvens ro den trötte beder. Försoning var det ord, som gått igenom Hans lefnads sista verk, hans stilla död. Som BKjelteskuggorna ur ättekullen Han talar än till oss ur svarta mullen Ett språk af fogelsång och blomsterdoft: Ännu skall konsten många segrar fira, Ur hjeltars aska skall vårt stamträd spira Med lummig krona och med gyllne frukter. Så skall det vara. Frid med skaldens stoft! Teol. doc. Myrberg tog derpå till ordet och ppdrog en teckning af Kierkegaard, hufvudakligen såsom religiös skriftställare, erinrade erefter huruledes denne sällsynte man var å en gång en utmärkt teolog, skald och veenskapsman samt antydde slutligen huru han enom hettan af den strid, hvari han under en sista perioden af sitt lif råkat med den officiella kristendomen, med presterskapet, vöjligen varit nog skarp, men att detta enast härledde sig af ett brinnande nit för den eliga sak hvars talan han förde, och ej af ågon sinnets bitterhet. Ordförande kurator föreslog derefter en skål ör akademiens rektor, hvilken denne med anlig vältalighet besvarade. Festens officiella afdelning afslöts derpå mkring kl. 1 med en skål för qvinnan at r Rosen. Upsala Biet omtalar äfven att ordförande urator låtit samma dag per telegraf öfverringa studentkårerna i Lund, Christiania och öpenhamn Upsalastudenternas helsningar. — I går afton uppfördes Wermlänningarne ör 50:e gången på kongl. teatern. Det beittas att författaren till denna särdeles poulära teaterpjes, förste amanuensen vid riksckivet hr . A. Dahlgren, samma dag af ongl. teaterns direktion som hedersskänk erållit en dyrbar kaffekanna af silfver. — Mindre teatern har upptagit Scribes och elavignes gamla välkända komedi Ålderdom ch älskvärdhet, hvilken der inför ett godt