T0r Sin egen, vi minnas Uarl den All:tes tid; vi min-
nas också huru Finland sände sina söner att jemte
Sverges plantera tankefrihetens standar på Tysklands
stränder, och Finlands hjeltar hand i hand med Sver-
ges skickade sitt namn på Lätzens fält med Gustaf
Adolphs till odödligheten. Vi tömma vänskapens bä-
gare. Nu är dagens börda tung öfver Finland, dun-
kel dess framtid, dunklare än vanligt. Skulle hård
pröfning komma, måtte det Finland som vi älska gå
igenom sina prof till seger. Vi tömma löftets bä-
gare att så som Finland älskar Sverge — och mera
än så — skall det af oss varda älskadt.
Minnets bägare egnades derpå åt tvenne af
Skandinaviens under året bortgångne yppersta
män, P. D. A. Atterbom och Sören Kierke-
gaard. Skålen för den förstnämnde, som före-
slogs af kand, Sander, beledsagades med föl-
jande verser: .
En eter annan af de store fäder
I sångens rike till sitt hemland träder,
Att bo uti evinnerliga tjäll.
De gyllne strängaspelen börja brista.
Hur klangfullt, rikt och skönt var ej det sista,
Hvars toner dogo bort, som vågen somnar
Vid hafvets strand en fridfull sommarqväll.
Den fromme skallen föll för Höders pilar.
Välsignad vare han, der nu han hvilar
Vid fosterjordens barm, en trogen son!
Invid hans urna må vår saknad bedja
Och tälja hvarje länk af denna kedja,
Som fängslar honom qvar i våra hjertan
Och bringar honom offer derifrån.
En flik jag lyfter af den segerfana,
Som ligger fälld vid slutet af hans bana;
Om bragder talar hon, ty Atterbom
Sitt verk har börjat såsom reformator
Och det fulländadt såsom triumfator:
Med lagerkransen smyckad har han tagit
Sin höga plats i minnets helgedom.
I seklets början töckenhöljdes Norden,
Och våldet högg sin tand i fosterjorden,
Som stod vid branten af sin undergång.
En återhållen gråt af bitter smärta
Och sårad stolthet brände folkets hjerta,
När Frithiofs skald för Svea stämde harpan
Och sjöng pånyttfödd frihets sköna sång.
Men äfven tanken var i fjättrar bunden,
Förstenad dikten, ödslig sångarlunden,
Och lågan slocknande på konstens härd,
Då kom en annan yngling för att lossa
De band, som tryckte, och han ville krossa
Hvar fördoms välde: gladt han drog till striden
Med stålsatt kraft, men blomsterlindadt svärd.
Som morgonstjernans sken bebådar dagen,
Så hörde man de första harposlagen:
En sång förut ej hörd, en djerf och ny.
Väl tryektes denna genius ned af dimman
I sjelfva brytningen och gryningstimman,
Men molnen skingrades, och skalden trädde
Förädlad, renad fram ur stridens gny.
Ett solsken lik, han spridde ljus och värma.
Hvi skall min lyras matta toner härma
Den ljusa bild, som nu förklarad är?
Ett saligt leende på läppen dröjde
Och barnets oskuld än hos mannen röjde.
Hans blick var svärmisk, tycktes ej beröra
Ett enda föremål på jorden här.
Men hvilket föremål i all naturen,
Från menniskan till blommorna och djuren,
Har icke han sin varma kärlek gett?
Han lade ord på näktergalens tunga,
Att under sommarnattens tystnad sjunga
För daggbestänkta rosen sina fröjder
Och sina qval, dem intet öga sett.
Ett lif, han sade, genom alltet tågar,
I hvar gestalt en egen känsla lågar,
En gudamakt i menskohjertat bor,
Det outgrundliga, det underbara!
Dess tusen frågor ville han besvara
Och följer spåren af dess krökta stigar,
Ehvad det tänker, tviflar eller tror.
Med Faust ropar han ej mrkrets andar,
Den vigde Siaren med Astolf landar
Långt fjerran vid Lycksalighetens Ö.
I sångens tempel så han stämde möte
Med Romantikens kung, den Store Goethe,
Och båda vittnade om menskovärdet
Och andens gudaeld, som ej kan dö.
När denne Florio på Thules stränder
Nerdmannaharpan tog i sina händer,
Den hvita svan till örn förbyttes då.
Ty varmt och öppet var hans trogna sinne
För hvarje fosterländskt och heligt minne,
Från sagans tid till Tredje Gustafs dagar,
Dem natten börjat andas frost uppå.
Vid skenet af sin aftonrodnads strålar,
Hur mången oförgätlig bild han målar
Med detta aningsrika hjertas glöd.
Men penseln faller, handen sjunker neder,
En bön om grafvens ro den trötte beder.
Försoning var det ord, som gått igenom
Hans lefnads sista verk, hans stilla död.
Som BKjelteskuggorna ur ättekullen
Han talar än till oss ur svarta mullen
Ett språk af fogelsång och blomsterdoft:
Ännu skall konsten många segrar fira,
Ur hjeltars aska skall vårt stamträd spira
Med lummig krona och med gyllne frukter.
Så skall det vara. Frid med skaldens stoft!
Teol. doc. Myrberg tog derpå till ordet och
ppdrog en teckning af Kierkegaard, hufvud-
akligen såsom religiös skriftställare, erinrade
erefter huruledes denne sällsynte man var
å en gång en utmärkt teolog, skald och ve-
enskapsman samt antydde slutligen huru han
enom hettan af den strid, hvari han under
en sista perioden af sitt lif råkat med den
officiella kristendomen, med presterskapet,
vöjligen varit nog skarp, men att detta en-
ast härledde sig af ett brinnande nit för den
eliga sak hvars talan han förde, och ej af
ågon sinnets bitterhet.
Ordförande kurator föreslog derefter en skål
ör akademiens rektor, hvilken denne med
anlig vältalighet besvarade.
Festens officiella afdelning afslöts derpå
mkring kl. 1 med en skål för qvinnan at
r Rosen.
Upsala Biet omtalar äfven att ordförande
urator låtit samma dag per telegraf öfver-
ringa studentkårerna i Lund, Christiania och
öpenhamn Upsalastudenternas helsningar.
— I går afton uppfördes Wermlänningarne
ör 50:e gången på kongl. teatern. Det be-
ittas att författaren till denna särdeles po-
ulära teaterpjes, förste amanuensen vid riks-
ckivet hr . A. Dahlgren, samma dag af
ongl. teaterns direktion som hedersskänk er-
ållit en dyrbar kaffekanna af silfver.
— Mindre teatern har upptagit Scribes och
elavignes gamla välkända komedi Ålderdom
ch älskvärdhet, hvilken der inför ett godt