tillfallet var bariotad, på ryggen och kom så
— en ny Zneas — indragande med honom
hos gumman Berggren, der han genast satte
honom ned midt på golfvet. Gubben var då
ej sen att framställa sitt ärende med de or-
den: Hör du Lisa, ja vill ha dej te hustru,
vill du ha mäg te kar? Gamla Lisa, hvil-
ken oaktadt sina 67 är, var giftaslysten
nog, gaf genast sitt samtycke till den önskade
föreningen, hvarefter det hedervärda paret
snart trädde i brudstol. — Någon gång slår
författaren öfver i sin humor, såsom t. ex.
pag. 36, der han uttrycker sin önskan att alla
gårdfarihandlare måtte följa en viss yrkesbro-
ders föredöme och — hänga sig.
Förf:s resa har varit allt utom en lustresa.
till följd af de besvärligheter och umbäran-
den han derunder måst underkasta sig — nå-
got att observera särdeles för dem af vära
landsmän, som så gerna teckna Reseminnen
m. m. från jernvägarne, ångbåtarne och bo:
tollerna. För det mesta till fots, tillryggalade
han vägen igenom Floda socken till Lima.
Transtrand, Sählen samt tillbaka till Malung
och Tyngsjö, derifrån ett kort besök gjordes
inom Vermlandsgränsen, vidare genom Ap-
pelbo och Malungs östra och vestra Finmar-
ker, till Malung, Appelbo, Järna och Näs.
Kap. 8—12 egnas hufvudsakligen åt Finmar-
kerne, och vi få der göra bekantskap ej min-
dre med dessas kolonisationshistoria, hvilken
till följd af nybyggarnes, t. ex. den förfärlige
Wild-Havvonens, af ohyggliga brott stämplade
I-:fnad, är rätt hemsk, än med den närvarande
befolkningens hittil!s nästan okända ställning.
Vi mötas här af den glädjande företeelsen af
en större välmåga och en högre kultur
än fordom, den sednare med svensk icke
norsk prägel. Ej sedan 1817 har man
hir nödgats äta -nådbröd (2), så hafva
odlingarne hufvudsakligast verkställts ge-
nom myrtappningar och skogsrödjningar till-
tagit. Medel felas dock till dessas, Isynner-
het myrodlingarnes verkställande i så stor
skala, att de åtminstone besparade folket nöd-
vändigheten att köpa en del af sin spanmål.
Behjertansvärd för våra statsekonomer är der-
före förf:s (pag. 83 - 89) påyrkan om odlings-
hjelp ät dessa trakters idoga inbyggare och
unde hans anmärkning, att när
yrbara skogen, hvilken nu måste fylla
jordbrukets bristande afkastning till tillräck-
ligt lefnadsunderhåll, en gång eller snart nog
blir utödd, är icke då att befara, att en kom-
mande generation födes endast för tiggarstaf-
ven — eller brottet? Det sednare lindar sig
ju så lätt kring det förra. Derföre: större bi-
drag till jordens förkofran, om dessa ock skola
tagas af de medel, dem man eljest känner
sig frestad att anslå till nya fängelsebyggna-
der! I få ord sagdt: gif arbetaren brödet, och
han skall icke stjäla det.
För öfrigt skildras dessa finnarnes afkom-
lingar såsom ett styft folk i all sin fattig-
dom. Oss svenskar anse de sig på förstån-
dets vägnar vida öfverlägsna, och svensk-
bygdens allmoge hedras af samma finnadel
med benämningen pack). Sedligheten lärer
ej vara den bästa, hvilket till större delen
tillskrifves bristen på kyrkor och prester. Till
sin själasörjare har mången här ända till 5—6
mils väg, och i vissa kapeller hålles gudstjenst
blott tre gånger om året, men dessa samman-
komster gälla mera lekar, dans och superi än
någon helig handling.
De skildringar vi förut haft om dalfolket,
dess seder och karakter, hafva nästan utan
undantag varit högst smickrande. De hafva
alla varit grundade på den traditionella glans
hvartill detta folks fordna förtjenster om vårt
land liksom gjort det berättigadt. Hr A.
skingrar dock, hvad vissa trakter af Dalarne
vidkommer, denna nimbus. Det synes att
han har rest och antecknat utan fördom. I
det hela taget gör man visserligen genom ho-
nom bekantskap med Vesterdalarnes befolk-
ning, såsom en kärnfrisk stam med mycket
qvar af forntids dygd och forntids seder; men
finner ock att förhållanden äro för handen
som hota att framkalla motsatsen. I synner-
het lärer dryckenskapsbegäret tagit en stark
fart, och hr A:s många skildringar deraf äro
verkligen upprörande samt böra icke undgå
vederbörandes uppmärksamhet. Vissa trakter,
särdeles Lima och Transtrands och sedan Äp-
pelbo socknar, äro alldeles depraverade. Re-
dan vid skildringen af Limafolkets efterapning
af herreklassen i sin klädedrägt känner man
en vedervilja emot detsamma, som ökas till
vämjelse då man hör sådana gängse oarter,
som deras slöseri, högfärd och skryt — t. ex.
att ligga 10 rdr bankosedlar åt den som trak-
terar ett piano, vara försedd med flera olika
vinsorter o. s. v., men framför allt en ohej-
dad spelpassion. Icke mindre än fyra biribi-
taflor skola samtidigt funnits i socknen som-
maren 1853, och förf. omtalar en bonde, som
en afton vann på spel 700 rdr, och en annan
som förlorade 1000 rdr och vid bortgåendet
kastade sina sista 24-skillingsstycken öfver
stugutaket. Femkort och hundraett gå ofta
till 10 rdr bko partiet; flera hundradetal
stryka ibland med, och ser man derunder ofta
en stor hög med sedlar ligga upplagd, till
och med på sjelfva gårdsplanen. Den ohej-
dade timmerhandeln tillsläpper medlen till
tillfredsställandet ven tid bortåt af dessa la-
ster. Men hvarifrån har det onda sjelft kun-
nat i så fruktansvärd skepelse intränga i dessa
fjellstängda bygder? Förf. angifver icke
otydligt, att man härföre har att tacka grann-
skapet med Norge, der i vissa trakter bond-
bildningen i icke oväsentlig mån yttrar sig i
skryt och. skräfvel samt slöseri och spel.
Äfven den hästhandlande Äppelbobons ving-
lighet, vildhet och böjelse för slagsmål, der
knifven ej sällan begagnas, samt hans obän-
dighet i öfrigt, som till och med på sednare
tider gjort det omöjligt att fiffla någon som
velat åtaga sig länsmanskapet i dessa trakter,
til!skrifves af hr Axelson norskt inflytande.
Det pag. 53 omtalade skolväsendets förfall
torde väl ha en ganska stor deli det ondas
orsak; och det är en sak som vederbörande
kunna hjelpa, om de ej sofva alltför mycket.
Förf. egnar en förtjenstfull uppmärksamhet
90 -— (OR KR VR
- 00 DB oc AA
odo