ga strider mot aaren, och ätt det var klokast att gifva ett land förloradt, som ej med våra ringa tillgångar kunnat försvaras; om det bör medgifvas att den Skandinaviska halföns förening var ett mål, värdigt en så stor hjeltekonungs snille att verkställa och att bereda sitt land en af naturen utstakad gräns, — så hade det dock varit mera svenskt att förvärfva brödralandet under de franska, än under de ryska örnarne, och hvad det befarade vasallskapet beträffar — ett sådant är i alla hänseenden motbjudande för ett folk, hvars frihet är så gammal som dess jord, — så bör ingen tvekan finnas, då man kan få välja emellan Paris och Petersburg. Napoleons herradöme hade varit snart öfvergående, — men despoten i Petersburg, han är huggen i sten, han står så länge som den koloss han förtrycker. Af dem som vilja urskulda Carl Johan för 1812 års politik, hörer man icke sällan anföras den invändningen att, i händelse han handlat annorlunda än han gjorde, krig med England varit oundvikligt; att vår handel, våra finanser, vår hela ekonomiska existens blifvit för en lång framtid förstörda. Med någon kännedom af historien och de kommersiella förhållanderna och ländernas inbördes behof af hvarandra, finner man haltlösheten af detta argument. Sverge har väl flera gånger haft krig med England, men aldrig på allvar; de begge länderna äro oumbärliga för hvarandra, och sällan har Sverges handel varit lifligare än just under det sednaste kriget med denna sjömakt. Att England 1812 hade föga kärlek för Ryssland, bevisas bäst derutaf att det för denne sin bundsförvandt ej ville uppoffra en enda man eller en enda skilling. 1812 års politik har haft sin tid: Napoleons fall, Bourbonernas restituerande och 1815 års heliga alJians voro dess närmaste följder, — denna heliga allans, hvars afsigt var att hålla folken i tygeln, medan den genom kriget stadgade politiska jemnvigten bevarades, men som icke hölls mera helig, än att Europas karta sedan den tiden undergått högst vä:sentliga förändringar. Tre nya konungariken stiftade, en republik ockuperad, Rysslands välde utsträckt närmare Konstantinopel, och dess knytnäfve sluten i Bomarsunds, nu lyckligtvis söndertrasade handske, och lyftad emot Stockholm några mil utom dess skärgård, vittnar om fördragens vanhelgande och om hvad vår arffiende har i syfte mot oss och den bildadewverlden. Nya vyer öppna sig; nya kombinationer träffas, nu mera icke genom konungars hugskott: det är nationaliteterna som kommit till medvetande att de hafva en vilja, ett förnuftiigt menskligt mål; och kraft att göra densamma gällande. Europas begge i makt och politiskt insigt yppersta folk, förut -gtädse söndrade, hafva slutit förbund och kämpa i förenade leder, icke för att rädda den sjuke mannen i Konstantinopel; som skulle ärfvas medan han lefde, ntän för att rädda Europa, den civiliserade-verlden, från den moskovitiska röfvarehordens hotande förtryck. Det gäller icke längre de fyra punkterna, wutan det är en punkt det gäller, ljusets seger öfver mörkret, den dyrt förvärfvade humanitetens bevarande från vandalism, det gäller at: utesluta den astatiske autokraten, som med knutpiskan styrer 60 millioner fördummade menniskobelätens armar och ben, från det bildade Europas folkförbund och här visa honom och hans förslafvade kreatur hundrade mil närmare Volgas och Urals stepper. Denna herrliga bragd förmå icke en eller -två makter verkställa, böra det ej eller, ty intet folk i Europa Kan för sin heder skull afstå från äran att deltaga i en koalition för beskyddet af mensklighetens heliga sak. Förbundet fordrar tid att knyta :sig, — och det går också visserligen för sig ju mera man ser sig mäktig att kunna drifva det stora målet igenom. Aldrig har utsigten dertill varit mera Jofvande än nu. Vid Silistria visade rysshorden att den ej kunde taga en fästning från — turkar; vid Eupatoria läto de sig besegras af turkar i öppen :strid, och de allierades segrar vid Alma, Inkerman, Balaklava, Traktir, Ferduschi, Tsehernaja och ändtdigen Sebastopols fall; ryska. Östersjöflottans instängande såsom i en råttfälla; Svartahafsflottans och de amätliga förrådernas tillintetgörelse — mera än tre fjergedelar af den ryska, genom olidliga utskrifningar rekryterade armens upprifning och nederlag — allt detta bevisar att czarens makt är bruten, hans öfvertag ohjelpligen förlorat och mongolkolossens grundValar Iossade i sina innersta fogningar. Nu nalkas tiden att ett samladt Europa anstränger sig för att siörta densamma omkull, så att spillrorna flyga, så långt som möjligt, öster ut, åt det Siberiska hållet: der är hordens hemland, må den kraftigt visas dit tillbaka, sedan den länge nog rånat och skändat på främmande mark! ... Österrike tvekar: tvekar det längre, så förlorar det sina italienska besittningar tidigare än eljest; konungen af Sardinien håller redan på att taga fasta åt det hållet; Preussen tvekar: tyekar det länge, så förlorar det f rr än annars sina Rhenprovinser; Polen — och skall det finnas något Polen, så är au elfte stunden för dess räddning inne — och för Sverge, hvars neutralitet midt emellan de krigande folken är en följd af konungens lugn och vishet, en rik källa till pätionalvinst, så god som inkomsten af mången eröfrad provins — för Sverge r tiden ännu ieke kommen, men han stundar — först då, när Europas furstar genom folkens förtryck klart fatta sin herrliga nppgift i sigte, först när furstar och folk sätta sin ära i pant att ej låta svärden hvila förr än korstågets mål är vunnet; — först då när det skallar alle man i repets, bör Sverge ej försumma att med kraft bidraga att störta den väldiga barbarkolossen öfver ända. Om Alexander I i farans stund stod rådvill och verkligen blef hulpen af ett om sina fördelar vilseledt Europa, — så har nu scenen blifvit förändrad: Alexander II är i ännu större trångmål, han har Europas folk emot sig, — och ingen af dess furstar vågar öppet träda på hans sida. Måttet på Rysslands synder emot. den Helige Ande tyckes i det närmaste vara fullrågadt: det finves ingen hjelp mera; . Väl är sannt — det finnes när ot hyarstädes ett litet, om än aldrig så litet Ryssluvd, men dess anhängare hviska blott nu emellan: fyra Ögon; den infernaliska hydrans yngel vågar ej hväsa med gifttungan eller visa sin klo. Oerhörd är den räkning Sverge har att utkräfva af Ryssland : den är jemt trehundra år gammal och har lupit genom seklerna med ränta: Sverge är den första af de prioriterade fordringsegarne oth har att förete en Leporellolista, hvars kraf ej kunna inför de blifvande utredningsmännen underkännas, Men Sverge skall ej. söka någon landvinning, blott en naturligare gräns: må de herrliga länder, dem örnen slitit från det blödande Sveas sköte, erhålla sin sjelfständighet under egen styrelse och blifva lyckligare än. de voro med oss: må de för oss blifva hvad de böra vara af gammal tacksamhet, ett skyddsvärn för sin moder! Skulle, såsom ett resultat af den nu bör jade kampen, Rysslands gränser inskränkas, så må man våra viss derom att barbariets hat till civilisationen. derigenom skall hemta ny näring: den tid kan komma, och är i sådant fall att befara, att en ny Tsehingiskhan i spetsen för ryska barbarfloder hotar att öfversvämma vår verldsdel för att ödelägga dess kultur: må denna räddas och dess fiender tillbakavisas af en ny Carl Martell, af en ny Eugåne, vid ett nytt Poitiers, vid ett nytt Belgrad!, UTRIKES. Med ordinarie södra posten ha vii dag mottagit tidningar från London af den 5, Paris