ga strider mot aaren, och ätt det var klokast att
gifva ett land förloradt, som ej med våra ringa till-
gångar kunnat försvaras; om det bör medgifvas att
den Skandinaviska halföns förening var ett mål, vär-
digt en så stor hjeltekonungs snille att verkställa och
att bereda sitt land en af naturen utstakad gräns, —
så hade det dock varit mera svenskt att förvärfva
brödralandet under de franska, än under de ryska
örnarne, och hvad det befarade vasallskapet beträf-
far — ett sådant är i alla hänseenden motbjudande
för ett folk, hvars frihet är så gammal som dess
jord, — så bör ingen tvekan finnas, då man kan få
välja emellan Paris och Petersburg. Napoleons her-
radöme hade varit snart öfvergående, — men despo-
ten i Petersburg, han är huggen i sten, han står så
länge som den koloss han förtrycker.
Af dem som vilja urskulda Carl Johan för 1812
års politik, hörer man icke sällan anföras den in-
vändningen att, i händelse han handlat annorlunda
än han gjorde, krig med England varit oundvikligt;
att vår handel, våra finanser, vår hela ekonomiska
existens blifvit för en lång framtid förstörda. Med
någon kännedom af historien och de kommersiella
förhållanderna och ländernas inbördes behof af hvar-
andra, finner man haltlösheten af detta argument.
Sverge har väl flera gånger haft krig med England,
men aldrig på allvar; de begge länderna äro oum-
bärliga för hvarandra, och sällan har Sverges han-
del varit lifligare än just under det sednaste kriget
med denna sjömakt. Att England 1812 hade föga
kärlek för Ryssland, bevisas bäst derutaf att det för
denne sin bundsförvandt ej ville uppoffra en enda
man eller en enda skilling.
1812 års politik har haft sin tid: Napoleons fall,
Bourbonernas restituerande och 1815 års heliga al-
Jians voro dess närmaste följder, — denna heliga al-
lans, hvars afsigt var att hålla folken i tygeln, me-
dan den genom kriget stadgade politiska jemnvigten
bevarades, men som icke hölls mera helig, än att
Europas karta sedan den tiden undergått högst vä-
:sentliga förändringar. Tre nya konungariken stifta-
de, en republik ockuperad, Rysslands välde utsträckt
närmare Konstantinopel, och dess knytnäfve sluten i
Bomarsunds, nu lyckligtvis söndertrasade handske,
och lyftad emot Stockholm några mil utom dess skär-
gård, vittnar om fördragens vanhelgande och om
hvad vår arffiende har i syfte mot oss och den bil-
dadewverlden. Nya vyer öppna sig; nya kombinatio-
ner träffas, nu mera icke genom konungars hugskott:
det är nationaliteterna som kommit till medvetande
att de hafva en vilja, ett förnuftiigt menskligt mål;
och kraft att göra densamma gällande. Europas
begge i makt och politiskt insigt yppersta folk, förut
-gtädse söndrade, hafva slutit förbund och kämpa i
förenade leder, icke för att rädda den sjuke mannen
i Konstantinopel; som skulle ärfvas medan han lefde,
ntän för att rädda Europa, den civiliserade-verlden,
från den moskovitiska röfvarehordens hotande för-
tryck. Det gäller icke längre de fyra punkterna,
wutan det är en punkt det gäller, ljusets seger öfver
mörkret, den dyrt förvärfvade humanitetens beva-
rande från vandalism, det gäller at: utesluta den
astatiske autokraten, som med knutpiskan styrer 60
millioner fördummade menniskobelätens armar och
ben, från det bildade Europas folkförbund och här
visa honom och hans förslafvade kreatur hundrade
mil närmare Volgas och Urals stepper.
Denna herrliga bragd förmå icke en eller -två mak-
ter verkställa, böra det ej eller, ty intet folk i Eu-
ropa Kan för sin heder skull afstå från äran att del-
taga i en koalition för beskyddet af mensklighe-
tens heliga sak. Förbundet fordrar tid att knyta
:sig, — och det går också visserligen för sig ju mera
man ser sig mäktig att kunna drifva det stora må-
let igenom. Aldrig har utsigten dertill varit mera
Jofvande än nu. Vid Silistria visade rysshorden att
den ej kunde taga en fästning från — turkar; vid
Eupatoria läto de sig besegras af turkar i öppen
:strid, och de allierades segrar vid Alma, Inkerman,
Balaklava, Traktir, Ferduschi, Tsehernaja och ändt-
digen Sebastopols fall; ryska. Östersjöflottans instän-
gande såsom i en råttfälla; Svartahafsflottans och de
amätliga förrådernas tillintetgörelse — mera än tre
fjergedelar af den ryska, genom olidliga utskrifningar
rekryterade armens upprifning och nederlag — allt
detta bevisar att czarens makt är bruten, hans öfver-
tag ohjelpligen förlorat och mongolkolossens grund-
Valar Iossade i sina innersta fogningar. Nu nalkas
tiden att ett samladt Europa anstränger sig för att
siörta densamma omkull, så att spillrorna flyga, så
långt som möjligt, öster ut, åt det Siberiska hållet:
der är hordens hemland, må den kraftigt visas dit
tillbaka, sedan den länge nog rånat och skändat på
främmande mark! ... Österrike tvekar: tvekar det
längre, så förlorar det sina italienska besittningar
tidigare än eljest; konungen af Sardinien håller re-
dan på att taga fasta åt det hållet; Preussen tvekar:
tyekar det länge, så förlorar det f rr än annars sina
Rhenprovinser; Polen — och skall det finnas något
Polen, så är au elfte stunden för dess räddning inne
— och för Sverge, hvars neutralitet midt emellan de
krigande folken är en följd af konungens lugn och
vishet, en rik källa till pätionalvinst, så god som in-
komsten af mången eröfrad provins — för Sverge
r tiden ännu ieke kommen, men han stundar —
först då, när Europas furstar genom folkens förtryck
klart fatta sin herrliga nppgift i sigte, först när fur-
star och folk sätta sin ära i pant att ej låta svär-
den hvila förr än korstågets mål är vunnet; — först
då när det skallar alle man i repets, bör Sverge ej
försumma att med kraft bidraga att störta den väl-
diga barbarkolossen öfver ända. Om Alexander I i
farans stund stod rådvill och verkligen blef hulpen
af ett om sina fördelar vilseledt Europa, — så har
nu scenen blifvit förändrad: Alexander II är i ännu
större trångmål, han har Europas folk emot sig, —
och ingen af dess furstar vågar öppet träda på hans
sida. Måttet på Rysslands synder emot. den Helige
Ande tyckes i det närmaste vara fullrågadt: det fin-
ves ingen hjelp mera; . Väl är sannt — det finnes
när ot hyarstädes ett litet, om än aldrig så litet
Ryssluvd, men dess anhängare hviska blott nu emel-
lan: fyra Ögon; den infernaliska hydrans yngel vågar
ej hväsa med gifttungan eller visa sin klo.
Oerhörd är den räkning Sverge har att utkräfva
af Ryssland : den är jemt trehundra år gammal och
har lupit genom seklerna med ränta: Sverge är den
första af de prioriterade fordringsegarne oth har att
förete en Leporellolista, hvars kraf ej kunna inför
de blifvande utredningsmännen underkännas, Men
Sverge skall ej. söka någon landvinning, blott en na-
turligare gräns: må de herrliga länder, dem örnen
slitit från det blödande Sveas sköte, erhålla sin sjelf-
ständighet under egen styrelse och blifva lyckligare
än. de voro med oss: må de för oss blifva hvad de
böra vara af gammal tacksamhet, ett skyddsvärn för
sin moder! Skulle, såsom ett resultat af den nu bör
jade kampen, Rysslands gränser inskränkas, så må
man våra viss derom att barbariets hat till civilisa-
tionen. derigenom skall hemta ny näring: den tid kan
komma, och är i sådant fall att befara, att en ny
Tsehingiskhan i spetsen för ryska barbarfloder hotar
att öfversvämma vår verldsdel för att ödelägga dess
kultur: må denna räddas och dess fiender tillbakavi-
sas af en ny Carl Martell, af en ny Eugåne, vid ett
nytt Poitiers, vid ett nytt Belgrad!,
UTRIKES.
Med ordinarie södra posten ha vii dag mot-
tagit tidningar från London af den 5, Paris