iedes genom en betraktelse at expositionens resultater., det är få som så mycket öfverensstämma med franska. styrelsens anda under dess bästa tider, få som skulle tillvinna den nuvarande regeringen lika stor och välförtjent popularitet. (Införes på begäran.) Till utgifvaren af tidningen Aftonbladet. Då tit. i sin tidning, för den ,24 sistl. Dee. intagit en insänd uppsats .med öfverskrift: Några: ord i anledning af det sista mnedaljregnetr, så anhålles att tit. äfven behagade lemna plats åt följande beriktigande af de: både misstag och skefva framställningar, hvaraf nämnde uppsats hvimlar.: Insändaren, eller Sat sapientis som han kallar sig, framställer till en början, fastän på ett indirekt sätt, den förmodan eller önskan, att den medalj, H. M. konung Oscar låtit med anledning af Carl Johansstatyens aftäckande pregla, för att utdela såsom ett minne af den hädangångne; måtte blifvit utdelad till alla klasser af medborgares,, och; påstår i följd deraf; att oman öfvrerraskades . derföre så mycket mers, då det för kort tid sedan blef bekant, att medaljen blitvit. utdelad endast till de officerare af armen ock flottan, hvilka beviståt fälttågen under högstsalig konungens; -dåvarande kronprinsens befäl, och som tagna rörande embetsmyndighet dertill blifvit föreslagne. Detta förmenta förbigående af alla klasser. medborgare ger Sat sapientis anledning till en sammanväfd; oredig massa af refiexioner och bittra. utfall mot de vederbörande, hvilka förmodas hafva haft ett finger med i detta. arrangement, och han: sätter med en allvarsam skolmästaremin till och med i fråga möjligheten deraf, att den -ofvannämnde, embetsmyndighetens kunde varit en af konungens rådgifvare (naturligtvis under aspekt till ett framtida riksrättsåtal mot: den felaktige rådgifvaren.) Alla ;dessa-utgjutelser skulle han:dock kunnat bespara sig, om han endast. förut. tagit reda på rätta förhållandet. ; Undertecknad. vill med: några få ord upplysa härom, så vidt han det förmår. Uppresandet af konung Carl Johans staty på ett af hufvudstadens törg är, som man torde veta, en helt oeh hållet enskild åtgärd af H. M. konung Oscar och tillika en yttring. af dess-sönliga känslor för den aflidnes På samma sätt förhåller det sig ock med utdelningen af den silfvermedalj H, M. Konungen låtit pregla. Det var nemligen intet ärende ai offentlig. egenskap, utan ensamt beroende af H. M:ts eget behag, liksom; högetdensamme också af egna medel bekostat såväl statyen sommedaljen. Det torde -derföre med skäl kunna anses alltför närgånget, för att icke begagna ett strängare uttryck, att offentligen kritisera H. M. Konungens åtgöranden i denna hans enskilda sak, och än mer att göra det i en ton sådan som den ofvannämnde insändarens. Undertecknad, en af den afsomnade store mannens och utmärkte härförarens gamle. tjenare, gemensamt med de öfrige, hvilka under hans: och Sverges fanor deltogo i de tyska och norska fälttågen, känner med rörd tacksamhet det prof på deltagande H. M. nådigt behagat visa ess genom det synliga minnestecken deraf, som han till-oss låtit utdela, och är derjemte öfvertygad att H. N:ts fattade beslut rörande utdelningen vittnar, tvärtemot insändarens lösa påståenden, lika mycket om logisk konseqvens som beräkning af det passande; ty huru skulle väl detta minnestecken kunnat, efter insändarens önskan, utdelas bland alla klasser af medborgare utan begående af den största -mannamån, enär alla medborgaren, som ännu äro i lifvet från konung Carl Johans tid; i så fall skulle haft lika stor rättighet att deraf få del. Sådant skulle visserligen också för mången medborgare. blifvit en begärlig ögonfignad, men det-betviflas dock högligen att den tillfredsställda lilla fåfängan hos: vissa på så sätt dekorerade ;medborgare skulle uppvägt de stora kostnader som yarit: oskiljaktige från ett så opraktiskt förslag. Måuäne ieke dessutom insändaren har sig bekant, att för de verkliga medborgare; hvilka deraf gjort sig förtjente, tVilifällen. till yttre utmärkelsetecken icke saknas, ända från och med kongl. patriotiska sällskapet till ochned de officiella riddareordnarne, instiftade till förtjensters belönande? Och skulle icke, måntro, dessa tillfällen vara tillräckliga äfven för alla obelåtna och medaljlystna medborgare, utan att de behöfva intränga på ett gebit, helgadt åt det enskilda mianet och saknaden; Låtom oss nu helt flyktigt mönstra insändarens öfriga beskärmelser. — Vi skola finna dem lika halt-F lösa. . Insändaren förundrar sig deröfver, att den embetsmyndighet,, som haft till åliggande attidkomma med förslag till medaljutdelning, icke dermed ihågkommit generalen frih. Bror Cederström, -som utmärkt. sig vid Bornhöft, och generalmajoren, förre Indshöfdingen Edenhjelm,, hvilken förmenas hafva såsom batterichef ådagalagt obehöftligheten af Mariebergs artilleriläroverk; och insändaren -har uti denna underlåtenhet funnit en af vederbörande begången stor inkönseqvens.. Hans! förundran .häröfver måste dock antingen. vara Jåtsad, eller ock anses såsom en verklig släng af fånighet, då, såsom man. vet, medaljen blifvit föreskrifven att utdelas endast till de deltagare i Carl Johans fälttåg, hvilka ännu äro i tjenst eller qvarstå i armön eller flottan såsom officerare. Enär vidare, såsom: ingalumda-kan våra för insändaren obekant, såväl frih. Cederström som hr Edenhjelm tagit afsked ur krigstjensten, så är det följaktligen lätt förklarligt att ingen af dem. erhöll medaljen, liksom oekså af de flere hundra andra f. d. officerare från tyska öch norska fälttågen, hvilka tagit afsked ur krigstjensten, ingen enda erhållt medaljen. -Att-då göra ett särskildt undantag för frih. Cederström och hr Edenhjelm hade väl varit höjden af inkonseqvens och tillika en orättvisa mot alla de öfriga. ifrågavarande f. d. offieerarne, vilka först då med rätta kunnat sägas hafva blifvit förbigångna; och då först hadeäfven insändaren haft giltigt skäl till de klagomål öfver principlöshethos pallenastyrelsen, hvarmed han nu förgäfves anfäktar Afionbladets spalter. Vidare gör insändaren, efter åtskilliga småkloka reflexioner öfver 1812 års politik, ett häftigt och föga städad: utfall mot svenska armens veteran, den redan under 1783 års fälttåg utmärkte krigaren, h. exe. generallöjtnanten m. mi. grefve Carl Löfwenhjelm, dels på ett oförsvarligt lättsinnigt sätt förebrående honom för nämnde års politik, dels ock förmenande att han, såsom endast varande diplomat under kriget mot Napoleon, icke varit berättigad att, såsom nu skett, erhålla medaljen. Författaren häraf vill icke befatta sig med de motiver hvilka kunnat förmå insändaren att förebrå h. exe. grefve Löfwenhjelm för 1812 års politik, och behöfver troligen endas; påminna insändaren derom att, hurudan ock nämnde politik må anses, grefve Löfwenhjelm dervid icke varit hufvudperson, utan endast då, såsom alltid, på ett oklanderligt och hedrande sätt uppfyllt sin pligt såsom sin konungs och sitt lands tjenare. Under tyska fälttåget beklädde h. exe., enligt hvad insändaren anmärker, visserligen en diplomatisk befattning, men han var tillika redan då svensk officer af hög rang och qvarstår ännu såsom generallöjtnant i staben, och då han dertill var personligen närvarande vid dem allierade armen, vid hvilken dåvarande svenska kronprinsen förde ett öfrverbefäl, oeh enär han till och med, efter hvad insändaren hånande anmärker, vid general Moreaus sida oförskräckt utsatte sig för kanonkulornå i slaget vid Dresden, så var det fullkomligt i sin ordning och öfverensstämmände med den af: Hans Maj:t antagne principen, avt h. exe. Löfwenhjelm äfven erhöll ett exemplar af. .medaljen. Hans upphöjda enskilda karakter, hans fosterlandskärlek samt de många prof på mandom och duglighet, han ådagalagt i fiere svenska konungars tionet ställa honom dessutom så högt öfver de illi rn mn RR — KV DV