iedes genom en betraktelse at expositionens
resultater., det är få som så mycket öfverens-
stämma med - franska. styrelsens anda under
dess bästa tider, få som skulle tillvinna den
nuvarande regeringen lika stor och välförtjent
popularitet.
(Införes på begäran.)
Till utgifvaren af tidningen Aftonbladet.
Då tit. i sin tidning, för den ,24 sistl. Dee. inta-
git en insänd uppsats .med öfverskrift: Några: ord
i anledning af det sista mnedaljregnetr, så anhålles att
tit. äfven behagade lemna plats åt följande berikti-
gande af de: både misstag och skefva framställnin-
gar, hvaraf nämnde uppsats hvimlar.:
Insändaren, eller Sat sapientis som han kallar sig,
framställer till en början, fastän på ett indirekt sätt,
den förmodan eller önskan, att den medalj, H. M.
konung Oscar låtit med anledning af Carl Johans-
statyens aftäckande pregla, för att utdela såsom ett
minne af den hädangångne; måtte blifvit utdelad till
alla klasser af medborgares,, och; påstår i följd deraf;
att oman öfvrerraskades . derföre så mycket mers, då
det för kort tid sedan blef bekant, att medaljen blit-
vit. utdelad endast till de officerare af armen ock
flottan, hvilka beviståt fälttågen under högstsalig
konungens; -dåvarande kronprinsens - befäl, och som
tagna rörande embetsmyndighet dertill blifvit före-
slagne.
Detta förmenta förbigående af alla klasser. med-
borgare ger Sat sapientis anledning till en samman-
väfd; oredig massa af refiexioner och bittra. utfall
mot de vederbörande, hvilka förmodas hafva haft ett
finger med i detta. arrangement, och han: sätter med
en allvarsam skolmästaremin till och med i fråga
möjligheten deraf, att den -ofvannämnde, embets-
myndighetens kunde varit en af konungens rådgif-
vare (naturligtvis under aspekt till ett framtida
riksrättsåtal mot: den felaktige rådgifvaren.)
Alla ;dessa-utgjutelser skulle han:dock kunnat be-
spara sig, om han endast. förut. tagit reda på rätta
förhållandet. ; Undertecknad. vill med: några få ord
upplysa härom, så vidt han det förmår.
Uppresandet af konung Carl Johans staty på ett
af hufvudstadens törg är, som man torde veta, en
helt oeh hållet enskild åtgärd af H. M. konung Os-
car och tillika en yttring. af dess-sönliga känslor för
den aflidnes På samma sätt förhåller det sig ock
med utdelningen af den silfvermedalj H, M. Konun-
gen låtit pregla. Det var nemligen intet ärende ai
offentlig. egenskap, utan ensamt beroende af H. M:ts
eget behag, liksom; högetdensamme också af egna
medel bekostat såväl statyen som- medaljen. Det
torde -derföre med skäl kunna anses alltför närgån-
get, för att icke begagna ett strängare uttryck, att
offentligen kritisera H. M. Konungens åtgöranden i
denna hans enskilda sak, och än mer att göra det i
en ton sådan som den ofvannämnde insändarens.
Undertecknad, en af den afsomnade store mannens
och utmärkte härförarens gamle. tjenare, gemensamt
med de öfrige, hvilka under hans: och Sverges fanor
deltogo i de tyska och norska fälttågen, känner med
rörd tacksamhet det prof på deltagande H. M. nå-
digt behagat visa ess genom det synliga minnestec-
ken deraf, som han till-oss låtit utdela, och är der-
jemte öfvertygad att H. N:ts fattade beslut rörande
utdelningen vittnar, tvärtemot insändarens lösa på-
ståenden, lika mycket om logisk konseqvens som be-
räkning af det passande; ty huru skulle väl detta
minnestecken kunnat, efter insändarens önskan, ut-
delas bland alla klasser af medborgare utan begående
af den största -mannamån, enär alla medborgaren,
som - ännu äro i lifvet från konung Carl Johans tid;
i så fall skulle haft lika stor rättighet att deraf få
del. Sådant skulle visserligen också för mången
medborgare. blifvit en begärlig ögonfignad, men
det-betviflas dock högligen att den tillfredsställda
lilla fåfängan hos: vissa på så sätt dekorerade ;med-
borgare skulle uppvägt de stora kostnader som ya-
rit: oskiljaktige från ett så opraktiskt förslag.
Måuäne ieke dessutom insändaren har sig bekant,
att för de verkliga medborgare; hvilka deraf gjort
sig förtjente, tVilifällen. till yttre utmärkelsetecken
icke saknas, ända från och med kongl. patriotiska
sällskapet till ochned de officiella riddareordnarne,
instiftade till förtjensters belönande? Och skulle icke,
måntro, dessa tillfällen vara tillräckliga äfven för
alla obelåtna och medaljlystna medborgare, utan
att de behöfva intränga på ett gebit, helgadt åt det
enskilda mianet och saknaden;
Låtom oss nu helt flyktigt mönstra insändarens
öfriga beskärmelser. — Vi skola finna dem lika halt-F
lösa. .
Insändaren förundrar sig deröfver, att den em-
betsmyndighet,, som haft till åliggande attidkomma
med förslag till medaljutdelning, icke dermed ihåg-
kommit generalen frih. Bror Cederström, -som ut-
märkt. sig vid Bornhöft, och generalmajoren, förre
Indshöfdingen Edenhjelm,, hvilken förmenas hafva
såsom batterichef ådagalagt obehöftligheten af Marie-
bergs artilleriläroverk; och insändaren -har uti denna
underlåtenhet funnit en af vederbörande begången
stor inkönseqvens.. Hans! förundran .häröfver måste
dock antingen. vara Jåtsad, eller ock anses såsom en
verklig släng af fånighet, då, såsom man. vet, me-
daljen blifvit föreskrifven att utdelas endast till de
deltagare i Carl Johans fälttåg, hvilka ännu äro i
tjenst eller qvarstå i armön eller flottan såsom offi-
cerare. Enär vidare, såsom: ingalumda-kan våra för
insändaren obekant, såväl frih. Cederström som hr
Edenhjelm tagit afsked ur krigstjensten, så är det
följaktligen lätt förklarligt att ingen af dem. er-
höll medaljen, liksom oekså af de flere hundra
andra f. d. officerare från tyska öch norska fälttå-
gen, hvilka tagit afsked ur krigstjensten, ingen enda
erhållt medaljen. -Att-då göra ett särskildt undan-
tag för frih. Cederström och hr Edenhjelm hade väl
varit höjden af inkonseqvens och tillika en orättvisa
mot alla de öfriga. ifrågavarande f. d. offieerarne,
vilka först då med rätta kunnat sägas hafva blifvit
förbigångna; och då först hadeäfven insändaren haft
giltigt skäl till de klagomål öfver principlöshet- hos
pallenastyrelsen, hvarmed han nu förgäfves anfäktar
Afionbladets spalter.
Vidare gör insändaren, efter åtskilliga småkloka
reflexioner öfver 1812 års politik, ett häftigt och
föga städad: utfall mot svenska armens veteran, den
redan under 1783 års fälttåg utmärkte krigaren, h.
exe. generallöjtnanten m. mi. grefve Carl Löfwenhjelm,
dels på ett oförsvarligt lättsinnigt sätt förebrående
honom för nämnde års politik, dels ock förmenande
att han, såsom endast varande diplomat under kriget
mot Napoleon, icke varit berättigad att, såsom nu
skett, erhålla medaljen. Författaren häraf vill icke
befatta sig med de motiver hvilka kunnat förmå
insändaren att förebrå h. exe. grefve Löfwenhjelm
för 1812 års politik, och behöfver troligen endas; på-
minna insändaren derom att, hurudan ock nämnde
politik må anses, grefve Löfwenhjelm dervid icke
varit hufvudperson, utan endast då, såsom alltid, på
ett oklanderligt och hedrande sätt uppfyllt sin pligt
såsom sin konungs och sitt lands tjenare. Under
tyska fälttåget beklädde h. exe., enligt hvad in-
sändaren anmärker, visserligen en diplomatisk befatt-
ning, men han var tillika redan då svensk officer af
hög rang och qvarstår ännu såsom generallöjtnant i
staben, och då han dertill var personligen närvaran-
de vid dem allierade armen, vid hvilken dåvarande
svenska kronprinsen förde ett öfrverbefäl, oeh enär
han till och med, efter hvad insändaren hånande an-
märker, vid general Moreaus sida oförskräckt utsatte
sig för kanonkulornå i slaget vid Dresden, så var
det fullkomligt i sin ordning och öfverensstämmände
med den af: Hans Maj:t antagne principen, avt h.
exe. Löfwenhjelm äfven erhöll ett exemplar af. .me-
daljen. Hans upphöjda enskilda karakter, hans fo-
sterlandskärlek samt de många prof på mandom och
duglighet, han ådagalagt i fiere svenska konungars
tionet ställa honom dessutom så högt öfver de ill-
i rn mn RR
— KV DV