Ingen vill ha ett hår af Hin håle, men att hans skägg kan ha välsignelse med sig, det visar Södra teatern, der styckets hjelte, så snart han fått detta skägg. icke på hakan men i handen, lyckas i allt hvad han företager sig. Skulle möjligen Beelzebub blifvit något medgörligare på gamla dagar? Att något ditåt måste vara fallet, vill synas af det sätt hvarpå högstdensamme presenterar sig å mindre teatern. Asmodeus, så är hans namn för tillfället, är en beskedlig satan som gerna önskade välja sig ett bättre yrke. Han har svettats för mycket i sin hetlefrade herres tjenst; han är trött på detta eviga flängande genom väggar och falluckor; han ville erna komma till nåder, om det kunde ske på billiga villkor; skulle gerna iakttaga en viss neutralitet, om den icke förpligtade honom att göra menniskorna för mycket godt, hvilket han i sjelfva verket icke anser dem förtjena. Han lyckas också, märkvärdigt nog i dessa fromma afsigter, ty i sista scenen ligger han raklång och tillbedjande, en den allratrognaste katolik, framför madonnan, som verkligen synes något flat öfver sin nye alitför varme tillbedjare. Dessförinnan likväl, och troligtvis för att få ådagalägga sin djupa ånger, spelar han eft nygift par alla möjliga gemena spratt. Han vill promt hafva en kyss af den unga frun, men f-n må kyssa honom! För att emellertid uppnå detta ljufva mål, som ingen för öfrigt må förtänka honom, tager han hvarjehanda törklädningar och lyckas verkligen en gång. Hela afgrunden jublar. Men är det verkligen skäl för detta jubel? Låt höra. . Förklädd till soldat har han, Asmodeus, återgifvit den unga frun hennes enda barn, hvilket hon ansett för alltid förloradt. Utom sig af tacksamhet ilar nu modern i räddarens famn och kysser honom. Då upptäcker satan hvem han är och sjunker bort stolt ooh segerdrucken, ty