Ingen vill ha ett hår af Hin håle, men
att hans skägg kan ha välsignelse med sig,
det visar Södra teatern, der styckets hjelte,
så snart han fått detta skägg. icke på ha-
kan men i handen, lyckas i allt hvad han
företager sig. Skulle möjligen Beelzebub
blifvit något medgörligare på gamla dagar?
Att något ditåt måste vara fallet, vill synas
af det sätt hvarpå högstdensamme presenterar
sig å mindre teatern. Asmodeus, så är hans
namn för tillfället, är en beskedlig satan
som gerna önskade välja sig ett bättre yrke.
Han har svettats för mycket i sin hetlefrade
herres tjenst; han är trött på detta eviga flän-
gande genom väggar och falluckor; han ville
erna komma till nåder, om det kunde ske
på billiga villkor; skulle gerna iakttaga en
viss neutralitet, om den icke förpligtade ho-
nom att göra menniskorna för mycket godt,
hvilket han i sjelfva verket icke anser dem
förtjena. Han lyckas också, märkvärdigt nog
i dessa fromma afsigter, ty i sista scenen lig-
ger han raklång och tillbedjande, en den all-
ratrognaste katolik, framför madonnan, som
verkligen synes något flat öfver sin nye alit-
för varme tillbedjare.
Dessförinnan likväl, och troligtvis för att
få ådagalägga sin djupa ånger, spelar han eft
nygift par alla möjliga gemena spratt. Han
vill promt hafva en kyss af den unga frun,
men f-n må kyssa honom! För att emellertid
uppnå detta ljufva mål, som ingen för öfrigt
må förtänka honom, tager han hvarjehanda
törklädningar och lyckas verkligen en gång.
Hela afgrunden jublar. Men är det verkligen
skäl för detta jubel? Låt höra. . Förklädd
till soldat har han, Asmodeus, återgifvit den
unga frun hennes enda barn, hvilket hon an-
sett för alltid förloradt. Utom sig af tack-
samhet ilar nu modern i räddarens famn och
kysser honom. Då upptäcker satan hvem han
är och sjunker bort stolt ooh segerdrucken, ty