Man stiger in i hvakvet, glad, Oeh helsar med en röst så blid, I det hon lyser upp: Guds frid ! Hon tänker: hyem är dehne man? Hvad? Drömmens engel, ja, just han! Med himmelsk bliek och jungfruhy, I mantel nu, förut i sky.v : Hon häpnår, skälfver i hvar led, i Och. släpper lyktan, sjunker ned. : Han hindrar henne straxt från fall, Kring henne: slår hans mantel:kall, Men han.står stel, som träd på rot, Förundrad: att-så tås emot, : Till slut han väcker lyktans sken, Som nyss af fallet tagit men, Upptäcker tusende behag I hennes bleka anletsdrag bog Oeh hviskar: aek, ursäkta mig; Att jag så häftigt skrämde dig. Den-stolta gångari böjer ned Sin smärta hals och undrar med; Hon rör sig.nu, hon andas ock, Nu darra hennes ögonlock; Nu lifvas:hennes anletdrag Af nya strålande behag, När öga så mot öga ser, Så bäfva både hon. och; han, Och märka knappast hvad som sker. Så se två rosor på lvarann, Som, sedan de ha drömt förut, I knoppen gröna, drömmar tyst, Då samma stråle begge kysst, På såmma morgonstund slå ut. i Hon hämtar sig helt blyg för svindeln; Men går till stallet, lyser fram, Med lyktans.sken, och skrämmer spindeln, Som flyr uti sin borg af dam. Herr junkern, fast af gammal adel; Af fröken lyst, för in sin häst, -Sin bäste vän, tar af hans sadel; Men fröken söker ut hvad bäst ; 1 Der finnes qvar af geteös foder, Och under dessa små bestyr Går hon som syster hos sin: broder; fd för besvär hon aldrig skyr. Så noga måste hästen skötas; z i Sjelf fröken pysslar om sin get, Oeh då-de ungas bliekar mötas I. medeltids: enfaldighet. Slutligen meddela vi såsom prof på den mera adörartade mystiskt sublima stilen följande söen mellan den gamle menniskoskygge borgherten: och hans gäst Walther: EE Den-tysta måltiden. Vid ekebord i larapans sken Nu sitta gäst öeh värd; En vårfrisk telning och en gren Af hösten redan tärd; Två fulla bägare der stå, Än:spelar storm sin giga, I skogen dansa gast och rå. De tiga. Herr Walter vördar djupt sin värdy Förstår hans ädla hjerta, Ser att han är af sorg förtärd, Vill dela all hans smärta. Han vill för honom våga allt, Sitt svärd åt hodom viga; Då bliekar Rudolf mpp så kallt. De tiga. Den sorgsne Rudolf väl förstår Hvad Walters bliekar bedja, En stund hans qvalda bjerta trår Att spränga hatets kedja. Då ser han skändarns bild igen Med hån ur grafven stiga, Och lider af sin vända än. De tiga. De se uppå hvarandra fast, På samma gång de rysa, De fatta bägarne i hast, Och begges ögon, lysa. De klinga, de hvarandra tro, De dricka väldeliga, De stiga upp, att gå till ro. De tiga. Vårt slutomdöme blir, såsom läsaren lätt kan finna, att det icke är någon stor tjenst, som visats den svenska litteraturen genom att tillegna densamma detta främmande diktverk. Vi ha tillräckligt: här. hemma af osund och svamlig lyrik, utan att-behöfva leta efter sådan på en för oss fullkomligt främmande jordmån, i det sydtyska junkerskapets och ultramontanismens läger. ; Handbok i Svenska Landtbruket, af N. WW. Lundeqvist. Fjerde tillökade upplagan. 1855. Det är en glädjande: företeelse, ochsom vittnar om tillvaron af ett stort och: verkligt intresse för vårt landtbruk, att en ny upplaga — den fjerde i ordningen — af hr Lundeqvists handbok redan funnits behöflig och nu kunnat utkomma. . Intet arbete i landtbruket har hos oss haft en större afsättning, och i högre grad varit deraf: förtjent. Förf. har också städse bemödat sig att göra arbetet raktiskt och icke låtit förleda sig af de rd Tysklands landtbruksförfattare, hvilka företrädesvis utmärka sig i konsten att skrifva på bredden, att onödigtvis teoretisera. Med urskillning och sakkännedom har förf. meddelat hvad nyare tiders erfarenhet i landtbruksväg ådagalagt vara både verkställbart och. fördelaktigt, så att intet af egentlig vigt saknas i denna handbok. Men förf. har: vetat att undvika de många stundom ganska blandade, dock oftast lösaktiga landtbrukshypoteserna, hvilka nu så ofta med stor ord. rikhet framställas i tyska landtbrukshandhäjeker; och der. vanligen tilldelas rang, beder och värdighet med obestridliga teorier. Hr Lundeqvist besitter ett populärt framställningssätt, och vi hafva blifvit förvissade om att handbokens innehåll fattas och förstås