Golgatha och umålar med en verkligen eldig fantasi de qval, som hon skall utstå i helvetet; det är allt fåfängt; Walther tager sin förlofningsring och sedan han långsamt och högtidligt lyftat honom upp i höjden kastar han honom ut i Comosjön. Icke destomindre låter han reda till bröllopet, hvilket är så mycket mera eget, som han i de kärleksdikter till Amaranth som man samtidigt finner i hans dagbok, talar med mycken -salvelse om: säktenskapets helighet... Men hans ridderliga natur fordrar en stor scen: bröllopsdagen är inne; det glänsande tåget skrider fram mot kapellet, man når dess port; då ropar Walther ett dundrande halt och med skarp röst frågar han inför hela den församlade folkmängden sin brud om hon tror på Guds enfödde son; hon vänder sig mållös bort; biskopen ger henne sin förbannelse och löser Walther från hans löfte, hvarefter han med stora steg och klingande sporrar beger sig derifrån, för att sluta sig till kejsarens här. : I tredje afdelningen återfinna vi vår hjelte åter suckande och pustande uti Schwarzwalds skogar. . Han smyger sig till att få lyssna på Amaranth der hon sitter sörjande och hviskar hans namn. . Men han motstår frestelsen att visa sig för henne; han skyndar till sim fäderneborg, berättar sin moder allt hvad som förefallit och erhåller hennes: tillstånd att få räcka Amaranth sin hand. Han återvänder till. Schwarzwald, Amaranths fader ger med nöje sitt bifall och blir ånyo glad och menniskovänlig samt begitver sig med: måg och dotter nedåt Neckardalen, der de välkomnas af Walthers moder. Vi behöfva -icke vidlyftigare påpeka det eländiga och hållningslösa i detta stycke både i poetiskt och sedligt hänseende. Hjelten är den på en gång tråkigaste och ömkligaste figur i verlden; han talar visserligen -allt möjligt godt om sig sjelf i sina versifierade monologer; han försäkrar oupphörligt, att han är naiv, sorgfri, och att han icke tänker på framtiden samt bevisar derigenom just motsatsen; han talar stora ord om sitt mod, han ärmodig som hundrade män; men något enda bevis härpå finner man icke, om ej det att han kysser Amaranth redan andra dagen efter deras sammanträffande och sedan helt gladt och modigt berättar, att han är stadd på bröllopsfärd till Italien; han talar äfven ofantligt mycket om sin djupa och stränga religiositet, men denna visar sig icke heller aktiv, annat än i åtskilliga knäböjningar och de fanatiska predikningarne för Ghismonda samt i brytningen med henne, som icke. motiveras af sedliga skäl, utan blott genom den erkekatolska dogmen: heereticis non est fides habenda (mot kättare behöfver man icke hålla tro och lofven). Alla de öfriga personerna äro endast månskensgestalter utan verkligt innehåll, med undantag af Ghismonda, som framträder som en bestämd karakter, ehuru onaturlig hon med sin moderna panteism är i den tid och uti de förhållanden i hvilka hon är försatt; man förundrar sig deröfver att hon icke genast kastat den ömkliga och tråkiga tysken på porten. Man finner af den korta framställning. af styckets innehåll som vi lemnat, huru den kristliga hufvudtanken, som väl skulle vara trons seger öfver otron, utvecklas. Det går visserligen en ton af söt gudsnådlighet genom det hela, men man söker der förgäfves efter några djupare religiösa tankar; det är endast toma fraser, i hvilka skalden uti alla tonarter basunar ut sitt eredo,, samt ett rimmadt förherrligande af de katolska institutionerna, mässan, transsubstantiationsläran, den katolska mysti-ken, goda gerningarne, kyrkogången, underdånigheten under presterskapet o. s. v. Hvad den (äfven af herr Kjellman-Göransson) berömda naturpoesien i detta stycke angår, så är den nästan ingenting annat än en kokett lögn. Det ären betydlig skilnad mellan en skald som verkligen och med jublande hjerta njuter af naturens skönhet, och till följd deraf prisar skaparen uti hans verk, och den som går omkring med sina dogmatiska lexor i hufvudet och vill skrifva dem på hvarje sten, i hvarje träd, uti hafvets sand. Det mesta af dessa målningar utgör för öfrigt reminiscenser från Matthison, Lenau, Platen, till och med från Herwegh, endast något honungs: besmorda och månskensblektä. Det är naturligt, att det isynnerhet var inom den katolska verlden i Tyskland som Redwitz, dikt skulle väcka uppseende och bifall; men de omständigheter, som vi förut vidrört, banade vägen för densamma äfven inom andra kretsar. Arbetet blef flerstädes med välbehag sedt på högre orts, och detta var nog att väcka en entusiasm ex officio för detsamma. Den unge poeten blef till tecken af allerhögsta välbehag, utan alla vanliga formaliteter, kallad till professor i estetik och litteraturhistoria vid. Wiens universitet, men han var detta värf ieke mera vuxen, än att han efter ett år måste sjelfmant nedlägga detta embete och draga sig tillbaka till sitt riddargods någonstädes i Franken eller Schwaben. Hans sednare utgifna dikter, deribland en tragedi Siegelinde, hvilken är lika trivial. som oformlig och oskön, ha alldeles gjort slut på