— Kongl teatern uppförde i går Maria
Stuart med den förändrade rolbesättning hvar-
om vi tillförene talat. Hr Dahlqvist hade öf
vertaget Leicesters. rol. : Otvifvelaktigt: bered-
des derigenom en ny och: behöflig lyftning
åt framställningen. Hr Dahlqvists uppfattning
af Leicesters ställning och karakter samt det
handlingssätt, som deraf blifver en följd, syn-
tes oss ganska, lycklig. I monologen, som
följer efter samtalet med Burleigh, då Lei-
cester finner sig genomskådad och misstänkt,
lät hr Dahlqvist deremot ej nog markeradt
framträda: den; karakterens verkliga lumpen-
het;-som här, då den granna mäsken är borta,
bör ohöljdt framträda. I den så ytterst svåra
slutscenen tro vi äfven det hr Dahlqvist ej
fullt uttryckte den förtappelsens förtviflan,
som Schiller låtit Leicester erfåra, då han
finner alla sina ränker, alla sina brott ha va-
rit-förgäfves. begångnä, endast dragande
öfver honom: blodskuld på blodskuld; och lå-
tande det förflutna störta honom in ien evig-
het af ändlösa samvetsqval. — Hr Nygren,
som spelade Burleigh, hade tagit denna ka-
rakter från en annan sida än hr Dahlqvist
och bortlagt det bofaktiga drag som denne
deri inlagt; men hans framställning blef i
allmänhet matt. Man fann hos hr Nygrens
Burleigh ingen sjelfständig vilje- och hand-
lingskraft, hvadan bilden i det närmaste för-
svann för. åskådaren, eller åtminstone.nedsjönk.
till en obetydlighet, som isynnerhet var i ö-
gonen faliande efter den höga relief hr Dahl-
qvist deråt hade gifvit. ?