BLÅNDADS ÄMNEN. — Årcehlater Bjerken och dalgossen. Bland Dalarnes åldriga berg lefde, för flera år tillbaka, en fattig bondhustru med flera barn, hvaraf det äldsta var blind född. Öaktadt den moderliga ömhetens omsorger och alla anväfda huskurer, lyekades det likväl icke att förbättra den usles tillstånd. Då bar tet till denna jemrens boning namnet af en man, som gaf de blinda sin syn, oeh med oegennyttig ömhet antog sig de lidande. Högre klappade nu modrens bröst; det tioåriga barnets smärta upplöste sig i förhoppningsfulla aningar, och innerligen bad det att blifva skiekadt till den ädle niannen. Men långt — aek! ganska långt låg den obemärkta hyddan från den stora staden! Alla medel att komma dit försvårades af den bittra fattigdemen, eeh — likväl vore alla des bedröfvade medrens önskningar för barnets återställande och den olyekl.ges förhojpningar om hjelp ensamt grundade på denne man. Hastigt fattade hen gossens hand, förde honom med beslutsam ömhet till närmaste gästgifvraregård, tryekte honom ånnu en gång hjertligt sin i famn, anbefallte henom i den himmelske Fadrens emvårdnad, oeh bad förbifarande resande ait antaga sig den blinde och lätta hans gång till hufvudstaden. Med varma tårar bjöd hon honom sitt sista farväl, och återgiek — lydande moderskallets heliga pligter — till den låga kojan och sina hemmavarande barn. Genom ömma böner eeh sin elyeka fann det blinda barnet öfverallt känslofulla menniskor, som togo honom med sig, sill dess han ändtligen efter många möder eeh en besvärlig resa, anlände till Stoekholm. Äfven här fattade honom en okänd hand, och förde honem till menniskovännens boning. Blettad på allt, utan kläder, utan tak, utan beskydd, mtan annat kopp än det som förtreemdet för en stor man inger, stod barnet der inför sim domare, berättade henem, enkelv men rörande, sitt åliggande, och väntade med oroligt hjerta det afgörande ögonblieket. Öppet för hvarje skön och ädel känsla, klappade Bjerköens hjerta högt vid den usles plåga, oeh det kalla allvaret, den synbara sträfheten i hans uppförande, som så ofta blef missförstådd, oeh likväl ej var annat än en slöja som höljde en känslofull ech genialisk själ, försvann som den glesa sommardimman för solens strålar vid de lidandes klagan. — Vlera af de vänner, som dagligen omgåfvo henom, hafva ju sett honom orolig, försänkt i djupa tankar, till eeh med utgjnota tårar vid föreställningen af en förestående operation, — tårar, hvarom verlden ieke hade någon aning, ty den kände honom ieke. Äfven så öm make som huld oeh förnuftig far, pålitlig vän och glad umgängsman, var hans stora, allt omfattande själ mäktig den svåraste sjelfförsakelse och öppen för ära och redlighet, liksom för det sköna i vetenskap och konst, — försänkt i svårmodig tankfullhet, rörd öfver barnets fasta förtroende, — underrättade han sig med mildt nedlåtande om dess tillstånd, undersökte forskande de dunkla ögonen, ansåg lansetteng lyekliga hjelp för icke omöjlig, tog barnet i sitt hus, gaf det kläder, föda, beskydd, och vågade ändtligen den afgörande operationen. Den lyckades! Den skapande konsten gaf ljus åt det skumma ögat, som först sökte himmelen och sedan sin skyddsengel. Med tacksamma glädjetårar, under stum förvåning, tryckte den seende den hand, som med Gudakraft utrustad, hade gifvit honom en ny verld. Men denna hand skyndar att förbinda de ännu svaga ögonen, för att bevara dem för dagens stråle, att genom medlidandets omsorger af konstens åtgärd gifva barnet en ädlare, större tillvarelse och lära det att i em skön oeh hög naturs åskådande känna den evige skaparens godhet. Först då gossen var fullkomligt återställd, skiekade Bjerken honem, rikligen begåfvad, tillbaka till den oroligt väntande modren, som strör denna enkla blomma af innerlig tacksamhet på den ädles graf, och höjer en svag röst ur hopen af de många som välsigna minnet af en man, hvars förlust fåderneslandet länge skall känna, och hvars namn för menskligheten alltid skall blifva dyrbart och kärt. (Dalpilen.) — Fogiarmes nytta. Det dröjer länge, anärker ett amerikanskt blad, innan menniskan lär g inse Försynens vägar och erkänner, att allt här nere är bättre inrättadt för henne än hon sjelf kunde göra det. Så har man nu nyligen börjat öfvertyga sig, att man missförstått småfoglarnes ändamål och ej begripit det syfte som den allsmäktige afsåg vid deras skapelse. De förtjena att af dem som. så och skörda betraktas som vänner och som mycket gagneliga vänner, Det har visat sig att de till största delen lefva af insekter, som höra till landtmannens argaste fiender, och att när de någon gång tilltvinga sig ett hvetekorn, detta blott måste anses som en obetydlig lön för de stora tjenster de gjort. I följd af denna förändrade åsigt ha bland flera af Amerikas lagstiftande församlingar lagar blifvit utfärdade