BLÅNDADS ÄMNEN.
— Årcehlater Bjerken och dalgossen. Bland
Dalarnes åldriga berg lefde, för flera år tillbaka, en
fattig bondhustru med flera barn, hvaraf det äldsta
var blind född. Öaktadt den moderliga ömhetens
omsorger och alla anväfda huskurer, lyekades det
likväl icke att förbättra den usles tillstånd. Då bar
tet till denna jemrens boning namnet af en man,
som gaf de blinda sin syn, oeh med oegennyttig öm-
het antog sig de lidande. Högre klappade nu mo-
drens bröst; det tioåriga barnets smärta upplöste sig
i förhoppningsfulla aningar, och innerligen bad det
att blifva skiekadt till den ädle niannen. Men långt
— aek! ganska långt låg den obemärkta hyddan
från den stora staden! Alla medel att komma dit
försvårades af den bittra fattigdemen, eeh — likväl
vore alla des bedröfvade medrens önskningar för
barnets återställande och den olyekl.ges förhojpnin-
gar om hjelp ensamt grundade på denne man. Ha-
stigt fattade hen gossens hand, förde honom med
beslutsam ömhet till närmaste gästgifvraregård, tryekte
honom ånnu en gång hjertligt sin i famn, anbefallte
henom i den himmelske Fadrens emvårdnad, oeh bad
förbifarande resande ait antaga sig den blinde och
lätta hans gång till hufvudstaden. Med varma tårar
bjöd hon honom sitt sista farväl, och återgiek — ly-
dande moderskallets heliga pligter — till den låga
kojan och sina hemmavarande barn. Genom ömma
böner eeh sin elyeka fann det blinda barnet öfver-
allt känslofulla menniskor, som togo honom med sig,
sill dess han ändtligen efter många möder eeh en
besvärlig resa, anlände till Stoekholm. Äfven här
fattade honom en okänd hand, och förde honem till
menniskovännens boning. Blettad på allt, utan klä-
der, utan tak, utan beskydd, mtan annat kopp än
det som förtreemdet för en stor man inger, stod bar-
net der inför sim domare, berättade henem, enkelv
men rörande, sitt åliggande, och väntade med oroligt
hjerta det afgörande ögonblieket.
Öppet för hvarje skön och ädel känsla, klappade
Bjerköens hjerta högt vid den usles plåga, oeh det kalla
allvaret, den synbara sträfheten i hans uppförande,
som så ofta blef missförstådd, oeh likväl ej var an-
nat än en slöja som höljde en känslofull ech genia-
lisk själ, försvann som den glesa sommardimman för
solens strålar vid de lidandes klagan. — Vlera af
de vänner, som dagligen omgåfvo henom, hafva ju
sett honom orolig, försänkt i djupa tankar, till eeh
med utgjnota tårar vid föreställningen af en förestå-
ende operation, — tårar, hvarom verlden ieke hade
någon aning, ty den kände honom ieke.
Äfven så öm make som huld oeh förnuftig far, på-
litlig vän och glad umgängsman, var hans stora, allt
omfattande själ mäktig den svåraste sjelfförsakelse
och öppen för ära och redlighet, liksom för det sköna
i vetenskap och konst, — försänkt i svårmodig tank-
fullhet, rörd öfver barnets fasta förtroende, — un-
derrättade han sig med mildt nedlåtande om
dess tillstånd, undersökte forskande de dunkla ögo-
nen, ansåg lansetteng lyekliga hjelp för icke omöjlig,
tog barnet i sitt hus, gaf det kläder, föda, beskydd,
och vågade ändtligen den afgörande operationen.
Den lyckades! Den skapande konsten gaf ljus åt det
skumma ögat, som först sökte himmelen och sedan
sin skyddsengel. Med tacksamma glädjetårar, under
stum förvåning, tryckte den seende den hand, som
med Gudakraft utrustad, hade gifvit honom en ny
verld. Men denna hand skyndar att förbinda de
ännu svaga ögonen, för att bevara dem för dagens
stråle, att genom medlidandets omsorger af konstens
åtgärd gifva barnet en ädlare, större tillvarelse och
lära det att i em skön oeh hög naturs åskådande
känna den evige skaparens godhet. Först då gossen
var fullkomligt återställd, skiekade Bjerken honem,
rikligen begåfvad, tillbaka till den oroligt väntande
modren, som strör denna enkla blomma af innerlig
tacksamhet på den ädles graf, och höjer en svag
röst ur hopen af de många som välsigna minnet af
en man, hvars förlust fåderneslandet länge skall kän-
na, och hvars namn för menskligheten alltid skall
blifva dyrbart och kärt. (Dalpilen.)
— Fogiarmes nytta. Det dröjer länge, an-
ärker ett amerikanskt blad, innan menniskan lär
g inse Försynens vägar och erkänner, att allt här
nere är bättre inrättadt för henne än hon sjelf kun-
de göra det. Så har man nu nyligen börjat öfver-
tyga sig, att man missförstått småfoglarnes ändamål
och ej begripit det syfte som den allsmäktige afsåg
vid deras skapelse. De förtjena att af dem som. så
och skörda betraktas som vänner och som mycket
gagneliga vänner, Det har visat sig att de till stör-
sta delen lefva af insekter, som höra till landtman-
nens argaste fiender, och att när de någon gång till-
tvinga sig ett hvetekorn, detta blott måste anses som
en obetydlig lön för de stora tjenster de gjort. I
följd af denna förändrade åsigt ha bland flera af Ameri-
kas lagstiftande församlingar lagar blifvit utfärdade