hgen ieke hade annat ändamål, än att uppskjuta de
österrikiska sändebudets återkallande. Man erinra
sig, att ett dylikt autagande förutgick de först
wienerkonferenserna oeh likväl icke förekommit de
ras misslyckande. i
Om Ryssland raskt beträdde denna väg, kunde des
språk få en karakter af uppriktighet och storhet, som
på samma gång det för alltid aflägsnade från des
diplomati den förebråelse för dubbelhet som ställt
till henne, skulle mycket underlätta fredens afslu
tande. :
Man behöfver blott uppslå samtidens historia fö
att begripa, att Alexander II kan beträda denn:
bana, utan att nedsätta Ryssland; och -om -har
besinnar de ännu grymråare offer som andra makte:
varit nödsakade att göra för civilisationens framsteg
skall han tacka Gud som i en dylik kris bibehålli
hans folk i en gynnad ställning;
Då oberoendets timma slog för Förenta Staterna
kunde England icke föreställa sig, att tillintetgörel
sen af dess gamla kolonialpolitik. skulle för dess han
del och flotta blifva fröet till en obegränsad ut
veckling.
Vid den tid, då det koaliserade Europa med våld
nödgade det napoleoniska Frankrike att träda till
baka inom den gamla monarkiens gränser, kunde
ingen förutse, att det återuppståndna kejsardöme
skulle uti afståendet från eröfringarna finna ett me
del att på Europas fria stater erhålla ett mäktigart
inflytande än Ludvig XIV:s och Napoleon I:s.
Det fordrades att båda folkens nationalära skulle
i nära ett halft århundrade lida förödmjukelser, innar
de vunno klar insigt om sin nya kallelse och modig!
beslöto sig till att offra, det ena sina nordamerikan-
ska besittningar, det andra republikens och kejsär-
dömets eröfringar.
Ryssland deremot, efter en 40-årig fred, som för-
ändrat verldens utseende, mildrat sederna och när-
mat nationaliteterna till hvarandra, njuter en bättre
lott.
Redan dagen efter striden kan det uppskatta den
och tillegna sig dess resultat; och i det ögönblitk,
då det frisäger sig från sin urgamla österländska
politik, ser det, att denna politik icke dör, att den
Ppinyttfödes och segrar, i det att den civiliseras.
Hvilken tanke lifvade Peter den store i afseende
på Konstantinopel? En lika ädel, lika helig tanke
som den, hvilken förde Ludvig den Helige, Richard
af England och: Leopold af Österrike till Kristi graf.
Bör man undra på, att denna tanke, en lefvånde
tradition hos alla regeringar, varit innesluten i my-
sterier, att hon växte i dunklet, öch att hon, full-
ständigt rustad, nu träder fråm i öppen dag, för att
duka under och förvandla sig i en jättestrid?
Nej. Alt ifrån sin -födelse bar hon denna . be-
stämmelse såsom frö inom sig.
fsHon var ensidig, ofullständig, ty hon syftade
blott på den grekiska bekännelsens befrielse. Hon
var anfallande, eröfrande; befrielsen innebar uti sig
Europas territoriala omgestaltning.
Men Europa, som Rysslands skapare hade sett i
ondon och Amsterdam uteslutande merkantilt, vid
regentens hof. irreligiöst oeh sedeslöst, var sjelf in-
begripet i ett ofantligt omskapningsarbete. -
Medan Katarina och Nikolaus långsamt banade väg
för de ryska häårarne fill Konstäntinopel, samman-
störtade vesterlandets urgamla feodala byggnad, och
på dess spillror lade Napoleon grundvalarne till eh
ny politik och ett nytt Sämhälle.
Efter hundrafemtio års förlopp bar Peter den sto-
res tanke funnit midt emot sig ett pånyttfödt Eu-
ropa, ledande-den österländska verlden tillttöfvande
af vesterlåndska grundsatser öm ordning, rättvisa och
fördragsamhet, redan genom blotta dragningskraften
hos civilisationens underverk, och återupphöjande kor-
set i Islams hufvudstäd. - 8 Rd
k Peter den stores testamente var från den stunden
uppfyldt.
Öeh när midt uti 19:de århundradet Ryssland sände
sina härar och flottor till Konstäntinopel, så begiek
det ett lika groft fel, som om England oeh Frank-
rike åter hade begynt korstågen. Men om det er-
känner detta fel och, öfvergifvånde sin afsöndrade
propaganda, begår sin ändel i det gemensamma skydds-
välde som det kristna Europa har förvärfvat — skal)
väl denna andel då förvägras? Är Europå okunnigt
om att ryska folkets trosförvandter utgöra tre fjer-
dedelar af Turkiets befolkning, att vrångvishet hos
kabinettet i S:t Petersburg kan der alstra olösliga
svårigheter, och att dess uppriktiga samverkan der-
emot skulle utgöra det väsentligaste vilkoret för ot-
tomaniska väldets fredliga pånyttfödelse?
Sådant är sanna förhållandet i afseende på stri-
dens ursprung, art och resultät. j
Om Ryssland anslöte sig till denna uppfattning, om
kabinetternas underhandlingar plötsligt antoge så
storartade proportioner, och om, inom en kongress
som sammanträdt i denna anda af öppenhet och är-
lighet, monarkernas rättskänsla arbetade, lika myc-
ket som diplomaternes skicklighet, på att samvets-
grant återuppbygga den curopeiska jemvigten på fa-
stare och rättvisare grundvalar -— hvem skulle väl
våga tvifla på slutlig framgång?
Ingen.
Färdiga att förklara sig sinsemellan, inför sina li-
kar, skulle de krigförande makterna vara berättigade
att sluta ett vapenstillestånd, såsom ett intyg om de
grundade förhoppningar, som underhandlingarnes nya
form skulle alstra.
Och snart skulle alla svårigheter vara utjemnade;
ty man kan icke antaga, att en kongress af suverä-
ner, som sammanträdt för att i det allmänna bästas
namn ordna, icke allenast den österländska förveek-
lingen, utan alla sedån Wiener-kongressens tid upp-
komna frågor, nu skulle misslyckas i sitt företag.
Gifves det något intresse som icke står tillsam-
mans med en skyndsam europeisk fred?
Äro icke Preussen och Österrike otåliga att åter-
vinna den inflytelserika roll, som det upprepade miss-
yckandet af deras tagna steg alli mer och mer har
bragt i våda?
Längtar icke Ryssland efter att åter upptaga den
förra lyckliga utvecklingen af sina inre förhållanden
och på ett lika storartadt som ärofullt sätt göra sig
qvitt. Ofverlefvorna af en politik, som på den tiden,
då den börjades, visserligen var högsinnad, men som
dock är fördömlig, sedan den :skridit öfver den be-
höriga gränsen, och hvilken det förr eller sednare,
för sitt eget bästa, så väl som till verldens båtnad,
måste af nödtvång frångä?
Det engelsk-franska förbundet är evigt: Detskall
i nöd och lust fullfölja sitt mål. Men vore detieke
för detta förbund en lyeka, om det segrade i samma
ögonblick som kriget, då det numera blott kanafse
förstörandet af Östersjöflottan, kanske skulle bringa
i dagen skiljaktigheterna mellan de båda folkens för-
delar oeh ställning?
Slutligen, om makterna af andra rangen omedel-
bart medverka till fredens återställande, om Europa
till en del får dem att tacka för uppblomstringen
af oändliga arbeten, reformer och välständ, skallicke
en sådan tjenst bättre än alla skyddsvälden garantera
de svagares sjelfständighet under alla framtidens