hgen ieke hade annat ändamål, än att uppskjuta de österrikiska sändebudets återkallande. Man erinra sig, att ett dylikt autagande förutgick de först wienerkonferenserna oeh likväl icke förekommit de ras misslyckande. i Om Ryssland raskt beträdde denna väg, kunde des språk få en karakter af uppriktighet och storhet, som på samma gång det för alltid aflägsnade från des diplomati den förebråelse för dubbelhet som ställt till henne, skulle mycket underlätta fredens afslu tande. : Man behöfver blott uppslå samtidens historia fö att begripa, att Alexander II kan beträda denn: bana, utan att nedsätta Ryssland; och -om -har besinnar de ännu grymråare offer som andra makte: varit nödsakade att göra för civilisationens framsteg skall han tacka Gud som i en dylik kris bibehålli hans folk i en gynnad ställning; Då oberoendets timma slog för Förenta Staterna kunde England icke föreställa sig, att tillintetgörel sen af dess gamla kolonialpolitik. skulle för dess han del och flotta blifva fröet till en obegränsad ut veckling. Vid den tid, då det koaliserade Europa med våld nödgade det napoleoniska Frankrike att träda till baka inom den gamla monarkiens gränser, kunde ingen förutse, att det återuppståndna kejsardöme skulle uti afståendet från eröfringarna finna ett me del att på Europas fria stater erhålla ett mäktigart inflytande än Ludvig XIV:s och Napoleon I:s. Det fordrades att båda folkens nationalära skulle i nära ett halft århundrade lida förödmjukelser, innar de vunno klar insigt om sin nya kallelse och modig! beslöto sig till att offra, det ena sina nordamerikanska besittningar, det andra republikens och kejsärdömets eröfringar. Ryssland deremot, efter en 40-årig fred, som förändrat verldens utseende, mildrat sederna och närmat nationaliteterna till hvarandra, njuter en bättre lott. Redan dagen efter striden kan det uppskatta den och tillegna sig dess resultat; och i det ögönblitk, då det frisäger sig från sin urgamla österländska politik, ser det, att denna politik icke dör, att den Ppinyttfödes och segrar, i det att den civiliseras. Hvilken tanke lifvade Peter den store i afseende på Konstantinopel? En lika ädel, lika helig tanke som den, hvilken förde Ludvig den Helige, Richard af England och: Leopold af Österrike till Kristi graf. Bör man undra på, att denna tanke, en lefvånde tradition hos alla regeringar, varit innesluten i mysterier, att hon växte i dunklet, öch att hon, fullständigt rustad, nu träder fråm i öppen dag, för att duka under och förvandla sig i en jättestrid? Nej. Alt ifrån sin -födelse bar hon denna . bestämmelse såsom frö inom sig. fsHon var ensidig, ofullständig, ty hon syftade blott på den grekiska bekännelsens befrielse. Hon var anfallande, eröfrande; befrielsen innebar uti sig Europas territoriala omgestaltning. Men Europa, som Rysslands skapare hade sett i ondon och Amsterdam uteslutande merkantilt, vid regentens hof. irreligiöst oeh sedeslöst, var sjelf inbegripet i ett ofantligt omskapningsarbete. Medan Katarina och Nikolaus långsamt banade väg för de ryska häårarne fill Konstäntinopel, sammanstörtade vesterlandets urgamla feodala byggnad, och på dess spillror lade Napoleon grundvalarne till eh ny politik och ett nytt Sämhälle. Efter hundrafemtio års förlopp bar Peter den stores tanke funnit midt emot sig ett pånyttfödt Europa, ledande-den österländska verlden tillttöfvande af vesterlåndska grundsatser öm ordning, rättvisa och fördragsamhet, redan genom blotta dragningskraften hos civilisationens underverk, och återupphöjande korset i Islams hufvudstäd. 8 Rd k Peter den stores testamente var från den stunden uppfyldt. Öeh när midt uti 19:de århundradet Ryssland sände sina härar och flottor till Konstäntinopel, så begiek det ett lika groft fel, som om England oeh Frankrike åter hade begynt korstågen. Men om det erkänner detta fel och, öfvergifvånde sin afsöndrade propaganda, begår sin ändel i det gemensamma skyddsvälde som det kristna Europa har förvärfvat — skal) väl denna andel då förvägras? Är Europå okunnigt om att ryska folkets trosförvandter utgöra tre fjerdedelar af Turkiets befolkning, att vrångvishet hos kabinettet i S:t Petersburg kan der alstra olösliga svårigheter, och att dess uppriktiga samverkan deremot skulle utgöra det väsentligaste vilkoret för ottomaniska väldets fredliga pånyttfödelse? Sådant är sanna förhållandet i afseende på stridens ursprung, art och resultät. j Om Ryssland anslöte sig till denna uppfattning, om kabinetternas underhandlingar plötsligt antoge så storartade proportioner, och om, inom en kongress som sammanträdt i denna anda af öppenhet och ärlighet, monarkernas rättskänsla arbetade, lika mycket som diplomaternes skicklighet, på att samvetsgrant återuppbygga den curopeiska jemvigten på fastare och rättvisare grundvalar -— hvem skulle väl våga tvifla på slutlig framgång? Ingen. Färdiga att förklara sig sinsemellan, inför sina likar, skulle de krigförande makterna vara berättigade att sluta ett vapenstillestånd, såsom ett intyg om de grundade förhoppningar, som underhandlingarnes nya form skulle alstra. Och snart skulle alla svårigheter vara utjemnade; ty man kan icke antaga, att en kongress af suveräner, som sammanträdt för att i det allmänna bästas namn ordna, icke allenast den österländska förveeklingen, utan alla sedån Wiener-kongressens tid uppkomna frågor, nu skulle misslyckas i sitt företag. Gifves det något intresse som icke står tillsammans med en skyndsam europeisk fred? Äro icke Preussen och Österrike otåliga att återvinna den inflytelserika roll, som det upprepade missyckandet af deras tagna steg alli mer och mer har bragt i våda? Längtar icke Ryssland efter att åter upptaga den förra lyckliga utvecklingen af sina inre förhållanden och på ett lika storartadt som ärofullt sätt göra sig qvitt. Ofverlefvorna af en politik, som på den tiden, då den börjades, visserligen var högsinnad, men som dock är fördömlig, sedan den :skridit öfver den behöriga gränsen, och hvilken det förr eller sednare, för sitt eget bästa, så väl som till verldens båtnad, måste af nödtvång frångä? Det engelsk-franska förbundet är evigt: Detskall i nöd och lust fullfölja sitt mål. Men vore detieke för detta förbund en lyeka, om det segrade i samma ögonblick som kriget, då det numera blott kanafse förstörandet af Östersjöflottan, kanske skulle bringa i dagen skiljaktigheterna mellan de båda folkens fördelar oeh ställning? Slutligen, om makterna af andra rangen omedelbart medverka till fredens återställande, om Europa till en del får dem att tacka för uppblomstringen af oändliga arbeten, reformer och välständ, skallicke en sådan tjenst bättre än alla skyddsvälden garantera de svagares sjelfständighet under alla framtidens