(Insändt.)
Ännu ett par ord om hr O. M. Björnstjernas
sednaste uppträdande i och mot tidningspressen.
Ea person, som saken visserligen icke egentligen
rörer, men som känner ovilja mot alla svrängda fram-
ställningar till allmänhetens förvillande, anhåller att
genom Aftonbladet få framställd följande anmärkning
vid hr Björnstjernas i A. B. för sista dagen af förra
året intagna s. k. förklaring.
Hr Björnstjerna hade i sin första tidningsuppsats
yttrat: Blott en sak har jag hört generalen (Canro-
bert) öppet klandra i Sverge, neml. pressens missbruk.s
Hela verlden frapperades öfver denna handske, ut-
kastad midt ibland svenska allmänheten. Hr B. fann
sig föranlåten a:t på något sätt söka återtaga den-
samma och förklarar nu sitt yttrande så, att miss-
bruket af pressen är något helt annat än pressen
i allmänhet inom ett land eller, med andra ord, att
general Canrobert skulle ogillat endast de missbruk,
som någon gång föröfvades af svenska pressen, men
icke denna sistnämnda öfver hufvud. Nu är det
temligen naturligt, att hvarje förståndig man, såle-
des äfven general Canrobert, måste ogilla missbruk
af hvilken sak som helst; just i sjelfva ordet miss-
bruk innefattas neml. något kländervärdt; och ogil-
lade generalen härstädes inga andra missbruk än
dem, som någon gång föröfvas af pressen, är det
temligen säkert att inga andra för honom omtalades.
Tror icke hr Björnstjerna, att om man t. ex. i stäl-
let hade nämt för generalen att vissa s. k. junkrar
härstädes någon gång missbruka sin representations-
rätt, generalen äfven hade ogillat detta? Sådant är
mer än sannolikt, och hr Björnstjerna, förutsatt att
han är konseqvent och sanningsälskande, hade då
utan tvifvel i stället yttrat: Blott en sak kar jag
hört generalen öppet klandra i Sverge, neml. de 8. k.
Junkrarnes missbruk af sin representationsrätt, — ett
yttrande, som hade passat fullkomligt lika bra in i
stycket; ty der vär, om ins. ej bedrager sig, lika
litet egentlig fråga om pressen, som om riksdags-
förhandlingar, utan det gällde helt enkelt vissa för-
hållanden inom svenska armån. Alt hvad hr Björn-
stjerna genom sin ifrågavarande fras således skulle
velat bevisa vore ingenting annat än att general
Caorobert ogillade missbruk, d. v. 3. vore en sansad
och förnuftig man, hvilket bevisande å:er innebär
en grof förolämpning ej mindre mot allmänheten än
mot generalen sjelf. Det är till en sådan sottis, som
hr Björnstjerna nu med all gevalt påstår sig vara
skyldig.
i motsats till Aftonbladet, som anser hr Björn-
stjernas sednare förklaring snarare röja alla andra
egenskaper än riddersmannens, finner ins. hr Björn-
stjernas sista uppträdande ganska ridderligt; ty rid-
derligt måtte det väl vara att söka bevisa det man
sjelf framkommit med ett obetänksamt nonsens, hel-
dre än att tillåta en annan tydning af orden, hvar-
igenom en utmärkt man inför en hel nation kunde
komprometteras. Det är nu icke längre hr B:s fel
om allmänheten ej anser honom för Georges Dandin
i denna komedi. Men äfven allmänheten kan nå-
gon gång vara ridderlig, och hr B. bör icke för-
tycka att, der orden kunna hafva en förnuftig me-
ning, en sådan lägges af allmänheten under dem.
Äfven för dem, som förstå svenska språkets, denna
icke blott för tidningsredaktioner, såsom hr B. yttrar,
utan äfven för kammarherrar och gemene man inom
riket onekligen nyttiga hunskapsyren,, kan ock en
verklig mening ligga i hr B:s ofvan eiterade fras.
Om en person, som tillbragt någon tid i ett främ-
mande land, yttrade sig derom på följande sätt:
Jag har ingenting annat att klandra i detia land än
pressens missbruk., och dervid icke uppgaf i hvilket
hänseende eller af hvilka tidningar han ansåg miss-
bruk begås, hvem skulle väl ej då-tro att han ut-
talat ett totalomdöme om pressen i allmänhet i det
landet? Säkerligen de flesta. Dessutom skola vi
bedja hr B. att vända om uttryeket pressens mise-
bruk, då det sednare ordet lika väl kan erhålla de-
finit som indefinit ändelse. I förra fallet, då ut-
