(Insändt.) Ännu ett par ord om hr O. M. Björnstjernas sednaste uppträdande i och mot tidningspressen. Ea person, som saken visserligen icke egentligen rörer, men som känner ovilja mot alla svrängda framställningar till allmänhetens förvillande, anhåller att genom Aftonbladet få framställd följande anmärkning vid hr Björnstjernas i A. B. för sista dagen af förra året intagna s. k. förklaring. Hr Björnstjerna hade i sin första tidningsuppsats yttrat: Blott en sak har jag hört generalen (Canrobert) öppet klandra i Sverge, neml. pressens missbruk.s Hela verlden frapperades öfver denna handske, utkastad midt ibland svenska allmänheten. Hr B. fann sig föranlåten a:t på något sätt söka återtaga densamma och förklarar nu sitt yttrande så, att missbruket af pressen är något helt annat än pressen i allmänhet inom ett land eller, med andra ord, att general Canrobert skulle ogillat endast de missbruk, som någon gång föröfvades af svenska pressen, men icke denna sistnämnda öfver hufvud. Nu är det temligen naturligt, att hvarje förståndig man, således äfven general Canrobert, måste ogilla missbruk af hvilken sak som helst; just i sjelfva ordet missbruk innefattas neml. något kländervärdt; och ogillade generalen härstädes inga andra missbruk än dem, som någon gång föröfvas af pressen, är det temligen säkert att inga andra för honom omtalades. Tror icke hr Björnstjerna, att om man t. ex. i stället hade nämt för generalen att vissa s. k. junkrar härstädes någon gång missbruka sin representationsrätt, generalen äfven hade ogillat detta? Sådant är mer än sannolikt, och hr Björnstjerna, förutsatt att han är konseqvent och sanningsälskande, hade då utan tvifvel i stället yttrat: Blott en sak kar jag hört generalen öppet klandra i Sverge, neml. de 8. k. Junkrarnes missbruk af sin representationsrätt, — ett yttrande, som hade passat fullkomligt lika bra in i stycket; ty der vär, om ins. ej bedrager sig, lika litet egentlig fråga om pressen, som om riksdagsförhandlingar, utan det gällde helt enkelt vissa förhållanden inom svenska armån. Alt hvad hr Björnstjerna genom sin ifrågavarande fras således skulle velat bevisa vore ingenting annat än att general Caorobert ogillade missbruk, d. v. 3. vore en sansad och förnuftig man, hvilket bevisande å:er innebär en grof förolämpning ej mindre mot allmänheten än mot generalen sjelf. Det är till en sådan sottis, som hr Björnstjerna nu med all gevalt påstår sig vara skyldig. i motsats till Aftonbladet, som anser hr Björnstjernas sednare förklaring snarare röja alla andra egenskaper än riddersmannens, finner ins. hr Björnstjernas sista uppträdande ganska ridderligt; ty ridderligt måtte det väl vara att söka bevisa det man sjelf framkommit med ett obetänksamt nonsens, heldre än att tillåta en annan tydning af orden, hvarigenom en utmärkt man inför en hel nation kunde komprometteras. Det är nu icke längre hr B:s fel om allmänheten ej anser honom för Georges Dandin i denna komedi. Men äfven allmänheten kan någon gång vara ridderlig, och hr B. bör icke förtycka att, der orden kunna hafva en förnuftig mening, en sådan lägges af allmänheten under dem. Äfven för dem, som förstå svenska språkets, denna icke blott för tidningsredaktioner, såsom hr B. yttrar, utan äfven för kammarherrar och gemene man inom riket onekligen nyttiga hunskapsyren,, kan ock en verklig mening ligga i hr B:s ofvan eiterade fras. Om en person, som tillbragt någon tid i ett främmande land, yttrade sig derom på följande sätt: Jag har ingenting annat att klandra i detia land än pressens missbruk., och dervid icke uppgaf i hvilket hänseende eller af hvilka tidningar han ansåg missbruk begås, hvem skulle väl ej då-tro att han uttalat ett totalomdöme om pressen i allmänhet i det landet? Säkerligen de flesta. Dessutom skola vi bedja hr B. att vända om uttryeket pressens misebruk, då det sednare ordet lika väl kan erhålla definit som indefinit ändelse. I förra fallet, då ut