ska armen omkemma af sjukdom och umbäranden,
såsom det ty värr var fallet på Krim 1854, har man
föreställt sig i London och Paris, att det skulle vara
klokt och önskvärdt att man af vår konung betin
gade sig tillåtelsen att på Sverges neutrala område
upprätta ett visst antal militärhospitaler, dit de för-
bundna generalerna kunde under loppet af nästa fält-
tåg förpassa de sjuka oeh de sårade och förskaffa
dem all den omvårdnad osh läkarehjelp som desse
olyckliges tillstånd kan erfordra.
Denna begäran, som fransmännens kejsare direkt
framställde till vår konung genom sin ambassadeur
extraordinaire, har naturligtvis förr än den kunde
beviljas varit föremål för mogna oeh allvarliga öf-
verläggningar mellan vår suverän och hans rådgif-
vare; öfver en vecka förgick också innan frågan af-
gjordes, och detta uppskof förklarar tillfullo general
Canroberts förlängda vistelse i vår hufvudstad, då
han vid sin hitkomst förklarat att han på sin höjd
komme att dröja här 4 å 5 dagar.
Innan konungen kunde villfara de båda vestmak-
ternas Önskningar, måste han naturligtvis också råd-
föra sig med sin granne, konungen af Danmark, för
att icke på något sätt bryta den öfverenskommelse
om en sträng neutralitet, som de båda skandinavi-
ska makterna uppgjorde med hvarandra i Februari
1853; denna enighet har, såsom man vet, under
dessa två års krig i Östersjön å båda sidor alltjemt
bibehållits med största samvetsgrannhet. Sedan nu
danska konungens bifall erhållits, och ännu en annan
nordisk stormakt, efter hvad man säger, dertill sam-
tyckt, tycktes icke några vidare skäl finnas för ett
afslag, som ej kunnat annat än upphetsa passionerna
och måhända bidraga till krigets ytterligare förlän-
gande i vårt grännskap. Konungen har derför trott
sig böra samtycka till den begäran som utgjorde
hufvudsakliga ändamålet med den franske ambassa-
dörens utomordentliga beskickning, och denna uti
ett särskildt fördrag mellan de båda regeringarne
bestämda tillåtelse har nyss blifvit ratificerad af
konung Oscar.
I ett följande bref tror jag mig blifva i tillfälle
att framlägga hufvudpunkterna i ofvannämde kon-
vention, hvilken, under det den från Frankrikes sida
och under alla möjliga eventualiteter betryggar vårt
lands integritet, på intet vis förbinder oss till något
aktift deltagande i ett krig mot Ryssland.
Le Nord yttrar sjelf uti sin politiska öfver-
sigt:
Frankrike och England, som icke kunnat erhålla
af Sverge och Norge en formlig anslutning till vest-
makternas nuvarande politik, ha nöjt sig med att åt-
minstone vara försäkrade om denna makts neutrali-
tet. Konung Oscar, som icke hade någon böjelse att
uppgifva sin neutralitet, har deremot gerna gifvit
England och Frankrike, icke en ny formlig neutra-
litetsförklaring, men löftet att han aldrig skulle till-
låta Ryssland att i afseende på hans staters territo-
rium yrka något af det hvarom traktaten handlar.
Konungen af Sverge måste med nöje se, att två stora
makter erkänna att hans rikes integritet är ett vä-
sentligt vilkor för upprätthållande af den europeiska
jemvigten, och han har förbundit sig att upprätt-
håMa sitt område orubbadt med alla de rättigheter
han deröfver utöfvar, mottagande Englands och
Frankrikes understöd, om han framdeles skulle bli
anfallen af Ryssland. (1
Vi medgifva alls ieke, att traktaten af den 21
November är en akt af misstroende från svenska
konungens sida mot Ryssland. Times och andra tid-
ningars artiklar visa, att England och Frankrike
fruktade, det Sverge skulle öfverlemna åt Ryssland
någon hamn i de nordliga trakterna; de behöfde ett
betryggande i detta hänseende; Sverges konung har
icke vägrat att lemna en hedersgaranti; han har i
en traktat förbundit sig till det som låg och borde
ligga i hans eget intresse såsom oberoende suverän.
Han har sett Frankrike och England garantera hans
rikes nuvarande gränser; han har mottagit löftet om
bistånd af dessa makters armöeer, i händelse de bli
antastade.