STOCEHOLM, den 3 Jan.
Utrikes Horrespondensartiklar.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris d. 23 Dec. 1855.
Ofta nog har jag smålett åt den hos tid
ningar och deras korrespondenter egna lus
att efter händelserna återkomma till hvad de
kunnat på förband derom yttra, i ändamål at
visa den skarpsinnighet hvarmed de gissat
och förutsett dem, och för att lägga i dager
fulla värdet af de väl underrättade kretsar (så
lyder den brukliga frasen) hvarutur de van-
ligen hemta sina upplysningar. Den här an-
märkta lusten är så myeket löjligare, som man
då ser dessa kandidater till profetvärdigheten
förvandla till bestämda uppgifter hvad de
förut icke tillkännagifvit annat än i form af
tvifvel, samt nu utgifva sina man sägers för
personliga öfvertygelser, inspirerade af en un-
dransvärd förmåga att blicka in i framtiden.
Sådant är emellertid att räkna väl myeket på
klent minne hos publiken.
Jag ber om ursäkt att sjelf ha råkat ut för
detta lilla missöde; men oberäknadt att jag
icke ostraffadt spelar en rol bland de politi-
ska korrespondenter, om hvilka jag talat, så
finner jag häruti en utgångspunkt för de tan-
kar, dem jag i dag vill meddela er öfver den
fråga, som nu sätter verlden i rörelse.
Då general Canrobert skickades till Sverge,
anmärkte jag för er vigten af denna åtgärd
och tillade, om jag rätt minnes, att jag hade
all anledning att tro, det med hang synliga
uppdrag ett annat vore förenadt; att han med-
förde ett diplomatiskt förslag, och att detta
var allvarsamt och widt omfattande. Så ut-
tryckte jag mig, som jag tror, och för den,
som känner min varsamhet och min scepti-
cism i fråga om nyheter i allmänhet, och po-
tiska nyheter isynnerhet, var detta mycket
sagdt. Allmänna meningen syntes öfver ge-
neralens-beskickning fälla samma omdöme som
jag. Rykten spriddes om ett fördrag emellan
vestmakterna och Sverge; för min del lånade
jag örat åt dessa rykten. Genom en af dessa
omsadlingar, som beteckna allmänna menin-
gars ostadighet, förföllo dessa rykten. Jag
tillkännagaf då för er det misstroende, hvarmed
jag förnam deras fall, Hvarifrån fick jag väl
denna förtröstan? Till stöd för min åsigt
hade jag, likasom de andra, mina väl under-
rättade kretsar, och finnes väl en dödlig, så
öfvergifven af Gud och menniskor, att han
ej har dylika? Men då jag mer än en gång
funnit dessa underrättelser, så framt de ej äro
officiella — och äfven hvad dessa angår, är
det egentligen af höflighet som jag obetingadt
antager dem — vara falska eller bedrägliga,
till och med då man så mycket som möjligt
tager dem ur sjelfva källorna, grundade jag
mitt omdöme vida mer på sundt förstånd än
på de upplysningar jag erhållit, huru hög-
orna och positiva de än voro.
Utgången har rättfärdigat hvad jag ansåg
ifvet på grund af sundt förstånd. Sverge
far undertecknat ett fördrag med vestmak-
terna. Jag vill längre ned yttra några ord
om detta fördrag, dess omfattning samt öfver
den frågan huruvida dermed, som man för-
modar, äro förenade hemliga artiklar. För
närvarande antager jag detsamma blott såsom
ett faktum och vill med några detaljer fram-
ställa detsamma, hvaruppå jag ofta i allmän-
het häntydt, nemligen (inskränkande mig väl
förståendes till det hufvudsakligaste) skälen
hvarföre detta fördrag var högst sannolikt.
Så snart hvarje hopp att undvika kriget
med Ryssland hade försvunnit, måste det för
Frankrike och England bli en fråga af hög-
sta vigt att veta huru man skulle förhålla sig
emot den ryske jätten. Flere kempetenta per-
soner tänkte och tänka ännu det lämpligaste
systemet vara att nöja sig med att skydda
Konstantinopel genom flottor, förlagda i Svarta
hafvet, samt att angripa Ryssland i Östersjön.
Denna opinion hade till sitt stöd den stora
grundsatsen, att man bör, så myeket som möj-
ligt, leda kriget in i hjertat af den makt, man
vill kufva eller försvaga, och under denna
synpunkt borde Kronstadt vida mera komma
i fråga än Sebastopol; men många skäl för-
enade sig ock för att aflägsna tanken på att
börja angreppet i Norden, och jag vågar säga,
att ett af de vigtigaste var saknaden af ett
förklaradt stöd i dessa trakter. Grundtonen
i den Skandinaviska sinnesstämningen var in-
galunda, icke ens vid denna tidpunkt, tvif-
velaktig för Frankrike. Men i trotsaf denna
sinnesstämning var det ögonskenligt, att man
då af Sverge och Danmark ej kunde vänta
annat än neutraliteten; ja, vid denna tidpunkt
och med den föga utvecklade ställning, hvar-
uti sakerna då befunno sig, ville man ej,
kunde man ej från er sida önska något an-
nat än neutraliteten. För att komma er att
öfvergifva densamma, hade erfordrats bestämda
förbindelser emot er. Men dylika kunde för-
svåra fredsunderhandlingarne med Ryssland,
medelst ökandet af de vilkor man hade att
fordra af denna makt, samt äfvenledes blott-
ställa hufvudsyftet, som var ryska herraväl-
dets fall, icke i Östersjön, utan 1 Svarta haf-
vet, eller, med andra ord, Turkiets frigörande.
När man sålunda på den tiden talade om un-
derhandlingar, om traktater med er, så gaf
man åt vänliga, sympatifulla öfverläggningar
en karakter och en utsträckning, som de ej