Jag har så sällan tid att öfva mig sjelfs,
sade han, i det han bläddrade i en stor. not-
bok som fyllde hela notställaren.
För all del var god och inte genera sig
för mig, bad jag. ;
Är herrn road af musik ? frågade han.
ÅJa.
Känske herrn spelar sjelf?e
Högst obetydligt.
Jag håller på med en fuga för ergel af
den store Sebastian Bach.
Jaså.
Tycker herrn om fuger?
: Jag vet inte, svarade jag, ech jag vet det
knappast ännu i dag.
ugor för orgel måtte ligga vida öfver min
musikaliska horisont. Det är ett fasligt äf-
lande mellan stämmorna, tycker jag. Den
ena stämman sparkar bort den andra och blir
sjelf i sin ordning undansparkad o, s.v. Det
är ett naggande, ett slitande, ett riktigt slags-
mål mellan toner.
Detta slags komposition röjer omekligen
stor matematisk beräkning, men föga eller in-
tet snille, efter min uppfattning åtminstone.
Sedan man väl fått ihop ett mer eller mindre
lyckadt motiv på sex eller åtta takter, dunkar
man på med detta igenem hela klaviaturen,
upprepande i evighet detsamma och detsamma,
än i diskanten, än i mellanregistret, än i ba-
sen. Exekutören arbetar med händer och föt-
ter så att svetten står honom i pannan; men
åhöraren, om han ej genast blir lombörd, är
färdig att frysa af köld. Den är på längden
outhärdelig, denna matematik i toner. ÖOut-
härdelig att höra redan på orgel, blir den
pa på ett garamalt klavser, helst för
den som kl. 2 på eftermiddagen ännu ieke
fått frukost, såsom fallet var med mig när
he för första gången hörde kleckaren Malm
slå på stort i rausiken.
Jag tror icke att Malm sjelf tyckte om detta
slags musik, utan räknade han förmodligen
fugan till antalet af sina öfriga tjensteåliggan-
den, hvilka alla med lika pumktlighet oeh
tålamod borde skötas.