Jag har så sällan tid att öfva mig sjelfs, sade han, i det han bläddrade i en stor. notbok som fyllde hela notställaren. För all del var god och inte genera sig för mig, bad jag. ; Är herrn road af musik ? frågade han. ÅJa. Känske herrn spelar sjelf?e Högst obetydligt. Jag håller på med en fuga för ergel af den store Sebastian Bach. Jaså. Tycker herrn om fuger? : Jag vet inte, svarade jag, ech jag vet det knappast ännu i dag. ugor för orgel måtte ligga vida öfver min musikaliska horisont. Det är ett fasligt äflande mellan stämmorna, tycker jag. Den ena stämman sparkar bort den andra och blir sjelf i sin ordning undansparkad o, s.v. Det är ett naggande, ett slitande, ett riktigt slagsmål mellan toner. Detta slags komposition röjer omekligen stor matematisk beräkning, men föga eller intet snille, efter min uppfattning åtminstone. Sedan man väl fått ihop ett mer eller mindre lyckadt motiv på sex eller åtta takter, dunkar man på med detta igenem hela klaviaturen, upprepande i evighet detsamma och detsamma, än i diskanten, än i mellanregistret, än i basen. Exekutören arbetar med händer och fötter så att svetten står honom i pannan; men åhöraren, om han ej genast blir lombörd, är färdig att frysa af köld. Den är på längden outhärdelig, denna matematik i toner. ÖOuthärdelig att höra redan på orgel, blir den pa på ett garamalt klavser, helst för den som kl. 2 på eftermiddagen ännu ieke fått frukost, såsom fallet var med mig när he för första gången hörde kleckaren Malm slå på stort i rausiken. Jag tror icke att Malm sjelf tyckte om detta slags musik, utan räknade han förmodligen fugan till antalet af sina öfriga tjensteåligganden, hvilka alla med lika pumktlighet oeh tålamod borde skötas.