STOCEHOLM, den 3 Jan. Utrikes Horrespondensartiklar. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris d. 23 Dec. 1855. Ofta nog har jag smålett åt den hos tid ningar och deras korrespondenter egna lus att efter händelserna återkomma till hvad de kunnat på förband derom yttra, i ändamål at visa den skarpsinnighet hvarmed de gissat och förutsett dem, och för att lägga i dager fulla värdet af de väl underrättade kretsar (så lyder den brukliga frasen) hvarutur de vanligen hemta sina upplysningar. Den här anmärkta lusten är så myeket löjligare, som man då ser dessa kandidater till profetvärdigheten förvandla till bestämda uppgifter hvad de förut icke tillkännagifvit annat än i form af tvifvel, samt nu utgifva sina man sägers för personliga öfvertygelser, inspirerade af en undransvärd förmåga att blicka in i framtiden. Sådant är emellertid att räkna väl myeket på klent minne hos publiken. Jag ber om ursäkt att sjelf ha råkat ut för detta lilla missöde; men oberäknadt att jag icke ostraffadt spelar en rol bland de politiska korrespondenter, om hvilka jag talat, så finner jag häruti en utgångspunkt för de tankar, dem jag i dag vill meddela er öfver den fråga, som nu sätter verlden i rörelse. Då general Canrobert skickades till Sverge, anmärkte jag för er vigten af denna åtgärd och tillade, om jag rätt minnes, att jag hade all anledning att tro, det med hang synliga uppdrag ett annat vore förenadt; att han medförde ett diplomatiskt förslag, och att detta var allvarsamt och widt omfattande. Så uttryckte jag mig, som jag tror, och för den, som känner min varsamhet och min scepticism i fråga om nyheter i allmänhet, och potiska nyheter isynnerhet, var detta mycket sagdt. Allmänna meningen syntes öfver generalens-beskickning fälla samma omdöme som jag. Rykten spriddes om ett fördrag emellan vestmakterna och Sverge; för min del lånade jag örat åt dessa rykten. Genom en af dessa omsadlingar, som beteckna allmänna meningars ostadighet, förföllo dessa rykten. Jag tillkännagaf då för er det misstroende, hvarmed jag förnam deras fall, Hvarifrån fick jag väl denna förtröstan? Till stöd för min åsigt hade jag, likasom de andra, mina väl underrättade kretsar, och finnes väl en dödlig, så öfvergifven af Gud och menniskor, att han ej har dylika? Men då jag mer än en gång funnit dessa underrättelser, så framt de ej äro officiella — och äfven hvad dessa angår, är det egentligen af höflighet som jag obetingadt antager dem — vara falska eller bedrägliga, till och med då man så mycket som möjligt tager dem ur sjelfva källorna, grundade jag mitt omdöme vida mer på sundt förstånd än på de upplysningar jag erhållit, huru högorna och positiva de än voro. Utgången har rättfärdigat hvad jag ansåg ifvet på grund af sundt förstånd. Sverge far undertecknat ett fördrag med vestmakterna. Jag vill längre ned yttra några ord om detta fördrag, dess omfattning samt öfver den frågan huruvida dermed, som man förmodar, äro förenade hemliga artiklar. För närvarande antager jag detsamma blott såsom ett faktum och vill med några detaljer framställa detsamma, hvaruppå jag ofta i allmänhet häntydt, nemligen (inskränkande mig väl förståendes till det hufvudsakligaste) skälen hvarföre detta fördrag var högst sannolikt. Så snart hvarje hopp att undvika kriget med Ryssland hade försvunnit, måste det för Frankrike och England bli en fråga af högsta vigt att veta huru man skulle förhålla sig emot den ryske jätten. Flere kempetenta personer tänkte och tänka ännu det lämpligaste systemet vara att nöja sig med att skydda Konstantinopel genom flottor, förlagda i Svarta hafvet, samt att angripa Ryssland i Östersjön. Denna opinion hade till sitt stöd den stora grundsatsen, att man bör, så myeket som möjligt, leda kriget in i hjertat af den makt, man vill kufva eller försvaga, och under denna synpunkt borde Kronstadt vida mera komma i fråga än Sebastopol; men många skäl förenade sig ock för att aflägsna tanken på att börja angreppet i Norden, och jag vågar säga, att ett af de vigtigaste var saknaden af ett förklaradt stöd i dessa trakter. Grundtonen i den Skandinaviska sinnesstämningen var ingalunda, icke ens vid denna tidpunkt, tvifvelaktig för Frankrike. Men i trotsaf denna sinnesstämning var det ögonskenligt, att man då af Sverge och Danmark ej kunde vänta annat än neutraliteten; ja, vid denna tidpunkt och med den föga utvecklade ställning, hvaruti sakerna då befunno sig, ville man ej, kunde man ej från er sida önska något annat än neutraliteten. För att komma er att öfvergifva densamma, hade erfordrats bestämda förbindelser emot er. Men dylika kunde försvåra fredsunderhandlingarne med Ryssland, medelst ökandet af de vilkor man hade att fordra af denna makt, samt äfvenledes blottställa hufvudsyftet, som var ryska herraväldets fall, icke i Östersjön, utan 1 Svarta hafvet, eller, med andra ord, Turkiets frigörande. När man sålunda på den tiden talade om underhandlingar, om traktater med er, så gaf man åt vänliga, sympatifulla öfverläggningar en karakter och en utsträckning, som de ej