dess yta och som voro bland de vackråste
och egnaste jag någonsin sett,
Slutligen kommo vi ned till stranden och
stego ur vagnarne ned på den jemna : skugg-
lösa sanden, hvarest icke en klippa eller ens.
en liten kulle afbröt de af ingen Folmick
mildrade solstrålarnes brinnande hetta. En
lång rad af bränningar dånade skummande
och förfärliga mot stranden, som om de dra-
git med sig hela den omätliga Atlantens styrka,
Utanför bränningarne var hafvet klart och
lugnt, utan annan rörelse än dess egen tunga
vaggning. Längs bort sågo vi ett fartyg sty-.
rande mot Newyork, medan enslup kom rö-
ende långsides för att aflemna en lots:
Jag såg mot nordost, hvarest vattnet förlo-.
rade sig i afståndets oändlighet, och följde det
i tankarne, hvarest det sträckte sin blanka
yta öfver en rymd af tre tusen mil, tills det
badade de klippör bland hvilka jag som barn
hade vandrat. Men mina drömmar afbrötos, i
det en af herrarne tog min hand för att föra
mig ut i sjösvallet, hvarest jag af vågens häf-
tighet i hvarje ögonblick var i fara att mista
både anda och fotfäste. ,
Då vi alla sålunda plaskat bland brännin-
garne och lyckligt återkommit på land igen,
sågs väl aldrig ett sällskap at mindre inta-
gande figurer. Somliga af fruarne hade styrt
ut sig i långa flanellsklädningar och mössor
af vaxtaft; men de flesta voro i dubbla kaliko-
rockar och rothattar äfven af kaliko, samt
herrarne i gamla aflagda skjortor och panta-
longer, och med näsdukar bundna om hufvu-
dena. Nu förstod jag anledningen till den
allmäna sägen, att Må partier någonsin göras
upp vid badenn.
Vi voro naturligtvis drypande af saltyattnet,
som rann i strömmar från våra kläder, och i
detta tillstånd mäste vi dock åter sätta oss
upp i vagnarne och fara hem, ty det fanns
intet badhus der vi kunde ha bytt om kläder.
Så helt och hållet voro våra kläder genom-
dränkta, att bottnen i vagnen der jag åkte
blef alldeles fylld med vatten, som rann af
dem; och under hela färden nödgades vi in-