ingenting mera var att göra, likasom ingen-
ting mer att säga, så föreslog den äldsta af
fruarne att damerna skulle draga sig tillbaka
till sina sofrum, på det herrarne måtte få
breda ut sina madrasser på förmaksgolfvet,
hvilket blifvit dem tilldeladt såsom sofrum,
emedan det ej fanns mer än tvenne rum till
i huset. Således tände vi våra ljus och be-
gåfvo oss uppför trappan.
Jag hade många gånger under dagens lopp
försökt öfvertyga mig sjelf det jag befann
mig i ett tillstånd sr öfversvinnelig sällhet,
och att allt detta var lika roligt och ange-
nämt som det var nytt; men alla dessa sofis-
mer försvunno vid åsynen af sofrummet. Der
voro tvenne sängar hopträngda sida vid sida,
i ett rum så litet att det nätt och jemt var
plats nog öfrig att kunna komma ut och in.
Der fanns inte en vrå öfrig för ett bord, en
stol, ett tvättbord eller ens en kappsäck, utom
vår toilett; den måste göras i en liten gång
mellan de båda rummen. Hettan i denna
cell var alldeles olidlig. Der fanns blott ett
fönster (ett litet ett, med blott fyra rutor), och
det tycktes ej varit gjordt för att öppnas, ty
det befanns orörligt. I dessa tyenne gängar
nedlade sig sju personer. I den ena låg den
unga flickan och tvenne af fruarne, medan
jag med rnin väninna och hennes barn upp-
togo den andra; och — OQO ve, vi måste äfven
ifva rum åt den sjunde, eiler tjenstflickan,
å det ej annorstädes fanns någon vrå öfrig
för henne. Nöden har ingen lag; och hon
sträckte ut sig, eller rättare trängde sig in på
det lilla rum som blifvit henne lemnadt vid
underkanten af de båda sängarne, der hon
låg med hufvudet i den ena och fötterna i
den andra. Hvilken natt! Vi hade feber af
hettan och voro halft qväfda af brist på luft
samt dessutom så stungna af amuskiter, att
våra ansigten och halsar voro lika fullsatta
med kulor som sjelfya den amerikanska pum-
pan; det lilla barnet skrek, och tjenstflickan
beklagade sig esomoftast att hon blef sparkad
i ansigtet, och det var visst intet under, så
som vi lågo och kastade oss hela natten. Jag