ingenting mera var att göra, likasom ingenting mer att säga, så föreslog den äldsta af fruarne att damerna skulle draga sig tillbaka till sina sofrum, på det herrarne måtte få breda ut sina madrasser på förmaksgolfvet, hvilket blifvit dem tilldeladt såsom sofrum, emedan det ej fanns mer än tvenne rum till i huset. Således tände vi våra ljus och begåfvo oss uppför trappan. Jag hade många gånger under dagens lopp försökt öfvertyga mig sjelf det jag befann mig i ett tillstånd sr öfversvinnelig sällhet, och att allt detta var lika roligt och angenämt som det var nytt; men alla dessa sofismer försvunno vid åsynen af sofrummet. Der voro tvenne sängar hopträngda sida vid sida, i ett rum så litet att det nätt och jemt var plats nog öfrig att kunna komma ut och in. Der fanns inte en vrå öfrig för ett bord, en stol, ett tvättbord eller ens en kappsäck, utom vår toilett; den måste göras i en liten gång mellan de båda rummen. Hettan i denna cell var alldeles olidlig. Der fanns blott ett fönster (ett litet ett, med blott fyra rutor), och det tycktes ej varit gjordt för att öppnas, ty det befanns orörligt. I dessa tyenne gängar nedlade sig sju personer. I den ena låg den unga flickan och tvenne af fruarne, medan jag med rnin väninna och hennes barn upptogo den andra; och — OQO ve, vi måste äfven ifva rum åt den sjunde, eiler tjenstflickan, å det ej annorstädes fanns någon vrå öfrig för henne. Nöden har ingen lag; och hon sträckte ut sig, eller rättare trängde sig in på det lilla rum som blifvit henne lemnadt vid underkanten af de båda sängarne, der hon låg med hufvudet i den ena och fötterna i den andra. Hvilken natt! Vi hade feber af hettan och voro halft qväfda af brist på luft samt dessutom så stungna af amuskiter, att våra ansigten och halsar voro lika fullsatta med kulor som sjelfya den amerikanska pumpan; det lilla barnet skrek, och tjenstflickan beklagade sig esomoftast att hon blef sparkad i ansigtet, och det var visst intet under, så som vi lågo och kastade oss hela natten. Jag