de vexlande sinnesrörelser, gom tanken på svut
nen storhet, begångna fel, den hotande döde
och de framskymtande strålarne af ett gäc
kande hopp mäste väcka i Maria Stuarts brös
Det hjertgripande deltagande, som denna Schil
lers skapelse är egnad att åstadkomma, ute
blef derföre till en icke ringa del.
Såsom ofta eljest, påminna mill Jacobsson
åtbörder alltför ofta derom, att de äro fruk
terna af studium och beräkning, men icke de
synliga yttringen af en inre, verkligen kän
rörelse. Så t. ex. denna armens länge bibe
hållna horisontela utsträckning, som komme
Jåskådaren att tänka på den trötthet den måst
förorsaka skådespelerskan.
Fru Hedin spelade Elisabeth. Denna upp
gift måste ännas vara icke blott svår, uta
vansklig, enär sjelfva teckningen obestridli
gen lider af inkonseqvenser och företer fler:
motsägelser. Men oberoende af dessa svå
righeter att af Schillers Elisabeth gifva er
helgjuten och motiverad bild, återstå alltic
för skådespelerskan att återgifva de af för
fattaren utkastade spridda dragen af herrska-
rinnan och af qvinnan. Fru Hedin framstäl-
ler på ett utmärkt sätt den sednare, men lå-
ter qvinnan väl mycket tränga herrskarin-
nan i skuggan. Om den förtjenta skådespe-
lerskan droge sig till minnes och toge till
mönster fru Eriksons sätt att gifva likartade
karakterer, skulle hon helt visst äfven åt
nämnde sida af rolen förmå gifva en något
mera bestämd och sann prägel. Den verkli-
gen orientaliska yppigheten i apparitionen är
särdeles behaglig för ögat, men står något i
strid mot de vinkar om en vissnande höst
som gifvas i stycket.
Priset i stycket eröfras obestridligen af fru
Westerdahl; några anmärkningar skulle kunna
göras mot hennes deklamation, men man
glömmer dem alla för hennes i sanning ut-
märkta stumma spel, för den sanna, naturliga,
djupt rörande innerlighet som detta spel ut-
trycker och som intet ögonblick slappas eller
förnekar sig.
De förnämsta manliga rolerna ha. hittills
varit sålunda fördelade, att hr Swartz spelat
Leicester, hr Almlöf Talbot, hr Dahlqvist
Burgleigh, hr Willman Paulet och hr Sund-
berg Mortimer.
Hr Swartz syntes oss knappast vuxen Lei-
cesters parti. Det skulle i sanning icke be-
höfts en Elisabeth för att genomskåda Lei
cester-Swartz tillgjorda leende och ej heller
syntes oss den totala frånvaron af värdighet
och ädelhet i det yttre vara egnad att beherr-
ska Elisabeths mäktiga själ. Yttre vär-
dighet och ädelhet i hållningen måste finnas
och utesluta för ingen del karakterens dub-
belhet och det inre vankelmodet.
Det tragiska i slutscenen synes ligga utom
det område, som för hr Swartz är det natur-
liga, och hans bemödanden i denna scen kunna
derföre ej undgå att utfalla mindre lyckligt.
Hr Almlöf spelar Talbot med värdighet och
värma, nemligen sedan han väl öfverstökat
de första scenerna, der han anbringar det van-
liga tvära, abrupta framstötande af orden,
som hos honom i vissa roler blifvit stereo-
typt, men som han här, till mycken fromma
för det hela snart nog öfvergifver.
Hr Dahlqvist är den bland de manliga su-
jetterna, som vid sig fästar mesta uppmärk-
samhet. Så, som hr D. fattat sin uppgift,
genomförde han den med konseqvens ochi på
ett särdeles utmärkt sätt, Det ligger ihr
Dahlqvists spel en originalitet, ett verkligt
lif, som ovilkorligen fängslar och intresserar.
Erkännande detta, måste vi dock yttra våra
betänkligheter mot hans totaluppfattning! af
Burgleighs karakter. Burgleigh är i historien
en statsman, sträfsam och kall, som ej vet af
några konsiderationer, ej skyr några medel
för nåendet af sina syften; men hos hvilken
vördnaden för royauteen och omsorgen om
statens bästa äro de på bottnen liggande mo-
tiverna. Vi finna hos pjesens Burgleigh icke
heller något annat. Tvärtom säger han ut-
tryckligen just på det ställe som måste i styc-
ket gifva nyckeln till hans karakter, att hans
mål är endast Englands väl. Men i stället
för den köld och obeveklighet, som sålunda
hos honom böra framträda, har hr Dahlqvist
inlagt något bofaktigt, som ej kan ha annat
motiv och mål än skadebegär och skadefröjd.
Hr D:s maskering är verkställd i öfverens-
stämmelse med denna uppfattning, som der-
för blir klar för åskådaren vid första blick på
honom vid hans uppträdande,
Hr Willman ger riddaren Paulet på ett sätt
som vida öfverträffar hvad man kunde vara
berättigad att vänta af nybörjaren. Hans spel
förråder en takt, en urskilning, som lofva
mycket godt.
Hr Sundberg är en i flera delar ganska god
Mortimer, ehuru hans värma emellanåt före-
aller ligga mera i det yttre än komma från
let inre.
Vi ba hört sägas, att hr Dahlqvist kommer
utt alternera med hr Swartz i Leicesters rol,
wvarvid hr Nygren torde komma att spela
3urgleigh.
Mot de sceniska anordningarna måste man
nmärka några förbiseenden, ett slags non-
shalance, som förråder bristen på en insigts-
ull ledare. Sålunda väntar man knappast att
ti ett historiskt stycke från 16:de seklet få
vå en kongl. teater sc bref förseglade med
ödt lack, eller en sådan urkund som Maria
Stuarts dödsdom föreläggas Elisabeth, skrifven
vå ett simpelt pappersark, Hanna Kennedys