de vexlande sinnesrörelser, gom tanken på svut nen storhet, begångna fel, den hotande döde och de framskymtande strålarne af ett gäc kande hopp mäste väcka i Maria Stuarts brös Det hjertgripande deltagande, som denna Schil lers skapelse är egnad att åstadkomma, ute blef derföre till en icke ringa del. Såsom ofta eljest, påminna mill Jacobsson åtbörder alltför ofta derom, att de äro fruk terna af studium och beräkning, men icke de synliga yttringen af en inre, verkligen kän rörelse. Så t. ex. denna armens länge bibe hållna horisontela utsträckning, som komme Jåskådaren att tänka på den trötthet den måst förorsaka skådespelerskan. Fru Hedin spelade Elisabeth. Denna upp gift måste ännas vara icke blott svår, uta vansklig, enär sjelfva teckningen obestridli gen lider af inkonseqvenser och företer fler: motsägelser. Men oberoende af dessa svå righeter att af Schillers Elisabeth gifva er helgjuten och motiverad bild, återstå alltic för skådespelerskan att återgifva de af för fattaren utkastade spridda dragen af herrskarinnan och af qvinnan. Fru Hedin framställer på ett utmärkt sätt den sednare, men låter qvinnan väl mycket tränga herrskarinnan i skuggan. Om den förtjenta skådespelerskan droge sig till minnes och toge till mönster fru Eriksons sätt att gifva likartade karakterer, skulle hon helt visst äfven åt nämnde sida af rolen förmå gifva en något mera bestämd och sann prägel. Den verkligen orientaliska yppigheten i apparitionen är särdeles behaglig för ögat, men står något i strid mot de vinkar om en vissnande höst som gifvas i stycket. Priset i stycket eröfras obestridligen af fru Westerdahl; några anmärkningar skulle kunna göras mot hennes deklamation, men man glömmer dem alla för hennes i sanning utmärkta stumma spel, för den sanna, naturliga, djupt rörande innerlighet som detta spel uttrycker och som intet ögonblick slappas eller förnekar sig. De förnämsta manliga rolerna ha. hittills varit sålunda fördelade, att hr Swartz spelat Leicester, hr Almlöf Talbot, hr Dahlqvist Burgleigh, hr Willman Paulet och hr Sundberg Mortimer. Hr Swartz syntes oss knappast vuxen Leicesters parti. Det skulle i sanning icke behöfts en Elisabeth för att genomskåda Lei cester-Swartz tillgjorda leende och ej heller syntes oss den totala frånvaron af värdighet och ädelhet i det yttre vara egnad att beherrska Elisabeths mäktiga själ. Yttre värdighet och ädelhet i hållningen måste finnas och utesluta för ingen del karakterens dubbelhet och det inre vankelmodet. Det tragiska i slutscenen synes ligga utom det område, som för hr Swartz är det naturliga, och hans bemödanden i denna scen kunna derföre ej undgå att utfalla mindre lyckligt. Hr Almlöf spelar Talbot med värdighet och värma, nemligen sedan han väl öfverstökat de första scenerna, der han anbringar det vanliga tvära, abrupta framstötande af orden, som hos honom i vissa roler blifvit stereotypt, men som han här, till mycken fromma för det hela snart nog öfvergifver. Hr Dahlqvist är den bland de manliga sujetterna, som vid sig fästar mesta uppmärksamhet. Så, som hr D. fattat sin uppgift, genomförde han den med konseqvens ochi på ett särdeles utmärkt sätt, Det ligger ihr Dahlqvists spel en originalitet, ett verkligt lif, som ovilkorligen fängslar och intresserar. Erkännande detta, måste vi dock yttra våra betänkligheter mot hans totaluppfattning! af Burgleighs karakter. Burgleigh är i historien en statsman, sträfsam och kall, som ej vet af några konsiderationer, ej skyr några medel för nåendet af sina syften; men hos hvilken vördnaden för royauteen och omsorgen om statens bästa äro de på bottnen liggande motiverna. Vi finna hos pjesens Burgleigh icke heller något annat. Tvärtom säger han uttryckligen just på det ställe som måste i stycket gifva nyckeln till hans karakter, att hans mål är endast Englands väl. Men i stället för den köld och obeveklighet, som sålunda hos honom böra framträda, har hr Dahlqvist inlagt något bofaktigt, som ej kan ha annat motiv och mål än skadebegär och skadefröjd. Hr D:s maskering är verkställd i öfverensstämmelse med denna uppfattning, som derför blir klar för åskådaren vid första blick på honom vid hans uppträdande, Hr Willman ger riddaren Paulet på ett sätt som vida öfverträffar hvad man kunde vara berättigad att vänta af nybörjaren. Hans spel förråder en takt, en urskilning, som lofva mycket godt. Hr Sundberg är en i flera delar ganska god Mortimer, ehuru hans värma emellanåt förealler ligga mera i det yttre än komma från let inre. Vi ba hört sägas, att hr Dahlqvist kommer utt alternera med hr Swartz i Leicesters rol, wvarvid hr Nygren torde komma att spela 3urgleigh. Mot de sceniska anordningarna måste man nmärka några förbiseenden, ett slags nonshalance, som förråder bristen på en insigtsull ledare. Sålunda väntar man knappast att ti ett historiskt stycke från 16:de seklet få vå en kongl. teater sc bref förseglade med ödt lack, eller en sådan urkund som Maria Stuarts dödsdom föreläggas Elisabeth, skrifven vå ett simpelt pappersark, Hanna Kennedys