ket inskränkt skala, hade ingen af alla fruarne,
min väninna undantagen, fört någon gvinlig
tjenare med sig. Men som de alla voro myes
iket husliga (ett hedrande karaktersdrag hos
INew-Jerseys qvinnor), voro de beredda att
smed egna händer fullgöra hvad arbete som
ikunde komma i fråga. Derför påtogo de ock
Ikort efter vår ankomst hvar och en ett hus-
höllsförkläde med haklapp och bildade sig i
partier, hvaraf somliga dukade bordet och an-
dra lagade till aftonmåltiden.
Liksom vi, hade hvarje familj bidragit till
det allmänna underhållet med hvar sitt för-
råd af kall mat; såsom skinka, korf, pastejer,
ost, skorpor, bröd, tå, kaffe, socker vin m. m.;
för omvexling fick man hoppas på jägarnes
och fiskrarnes lycka.
Inom kort hördes några bösskott hvilka till-
känmagåfvo männernas närhet, hvilka af fruk-
tan för någon olyckshändelse urladdade sina
bössor innan de inträdde i huset. De voro
alla goda och hederliga menniskor. De hade
hem med sig några foglar och en hel mängd
krabbor, hvilka deras fruar genast satte på
elden. Detta är när som helst just icke nå-
gon angenäm sysselsättning, men allra minst
en varm Juliafton.
Under måltiden talade herrarne om jagten
beh damerna om ingenting, utom den unga
nygiita, som gråtit hela dagen öfver sin mans
frånvaro, och nu emottog honom med före-
bråelser för det han lemnat henne allena så
länge och försökte locka honom att säga det
han funnit dagen lika odrägligt lång som hon
sjelf. Men då han styggt nog envisadesi att
åstå det han funnit den rolig nog, brast hon
1 gråt och utropade snyftande: Ö, William,
du älskar mig då inte!
Efter qvällsvarden ansågs det bäst att släcka
ljosen, på det ej musquiterna af deras sken
skalle lockas fram. Det är blott mycket prat-
lustiga menniskor som kunna tala bra i mörk-
met, men som ingen af vårt sällskap hade
någon flux de bouche att skryta med, ens vid
Vjusan dag, och som vi alla voro trötta och