ket inskränkt skala, hade ingen af alla fruarne, min väninna undantagen, fört någon gvinlig tjenare med sig. Men som de alla voro myes iket husliga (ett hedrande karaktersdrag hos INew-Jerseys qvinnor), voro de beredda att smed egna händer fullgöra hvad arbete som ikunde komma i fråga. Derför påtogo de ock Ikort efter vår ankomst hvar och en ett hushöllsförkläde med haklapp och bildade sig i partier, hvaraf somliga dukade bordet och andra lagade till aftonmåltiden. Liksom vi, hade hvarje familj bidragit till det allmänna underhållet med hvar sitt förråd af kall mat; såsom skinka, korf, pastejer, ost, skorpor, bröd, tå, kaffe, socker vin m. m.; för omvexling fick man hoppas på jägarnes och fiskrarnes lycka. Inom kort hördes några bösskott hvilka tillkänmagåfvo männernas närhet, hvilka af fruktan för någon olyckshändelse urladdade sina bössor innan de inträdde i huset. De voro alla goda och hederliga menniskor. De hade hem med sig några foglar och en hel mängd krabbor, hvilka deras fruar genast satte på elden. Detta är när som helst just icke någon angenäm sysselsättning, men allra minst en varm Juliafton. Under måltiden talade herrarne om jagten beh damerna om ingenting, utom den unga nygiita, som gråtit hela dagen öfver sin mans frånvaro, och nu emottog honom med förebråelser för det han lemnat henne allena så länge och försökte locka honom att säga det han funnit dagen lika odrägligt lång som hon sjelf. Men då han styggt nog envisadesi att åstå det han funnit den rolig nog, brast hon 1 gråt och utropade snyftande: Ö, William, du älskar mig då inte! Efter qvällsvarden ansågs det bäst att släcka ljosen, på det ej musquiterna af deras sken skalle lockas fram. Det är blott mycket pratlustiga menniskor som kunna tala bra i mörkmet, men som ingen af vårt sällskap hade någon flux de bouche att skryta med, ens vid Vjusan dag, och som vi alla voro trötta och