dessutom. förmögenhet, den kan jag heller ej.und-
vara. Men deremot nekar. jag ej, att jag med det
mest lefvande intresse vill höra hvad du ytterligare
kan upplysa angående förhållandet; ty — det är oj
för att. säga dig någon komplimang — men det är
ytterst intressant.
Att på det sättet ha sinne för det intressanta, deri
är det något fruktansvärdt.. Och så är det ock nå-
got fruktansvärdt: att under form af intressant ve-
tande vara vetande att ens gudsdyrkan är gudsbe-
spottelse, och så vidblifva den, emedan man en gång
är van dervid. : I grunden är det ej så mycket att
förakta Gud, som det är att förakta sig tjelf. Man
finner det föraktligt, hvad som oförskyldt kan påver
kas genom en -hustrus otrohet, att gälla för att vara
mannen och dock ej vara det; man anser det för
jemmerligt att vilja finna sig i detta förhållande,
lifva i det. Men (hvad omöjligen kan hända någon
utan genom egen skuld) att ha religion på det sät-
tet att man sjelf vet, att ens gudsdyrkan är guds-
bespottelse och att så likväl vilja vidbli att låta det
gälla, att man har den religionen: det är att i dju-
paste grund förakta sig sjelf.
I hvad bittills skett, är det blott ett, som brin-
gar mig att rysa; och jag ryser åter, i det jag be-
tänker hvad jag vet, att jag en gång skall bli för-
stådd, när jag talar derom.
Detta, som bringar mig att rysa, är följande. Me-
dan mitt lif — om än svagt, i jemförelse med de
härligas, som lefvat — dock uttrycker det, att ibe-.
kymmer för sin själs frälsning kämpa för evigheten !
står jag omgifven af en samtid, som på sin höjd i
egenskap. af publikum intresserar sig för denna sak.
I en flyktig stämning låter man sig kanske gripas
af hvad jag säger: i nästa ögonblick bedömmer man
det estetiskt; i nästa ögonblick läser man hvad som
skrifves mot mig; så är man nyfiken efter utfallet
0. 8. V., 0. 8. V.: kortligen man är publikom. Och
ingen, ingen af dem faller det in, att de ju genom
att vara menniskor äro lika vilkor underkastade som
jag, att ock dem väntar en evighetens räkenskap,
och att ett är visst, att evigheten sluter sig för allt
hvad som i detta lifvet blott ville vara publikum,
liksom de andra, Se, detta bringar mig att rysa,
att dessa menniskor lefva i den föreställning, att det
är jag som är i fara, medan jag dock så till vida,
evigt förstådt, är långt mindre i fara än de, att ja8
kämpar: dock för evigheten. Och jag ryser åte
när jag betänker, att detta föregår i kristenhet, a
dessa samtida alltså äro ett samfund af kristna, so
har 1000 på nya testamentet edsvurne lärare — och
att så sanningen är; att dessa menniskor ingen aning
ha om hvad kristendom är. Detta är rysligt; det
är rysligt för mig att till den grad få rätt i hvad
jag säger, hvad jag säger om, att kristendomen platt
Få är till, och i hvad jag säger om hur det hänger
ihop med vsanningsvittnenas förkunnande af kristen-
dom.
Sin öjupa leda vid det officiella hyllandet
af kristendomens stiftare uttalar Kierkegaard
sålunda:
Som menniskan — naturligt — önskar hvad som
kan nära och lifva lifslusten: så behöfver den, som
skall lefva för det eviga, stadigt en dosis lifsle da,
för att ej bli förgapad i denna verlden, utan fast-
mer rätt lära att vämjas och ledas och äcklas vid
denna usla verlås dårskap och lögn. Har en sådan
dosis.
Gudmenniskan förrådes, förhånas, öfverges af alla
alla, alla, ej en enda, alldeles bokstafligt ej en enda
blir henne trogen — och så efteråt, efteråt, efteråt
är det millioner, som på sina knän valfärdat till de
ställen, der för många hundra år sedan hennes fot
kanske gjorde ett spår; efteråt, efteråt, efteråt mil-
lioner som tillbedt en splint af det kors, på hvilket
hon blef korsfästad !
Och så är det alltid, relatift, i samtidighet; men
efteråt, efteråt, efteråt!
Må man då ej vämjas vid att vara menniska!
Ännu en gång, må man ej vämjas vid att vara
menniska! Ty dessa millioner, som på knä valfär-
dade till hans graf, denna folkträngsel, som ingen
makt förmådde skingra: det behöfdes blott ett, att Kri-
stus kom åter — och alla dessa millioner skulle snart
få fötter att gå på, för att gripa till harvärjan, hela
trängseln vara som bortblåst, eller den skulle, som
massa, i upprest ställning störta emot Kristus för att
slå honom ihjel.
Nutidens vacklande och karakterslöshet
skildras slutligen på följande sätt:
Det var en gång då mannen, förhöll sig till sig
sjelf i en stor föreställning omt det att vara: karak-
ter. Man hade grundsatser, grundsatser som man
för intet pris svek eller frångick, ja, man gaf heldre
sitt lif, utsatte sig heldre hela lifvet igenom för
hvarje misshandling än att ge det minsta efter i
sina grundsatser, emedan man förstod, att det att ge
det minsta efter i förhållande till grundsatser är att
uppge dem, och att uppge sina grundsatser är att
uppge sig sjelf. Härigenom blef lifvet naturligtvis
idel kinkighet. Och derför, hvartill alla dessa kir
kigheter; var pladder — och du skall få se, alla kin-
kigheter försvinna! Var pladder, haf i dag en åsigt,
i morgon en -annan, så åter den du hade i förgår,
och så åter en ny om fredag; var pladder, gör dig
sjelf till flera, eller utparcellera ditt sjelf, haf en
åsigt anonymt, en annan med namn, en muntlig, en
skriftlig, en som embetsman, en som privatman, en
som din hustrus man, en annan på klubben: och du
skall få se, alla kinkigheter försvinna, du skall se,
du skall (medan alla karaktermenniskor, och i samma
grad mer som de mer voro karaktermenniskor, ha
funnit och bevittnat, att denna verld är en medel-
måttig, en usel, en jemmerlig, en förderfvad, en ond
verld, blott beräknad på slynglar eller pladder), du
skall se, du skall finna, att denna verld år en herr-
lig verld, alldeles som beräknad på dig!
Det var en gång då ,menniskan förhöll sig till sig
sjelf i en oändlig föreställning om det att vara kri-
sten, då hon gjorde allvar med det att afdö, det att
hata sig sjelf, det att lida för läran, ech nu fann
lifvet så kinkigt, ja så qvalfullt, att äfven de star-
kaste nästan dignade under dessa kinkigheter, krympte
sig som ormar, och äfven åe ödmjukaste ej voro långt
från att förtvifla. Och derför, hvartill alla dessa kin-
kigheter, var pladder — och du skall få se, alla
kinkigheter försvinna! Var pladder; och var så an-
tingen sjelf prest, prost, biskop, som — i kraft af
helig ed på nya testamentet — en gång i veckan i
tre qvart pladdrar något högt, men -för öfrigt ger
allt högre en god dag, eller var sjelf lekman, som i
tre qvart upplyftes af det höga, som presten i tre
qvart pladdrar, men för öfrigt ger allt högre en god
dag; och du skall få se, alla kinkigheter försvinna!
Förfalska så i djupaste grund Guds eller kristendo-
mens åsigt af detta lifvet, låt det vara dig könne-
märket på, att vägen är den rätta, den Gud välbe-
hagliga, att den (alldeles rakt mot Guds ord) är lätt
— och du skall få se, alla kinkigheter försvinna,
denna verld blir en herrlig verld, herrligare och be-
hagligare och lättare med hvart århundrade det lef-
NT PETE EE VR EET SPA