-Å der mycket ändamålsenliga — och den officiella kri
stendomen har utomordentligt mycket att dölja, t
den är från början till slut en osanning, som derfö
bäst skyles -— i sida kläder.
Män i fruntimmerskläder är ju något tvetydig!
I Man kunde frestas att säga, att det strider mot po
lisordningen, som förbjuder manfolk att gå i qvinngo
kläder och omvändt. Men i hvarje fall, det är någo
tvetydigt — och tvetydighet är just det mest beteck
nande uttryck för hvad officiel kristendom är, beteck
nande. .den förändring, som i tidernas lopp föregåt
med kristendomen, att den från att vara hvad de;
är i nya testamentet: enfald, det entydiga, är —
förmodligen genom hjelp af perfektibiliteten ! — blef
ven något mera: det tvetydiga.
Det presterliga befordringssättet och det der
med förknippade sökandet skildras bitter
träffande i en slags novell kallad Först Gud
rike.
Cand. theol. Ludvig From — han söker. Och nä
man hör, att en teologisk, kandidat söker, behöf.
ver man då ej någon liflig inbillningskraft för att
förstå hvad det är han söker, naturligtvis Guds rike
som man ju skall söka först.
Nej, det är det dock ej; det han söker är: ett
kungligt lefvebröd som prest; och har det, som jag
med några få drag skall ange, först skett ganska
mycket, innan han nått så långt.
Först har han gått i lärdomsskolan, från hvilken
han sedan blifvit dimitterad. Derpå har han först
tagit 2 examina och efter 4 års läsning först tagit
embetsexamen.
Han är: då alltså teologisk kandidat; och man
skulle kanske tro att han, efter att först ha tillryg-
galagt allt dettx, ändtligen kan komma att verka
för kristendomen. Nej, först må han gå ett halft år
i seminariet, oce när det är slut, kan det ej bli tal
om att kunna söka i de första 8 åren, hvilka alltså
först må vara tillryggalagda.
Och nu stå vi vid novellens början: de 8 åren ha
förlupit, han söker. :
Hans lif, som hittills ej kan sägas haft något för-
hållande till det ovilkorliga, antar plötsligt ett så-
dant förhållande: han söker ovilkorligt allt; skrifver
det ena arket stämpladt papper fullt efter det andra
löper från Herodes till Pilatus; rekommenderar sig
både hos ministern och hos portvaktaren, kortligen
han är alldeles i ett ovilkorligts tjenst. Ja, en af
hans bekanta, som i de sista par åren ej sett honom,
tror sig till sin förvåning -ha upptäckt, att han blif-
vit mindre, hvilket kanske låter sig förklara af att
det gått honom som Miönchhausens hund, hvilken var
en vindthund, men genom det myckna springandet
blef ett gräfsvin.
Så förgå 3 år. Vår teologiska kandidat behöfver
verkligen hvila, att efter en så oerhördt ansträngd
verksamhet få ledighet eller komma till ro i ett em-
bete och plägas litet af sin tillkommande hustru —
ty han har emellertid först blifvit förlofvad.
Ändtligen — som Pernilla säger till Magdalena —
slår hans förlossnings, timma, då han af öfverty-
gelsens hela kraft skall, af egen -erfarenhet, kunna
vittna för menigheten, att i kristendomen är fräls-
ning. och förlossning: han får ett embete. i
Hvad sker? Genom att inhemta en ännu nbg-
grannare underrättelse än han hittills haft om syss-
lans inkomster, upptäcker han att dessa äro c:a 150
rdr mindre än han trott. Nu är 101 ute. Den o-
lyckliga menniskan nästan förtviflar. Han har redan
köpt stämpladt papper för att ingå med en ansökan
till-ministeren, att det må tillåtas honom att betrak-
tas som icke kallad — och för att så åter börja
från början: då en af hans bekanta får honom att
uppgifva detta. Det blir alltså dervid, han behåller
sysslan.
Han är ordinerad — och söndagen kommen, då
han skall framställas för menigheten. Prosten, ge-
nom hvilket detta sker, är en mer än vanlig man,
han har ej blott (hvad de flesta prester ha, och of-
tast i samma grad mer ju högre de komma upp i
sangen) en öppen blick för den jordiska profiten, utan
äfven en spekulativ blick på verldshistorien, något
han ej behåller för sig sjelf, utan låter komma me-
nigheten till bostefa Pet har, genialiskt, valt till text
L
de orden af apostefn Petrus: Se, vi ha öfvergifvitall
ting och följt dig och förklarar nu menigheten, att
just i tider som våra behöfvas sådana män till lä-
rare och rekommenderar i sammanhang härmed den-
ne unge man, om hvilken prosten vet, hur nära han
hade trädt tillbaka för de 150 rdrs skull.
Den unge mannen bestiger nu sjelf predikstolen
— och dagens evangelium är (besynnerligt nog):
Söker först efter Guds rike.
Han håller sin predikan. En mycket god predi-
kan,, säger biskopen, som sjelf var närvarande, en
mycket god predikan; och det frambragte ordent-
ligt effekt det hela partiet om först Guds rike,
det sätt på hvilket han framförde detta Först., —
Men synes då eders högärevördighet, att bär var
den önskvärda öfverensstämmelsen mellan. talet och
lifyet; på mig gjorde det nästan ett satiriskt intryck
detta Först.. Hvilken orimlighet; han är ju kal-
lad att förkunna läran, den sanna, oförfalskade läran
on: att söka först Guds rike; och det gjorde han
mycket bra.r t
Om det intresse, som visas författarens sak,
yttrar han sig med en viss humoristisk smärta
på följande sätt:
På ett sätt är detta intresse stort nog; hvad jag
skrifver har spridning, i en mening nästan mer än
jag önskar, om jag dock i en annan mening (natur-
igtvis utan att vilja bruka än det minsta, som på
aflägsnaste sätt kunde likna politicis marktschrejares
och slantfriare: bekanta konster) må vilja den stör-
sta spridning. Man läser hvad jag skrifver, många
läsa det med intresse, med stort intresse, det vet jag.
Dock detta intresse är ej egentligen glädjande,
snarare bedröfligt, ett sorgligt bevis mer för att kri-
stendomen ej blott ej är till, utan att menniskorna i
våra tider ej en gång äro, hvad jag ville kalla, i
tillstånd af religion, utan främmande för, obekanta
med det slags lidelse, som hvar religion må fordra,
utan hvilken man öfverhufvud ej kan ha någon re-
igion, minst då kristendom.
Låt mig till hvad jag vill säga nyttja en bild; jag
prukar den i en mening högst onödigt, ty jag talar
) gerna om slikt; dock väljer och brukar jag den,
med välberådt mod, ja, jag tror mig ej kunna för-
svara att låta bli att bruka den, ty sakens allvar
ordrar, att det användes allt för att göra, eho som
behöfrer det, rätt äcklig med sin tillvaro, rätt mot-
bjudlig för sig sjelf.
Der lefver en man, hvars hustru är honom otro-
sen; men han vet ej af det. Då är der en af hans
vänner, som — ett tvetydigt vänskapsprof, skall kan-
ske mången säga — Mppggaer honom derom. Mannen
svarar: Net är med lefvande intresse jag hört dig
tala, jag beundrar det skarpsinne, hvarmed du velat
spåra en så försigtigt dold otro, om hvilken jag hel-
ler ingen aning haft.. Men att jag derför, då jag nu
vet att det är så, skulle låta skilja mig från henne,
MAL det ban far At hacka — få m År su NA må a Snr