dig ut i denna kölden, yttrade gumman ifrigt
och med en ton som antydde att detta yt-
trande icke var början på samtalet, utan sna-
rare början på slutet af detsamma.
Ah nej, mor Elna, svarade flickan, om
jag springer, så håller jag mig nog varm.
Springer,, upprepade hustrun, ja, det är
just godt att springa med tunga träskor i ett
qvarters hög snö, och det halfannan milsom
vi ha till staden !
Och så kan det hända att någon låter mig
få åka, tillade barnet förtröstansfullt.
Jo, det vore just rätta sättet att bli för-
frusen, återtog mor Elna allt mera ifrigt, i
anledning af flickans motsägelser; sitta stilla
i denna olyckliga kölden, då man som du,
stackars barn, endast har en gammal utsliten
kjol på sin fattiga kropp! Nej! säger jag, bli
du hemma eller vänta med din vandring åt-
minstone tills det blir menskligt väder.
Som detta snarare lät som ett förbud än
en blott uppmaning, den der likväl lemnade :
flickan valet fritt, lät denna sitt arbete falla
och gömde snyftande sitt bleka och ma-!
gra ansigt uti halmbädden, på hvilken hon satt.
Barnets snyftningar togo kortaste vägen till!
gubben Falknäbbs gamla hederliga hjerta, och :
detta förestafvade honom genast ett utslag i
saken, mot hvilket ingen appell tilläts. :
Flickan skall hä sin egen vilja ji denna
sak, yttrade han kort och godt samt tillade
efter några ögonblick med vänligare ton: Då
hon finner sin bästa julglädje uti att vara hos !
sin olycklige far under Julen, så kan ingen
ha hjerta att neka henne den fröjden, Kor-
len kan också behöfva tröst i sin stora olyc-
ka; således låt barnet gå i Guds namn. Hon
skall få låna en af mina tröjor; — särdeles
varm är just ingendera af dem, men så kan
den ändå bli god att tränga till, om den ock-
så ieke gör dig mycket grann, kära Anna.