STOCEHOLM, den 24 Dec I följd af nyligen träffadt aftal komma d förbindelser, hvi åtfölja förlaget af tidnir gen Aftonbladet, att från och med den 1 Je nuari 1856 öfvertagas af hr rektor P. E. Sve bom, hvilken äfven, sedan han i nästkommand Mars månad afträdt de offentliga tjenstebe fattningar, från hvilka han i dessa dagar bc gärt att vid nämnde tid blifva entledigac kommer att från och med det andra qvarte let instundande år öfvertaga ledningen af oc ansvaret för tidningens redaktion. — — För någon tid sedan framträdde adju tanten hos H. M. Konungen, kammarherre och ryttmästaren hr Oscar Magnus Björnstjernc hvilken såsom bekant var anställd hos gene ral Canrobert under generalens vistelse i Stock holm, med ett till Svenska Tidningen insänd s. k. Beriktigande, föranledt af hvad som i e härstädes utkommande veckotidning blifvit om förmäldt angående några yttranden, som ge neralen skulle hafva fällt om åtskilliga dela af vårt militärväsende, och slutande med denn förklaring: Blott en sak har jag hört generale öppet klandra i Sverge, nemligen pressens miss buk. Detta yttrande af en person, som ständig omgaf generalen under hans vistelse härstä des, framstäldt med den tvärsäkerhet som mai är van att finna i hr Björnstjernas uppträdande har icke kunnat undgå att väcka stort upp seende. För egen del äro vi temligen vän att från junkerväsendet, och till och med frår dess egen press, höra hån och bitterheter mo pressen i allmänhet. Men här läggas order i munnen på ett främmande hofs sändebud. med den rang att han företrädde sin monark: pen och med den stora politiska betyden et, att han sannolikt noga bevakade sina ut tyck. En sådan man kommer till Sverge fö att uppgöra stora politiska angelägenheter: han är tyst och reserverad i allt, men han anförtror kammarherren Björnstjerna att har är missbelåten med svenskå pressen. Redan valet af förtrogen för en sådan iakttagelse måste väcka uppmärksamhet, men ännu mer det sätt hvarpå. hr kammarherren och adjutanten trott sig böra låta det komma till all. mänhetens kunskap. Och denna uppmärk samhet blir ännu ytterligare stegrad, när mar betänker hvad språk pressen förde under ge neral Canroberts härvaro. Den liberala var full utaf uttryck af vördnad för honom sjell samt af välönskningar för hans land och det mål han här ansågs åsyfta; och om andra tänkesätt i tryck yttrades, om generalen framställdes såsom en dålig diplomat, om Rysslands beskydd förordades framför vestmakternas, eller om försök gjordes, det ena efte det andra, att väcka misstroende mot dessa regeringars kraft och allvar — man jemföre Svenska Tidningens aftonnummer för samme dag då generalen anlände hit —; om, säga vi. sådana yttranden lästes i de maktegandes blad. så förde oppositionspressen ett språk som va! a!ldeles motsatsen. Var det öfver detta sednare han beklagade sig, eller var det öfver Svenska Tidningens neutralitetsifver och dess insändares öppet ryssvänliga utgjutelser? Eller kanske han med hr kammarherrens benägna tillbjelp tog del af den devouerade veckopressenis regelmässiga förtjusning öfver den höga vishet som bestämt vår politiska ställning? Eller var det måhända endast efter de beskrifningar hr Björnstjerna gjorde honom af den för junkerdömet så afskyvärda offentlighetsmakten, som H. M. franska kejsarens ambassadeur extraordinaire med ens bröt stafven öfver Svenska pressen? Eller var det af skyldig artighet mot den hvilande kongl. tryckfrihetspropositionen, — rättare sagdt den kongl. tryckfrihetsförintelse-propositionen, — som den höga gästen uttalade sin förkastelsedom öfver den närvarande inrättningen? Allt detta intresserar Sverges folk öfver höfvan att erfara, och då nu hr kammarherren och adjutanten så bestämdt förklarat sig hafva reda på allt hvad general Canrobert här yttrat om armån — hvilket naturligtvis var idel loford — så torde äfven hr Björnstjerna finna sig föranlåten att närmare specificera det frejdade sändebudets förkastelse öfver en af de dyrbaraste institutioner vi nu ega, och hvilken man så gerna ville taga ifrån oss, om man kan. Hr Björnstjerna torde finna en öppen och otvetydig förklaring i detta afseende så mycket mer af behofvet påkallad, som hans ställning vid hofvet, hans bekanta antecedentier vid förliden riksdag, ochiallmänhet hans kända politiska sympatier eljest lätt kunde leda allmänheten på den tron, att hans egna känslor i afseende på tyckfriheten måhända omedvetet gifvit sin prägel åt det sätt, hvarpå han citerat en främlings yttranden öfver samma för oss så vigtiga ämne.