Och nu känner läsaren vår Annas ärende,
då hon den kalla vintermorgonen beger sig
bort från det hem som ädla likars deltagande
beredt det öfvergifna barnet.
De första fjerdingsvägen till alägger hon
raskt och oförtrutet. endast stärnande tid efter
annan för att befria sina tunga skodon från
den snö som de ständigt uppsamla. Den
raska vandringen uti det kalla, uppfriskande
vädret upplifvar barnets sinne. Hon känner
sig lättare och lyckligare än någonsin eljest
under de sednare olycksmånaderna. En god
afsigt ger alltid en god sinnesstämning. Både tid
ochväg tyckas känna deltagande för det stackars
bagnet; beggedera skynda raskt undan, och snart
har hon hunnit hälften af sin väg. Fadren htgör
det ständiga föremålet för hennes tankar; än
ser hon honom arbetande i sin gamla stuga,
der allting är sig likt, ty modren är ju äfven
der; än ser hon honom sådan han var vid
deras sista möte — det var vid tinget — blek
och fängslad, och alla de olycksdigra händel-
serna falla på en gång öfver hennes unga
sinne. Hon sätter sig vid sidan af RR och
ger luft åt sin sorg uti strida tåmr. Tanken
på modren lindrar dock något kennes smärta,
då hon minnes hvad man sagt henne, att mo-
dren nu är lyckligare hos Gud än hon var