blieken deremot gladare än då viträffa henne:
i gubben Falknäbbs stuga. Flickan, hvilkens
ögon voro ömt fästade på modren, var i sin
ordning föremål för blicken från tvenne an-
dra trofasta och vänliga ögon. På golfvet
tätt invid henne låg nemligen en liten ljus-
brun, raggig stöfvare, som tycktes hafva ögon
endast för fliekan, likväl någon gång flyttande
dem till en på väggen midt emot hängande
jagtbössa. Flickan tycktes vara hans skydds-
engel, bössan åter hans lekkamrat.
Nära en timma hade det varit alldeles tyst
i stugan; den sjuka hustrun tycktes sofva,
men. hastigt, utan märkbar anledning för de
öfriga invånarne, sträcker hunden hufvudet
mot fönstret, spetsar öronen och låter höra
ett långt morrande, som slutar med några
gälla skall. Mattis, som genast förstod att
någon främmande fanns utanför fönstret, höll
på att närma sig detta, då en derigenom in-
kastad sten susar förbi hans hufvud och träffar
andra väggen öfver hustruns bädd, dit den
nedfaller. Hustrun, som häraf väckes och i
förskräckelsen vill springa upp från sängen,
dignar maktlös till golfvet, och då mannen
ämnar sig till hennes hjelp, träffas han af en
på samma sätt inkommande aten. En mängd
slag dåna derefter mot stugans dörr, som
håller på att sprängas. Mattis, nu utom sig
af förtviflan, nedtager bössan, som är lad-
dad, och genom det sönderslagna fönstret
uppmanar våldsverkarne att aflägsna sig,
hotande att i annat fall skjuta på dem.
Då vilda skri och hotelser, beledsagade af
ytterligare stenkastning mot fönstret, be-
svara denna tillsägelse, riktar Mattis bössan
mot det ställe derifrån oljudet förnimmes
och aflossar skottet. Ett fall höres, åt-
följdt af ett utrop af smärta, derefter ljudet
af skyndsamma steg, som aflägsna sig, och
allt är åter tyst.