EN JULAFTON.
Berättelse af H.
Det var julafton — en riktig svensk julaf-
ton, hvit, klar och gnistrande. Himlen, som
föregående dagen hängt snödiger och tung
ned på taken till de låga stugorna på Snäf-
ringe-ås, hade nu på morgonen höjt sig, så
att röken från skorstenarne fritt kunde bilda
dessa höga, lefvande pelare, hvilkas hufvuden
ständigt förändra sig i de mest omvexlande
former, och hvilka här förtjena nämnas
endast derföre att de voro de enda föremål
som gåfvo lif åt det hvita, kala och enfor-
miga landskapet.
I en af kojorna på åsen, som beboddes af
en gammal afskedad kronobåtsman, införa vi
läsarne. Stugans invånare, hvilka, utom gamle
Falknäbb, utgöras af dennes hustru och en
flicka af omkring åtta års ålder, äro nyss
uppstigne, samtidigt med dagsljuset, och såle-
des just icke särdeles tidigt. Gumman är
sysselsatt vid spisen, der en tålamodspröfvyan-
de brasa af råa enegrenar skall vickas till
lif; gubben Falknäbb söker på sitt vis äfven
bidraga att göra stugan varmare, genom att
fastspika brädlappar här och der på de gamla,
af röta otäta väggarne; och den tredje med-
lemmen af. detta fattiga hushåll, den unga
lickan, är helt ifrig uti sin sysselsättning att
stoppa och lappa ett par gamla strumpor,
hvilka möjligtvis i början af deras långa, sorg-
liga tillvaro sett ut zom andra stickade strum-
por, men numera utgjorde en sammansättning
if mångfaldiga och mångfärgade lappar.
Medan gubben Falknäbb halfhögt språkar
antingen med sig sjelf eller med de gamla
rostiga spikarne som han håller på att räta,
äro gumman och flickan inbegripne i ett sam-
tal med hvarandra, för hvars innehållgubben
synes vara alldeles främmande.
Du fryser dig förderfvad, barn, om du ger