EN JULAFTON. Berättelse af H. Det var julafton — en riktig svensk julafton, hvit, klar och gnistrande. Himlen, som föregående dagen hängt snödiger och tung ned på taken till de låga stugorna på Snäfringe-ås, hade nu på morgonen höjt sig, så att röken från skorstenarne fritt kunde bilda dessa höga, lefvande pelare, hvilkas hufvuden ständigt förändra sig i de mest omvexlande former, och hvilka här förtjena nämnas endast derföre att de voro de enda föremål som gåfvo lif åt det hvita, kala och enformiga landskapet. I en af kojorna på åsen, som beboddes af en gammal afskedad kronobåtsman, införa vi läsarne. Stugans invånare, hvilka, utom gamle Falknäbb, utgöras af dennes hustru och en flicka af omkring åtta års ålder, äro nyss uppstigne, samtidigt med dagsljuset, och således just icke särdeles tidigt. Gumman är sysselsatt vid spisen, der en tålamodspröfvyande brasa af råa enegrenar skall vickas till lif; gubben Falknäbb söker på sitt vis äfven bidraga att göra stugan varmare, genom att fastspika brädlappar här och der på de gamla, af röta otäta väggarne; och den tredje medlemmen af. detta fattiga hushåll, den unga lickan, är helt ifrig uti sin sysselsättning att stoppa och lappa ett par gamla strumpor, hvilka möjligtvis i början af deras långa, sorgliga tillvaro sett ut zom andra stickade strumpor, men numera utgjorde en sammansättning if mångfaldiga och mångfärgade lappar. Medan gubben Falknäbb halfhögt språkar antingen med sig sjelf eller med de gamla rostiga spikarne som han håller på att räta, äro gumman och flickan inbegripne i ett samtal med hvarandra, för hvars innehållgubben synes vara alldeles främmande. Du fryser dig förderfvad, barn, om du ger