ögat under framfärden kunde se, syntes flagga
vid flagga, nedhängande från i fönstren ut-
skjutande stänger; 1 allmänhet en flagga för
hvart hus, men understundom en för hvarje
särskild våning. Badenska flaggan, hvars fär-
ger äro rödt och gult, tog sig särdeles väl.
ut, ej mindre genom. sin färgprakt än genom
sin form. Flaggornas längd tycktes i allmän-
het kunna vara 3 å 6 alnar; bredden omkring
2. Från alla enskilda och offentliga hus, ej
blott på hufvudgatan utan OCK på stdogstorha,
äfvensom från kyrktorn och spiror, svajade den,
och förblef det så under alla 3 mötesdagarne.
På flera ställen såg man ingångarne till en-
skilda. hus och värdshus, äfvensom altaner
och fönsterbågar klädda med grönt. På högra
sidan af gatan stod Providenskyrkan, skönt
smyckad med löfverk, och en hvalfbåge af för
tillfället ditförda träd. Längre upp i staden
på venster hand står på en öppen plats Hei-
liggeistkyrkan, märkvärdig redan derigenom,
att den blott medelst en skiljemur, uppförd
midt i densamma, bildar tvenne kyrkor, en för
katolska församlingen i det egentliga choret,
och en för protestantiska församlingen i den
öfriga delen af kyrkan. Utanför denna var
för tillfället uppförd en port i götisk stil,
löf- och blomsterbeklädd. Öfverst i midten
syntes en förgylld kalk med hostia. Genom
sin enkelhet och smak gjorde denna port ett
ganska behagligt intryck, ehuru det föreföll
mig såsom hade den blifvit något för liten, i
förhållande till den kolossala byggnaden. Detta
sednare var dock lätt förklarligt, enär, i följd
af kyrkans läge, hufvudporten icke kunde
begagnas utan en af-sidoportarne måst väljas.
Tisdagen den 11 Sept. kl. Y,5 e. m. bör-
jades de egentliga högtidligheterna. Redan
två timmar förut begynte deputerade och gä-
ster församlas i museiträdgården, der ett lif-
ligt samspråk börjades. Så snart klockorna
hördes, satte tåget sig i rörelse. I alla sta
dens evangeliska kyrkor ringdes, under det
processionen långsamt framskred mot Provi-
denskyrkan. Ända från museum till kyrkan
stod på begge sidor om gatorna en otrolig
menniskomassa, och vid inträdet i kyrkan va:
äfven der öfverfullt af menniskor, med un-
dantag af choret och de bänkar som voro be-
räknade för processionen. Gudstjensten be-
gynte med en chorsång: Min själ prisar stor-
ligen Herran, och min ande fröjdar sig i Gud.
min Frälsare m. m., se orden i Luce 1: 46—
33. Derefter förrättades bön ifrån altaret.
hvarefter en psalm sjöngs, omvexlande mellan
en chör och församlingen. Psalmen som sjöngs
var: Ach bleib mit deiner Gnade bei uns,
Herr Jesu Christ,... En af stadens prester,
vid namn Zittel, höll predikan öfver den tex-
ten: Se, jag är när eder alla dagar intill verl-
dens ända. Derefter åter vexelsång mellar
chören och församlingen, och till slut väl-
signelsen. Vid utträdet ur kyrkan var det
redan stark skymning. Man ordnade sig lik-
som omedvetet till affärden; men denna ble;
knappt möjlig. Ty i detsamma processioner
började synas på gatan, uppstämdes från tin-
narne af tornet: Vår Gud är oss en väldig
borg,, hvilken melodi spelades på blåsinstru-
menter. Sjelfva dunklet, stillheten, den milda.
klara luften, de af tonerna qvarhållna men-
niskomassorna, allt bidrog att göra ett hög-
tidligt och djupt intryck.
Onsdags morgon satt jag vid mitt öppnz
fönster och betraktade den herrliga naturen
Man hade gifvit mig en boningsplats som var
en af de skönaste i staden. När jag på byrår
anmälde mig såsom svensk, var det ordet redan
ett rekommendationsbref. Man frågade mig.
om jag hade bostad. Jag svarade ja. Mer
ni måste flytta. Ni skall bo för vida bättre
pris och få en synnerligen vacker utsigt. Mar
nödgade mig, och jag flyttade. Allt var så-
som man beskrifvit mig det. Trädgårder
utanför mitt fönster, med sina blomsterland
och terrasser, vägledde ögat uppför berget genom
slingrande löfhvalf upp till en vidsträckt park.
hvilken åter fortsatte vägen upp till ruinerna.
Under det jag satt och betraktade detta allt,
slog kl. 6, och i samma ögonblick uppstäm-
des trån tornet i Heiliggeistkyrkan af en mu-
sikkår, choralmelodien n:o 3 i vår svenska
psalmbok. Jag började ofrivilligt sjunga min
psalm. Flera af våra mest kända och herrligast:
melodier, såsom n:o 55 m. fl., spelades seder-
mera. Kl. 3 till 8 började klockorna ringa i
samtliga protestantiska kyrkorna. Man för-
samlades i providenskyrkan och tågade der-
ifrån till S:t Peters- och Heiliggeistkyrkorna;
ty på begge ställena hölls samtidigt guds-
tjenst. I spetsen för det festliga tåget gingc.
fyra, om jag så får benämna dem, marskal-
ker, svartklädde med hvita atlasskärp kring
lifvet. Derefter följde 2:ne små flickor, bä-
rande hvardera en bibel på hvar sin siden-
kudde. Dessa barn beledsagades af kyrkoråds-
ledamöter. Sedermera följde 50 flickor, hvit-
klädda, med kransar på hufvudet. Vidare i
ordning efter hvarandra stadens presterskap,
medlemmar af centralutskottet, beledsagade at
åtskilliga kyrkans äldste, deputerade af öfver-
styrelser för församlingen, samtlige ombuder
och gästerna, stadens deputerade, civilstaten,
kommunaltjenstemännen, borgerskapet m. m.
I midten af staden delade sig tåget dels till
S:t Peterskyrkan, dels till Heiliggeistkyrkan.
Jag gick till den förra för att få höra Elte-
ster från Potsdam. Kyrkorna kunde omöjli-
gen rymma folkmassan, och en stor del fick
stanna utanför, Man började med en psalm:
Tag, den uns Gott erscheinen lässt,... me-
lodien 55 sv. psb. Derefter altarbön. Barnen,
f-—— — —- Å emeemstsmsmsstösss
ansigte, stod ett ögonblick stilla med half-!c