ieke försummade att efter sitt löfte till Suehtelen aflåta den så begärligt sökta egenhändiga underpanten af hans fortfarande trogna sinnelag i Rysslands intresse. Löftet, antingen det var skriitligt eller blott muntligt, hölls också på det samvetsgrannaste; hans oposition mot den inre samhällsutvecklingen lef allt mera hårdnackad, och han upphörde ej en dag att, äfven under svenska hjertans verop vid Polens fall, följa de ryska vapnen med. sina välönskningar. Det säges i åtskilliga franska skrifter, och författaren vidrör det äfven, att Carl Johans lifliga sinne, ett ögonblick efter underrättelsen om Julirevolutionen i Frankrike 1830, astått på språng efter något oberäkneligt, att de gamla drömmarne om fransk krona — eller fransk diktatur — lefvat upp för en sekund i den 67-årige ynglingens sinne, och att han hos Lafayette skriftligen rekommenderat sig att komma i åtanka vid valet af styresman för den väntade nya republiken. Dessa svärmerier föllo dock snart tillsammans, och ingenting störde sedan det goda förhållandet till grannen, hvilket tvärtom stärktes genom ömsesidiga gästbesök. Kom så 1844. Författaren antager att inga familjefördrag, ej en gång det i Åbo utlofvade uppfostrandet i samma känslor, bundo den nye monarken, som med sin klara blick för tidens företeelser, den uppväxande publiciteten och den ständigt sig utbredande förbittringen mot det förra favoritoch godtycklighetssystemet, och med sin långa ledighet att i grund studera dessa fenomener samt den fond af goda och ärliga föresatser han samlat, icke skulle hafva kunnat med handen på hjertat underskrifva en sådan formlig förpligtelse, som den, hvarigenom hans salige fader i sin tid förband sig till ett rätt och och slätt löjtnantsskap under czarismen.... Rättfärdighet, opartiskhet och en blick på tidsförhållandena antogo denna förutsättning såsom plausibel. Författaren fortsätter: pMan erinrar sig med glädje de flera åtgärder i liberal riktning, som utmärkte konung Oscars första regeringsår. Det har varit sagdt att lika allmän och högljudd som förtjusningen deröfver var här i landet, lika måttligt skall bifallet åt denna konung Osears debut hafva varit på andra sidan finska viken. Icke precist som om Carl Johans son och efterföljare skulle råkat i någon egentlig onåd i Petersburg, men dock så att man trodde sig kunna spåra att förhållandet mellan de båda hofven en tidlång icke var fullt af den varma, nästan kokande natur, som i gamla herrens dagar! Det är nu naturligtvis svårt att afgöra huru mycket i denna version var sannt och hur mycket i sjelfva saken denna påstådda kallsinnighet, — om den verkligen fanns der, — var allvarsamt menad, hur mycket måhända blott affekterad; men låtom oss antaga att det dock var något deri, att under en viss period vänskapen med Nikolaus sålunda icke var af stort annat slag än den formella, hvari enligt en. bekant och utsliten trontalsfras riket plägar befinna sig till alla utrikes makter! Detta skulle då ytterligare till H. M. Konung Osears favör tala för den redan ponerade förutsättningen, att le pacte de famille, icke blifvit af den nya monarken förnyadt, att tvärtom CarlJohans efterträdare vid de första stegen på sin konungsliga bana skulle funnit sig af vissa, åtminstone momentant öfvervägande skäl påverkad till att inför Ryssland ställa sig på en någorlunda sjelfständig fot. AA Ja bonme heure! Detta alltså straxt till bemötande af den först uppkastade frågan! Och hvarför icke gå ännu ett steg längre? Hvarför icke, för att heldre utsträcka våra välvilliga förutsättningar så -långt som möjligt än att riskera att träda rättvisan för när — hvarför icke rentaf ponera att den ifrågavarande familjeförbindelsen ej heller efteråt och intill datum blifvit genom någon formlig handling förnyad, antingen man nu härvid tänker sig någon hemlig artikel, som den af 1812, eller någon epistolarisk underpant, som den af 1826? Mer än gerna!;,.Men, der framställer sig då sjelfmant en ny fråga. Denna: äfven förutsatt, såsom här blifvit, — att något formligt förnyande af 1812 års revers icke från konung Oscars sida skett; äfven förutsatt att den nya monarken vid tillträdet till tronen varit besjälad af en förträfflig föresats att åtminstone så småningom modifiera sin salige faders förhatade system och namneligen med afseende-på Ryssland intaga en viss honom sjelf och landet värdig, sjelfständig ställning, — allt detta förutsatt, är det dock icke tänkbart och föreligger der icke också verkligen åtskilligt, som För det till och med probabelt, att den gamla närmare, förtroligare, själafrändligare forbindelsen med Ryssland (förbindelsen från 1812) blifvit sednare, utan att preeist vara dikterad och sanktionerad genom någon formlig akt, dock ånyo upptagen och in etto, bevarad, samt att sålunda en återgång till det ernadottska systemet verkligen efterhand egt rum? Man frågar sig, om det icke är tänkbart, till och med probabelt, att de Bernadottska traditionerna, liksom de oftanämnda känslorna, ett ögonblick skjutna i bakgrunden, dock slutligen tagit åter ut sin rätt och varit redan i oeh för sig af den hemlighetsfulla lifskraft, att de kunnat frambringa ett dylikt reaktionärt resultat; man sätter dermed isammanhang intrycket af vissa sednare europeiska händelser, påverkningar af vissa, genom omständigheterna tillfälligtvis föranledda närmanden mellan ryska oeh svenska hofven i och för gemensamma allmänna angelägenheter och politiska arrangementer, måhända äfven vissa vid lämpliga ögonblick inpassade tillmötesgåenden från rysk sida. Kort och godt! Tiden oeh händelserna kunna så obemärkt och otvunget ha fört tillbaka sakernas gamla ställning, d.v.s. i reeliteten, om än formen fattas.n (Forts. följer.) ———LL Något nytt om Lunds domkapitel. Vi hafva blifvit anmodade att i Aftonbla