ieke försummade att efter sitt löfte till Sueh-
telen aflåta den så begärligt sökta egenhän-
diga underpanten af hans fortfarande trogna
sinnelag i Rysslands intresse. Löftet, antin-
gen det var skriitligt eller blott muntligt,
hölls också på det samvetsgrannaste; hans op-
osition mot den inre samhällsutvecklingen
lef allt mera hårdnackad, och han upphörde
ej en dag att, äfven under svenska hjertans
verop vid Polens fall, följa de ryska vapnen
med. sina välönskningar.
Det säges i åtskilliga franska skrifter, och
författaren vidrör det äfven, att Carl Johans
lifliga sinne, ett ögonblick efter underrättelsen
om Julirevolutionen i Frankrike 1830, astått
på språng efter något oberäkneligt, att de
gamla drömmarne om fransk krona — eller
fransk diktatur — lefvat upp för en sekund i
den 67-årige ynglingens sinne, och att han
hos Lafayette skriftligen rekommenderat sig
att komma i åtanka vid valet af styresman
för den väntade nya republiken. Dessa svär-
merier föllo dock snart tillsammans, och in-
genting störde sedan det goda förhållandet till
grannen, hvilket tvärtom stärktes genom öm-
sesidiga gästbesök.
Kom så 1844. Författaren antager att inga
familjefördrag, ej en gång det i Åbo utlof-
vade uppfostrandet i samma känslor, bundo
den nye monarken, som med sin klara blick
för tidens företeelser, den uppväxande publi-
citeten och den ständigt sig utbredande för-
bittringen mot det förra favorit- och godtyck-
lighetssystemet, och med sin långa ledighet att
i grund studera dessa fenomener samt den
fond af goda och ärliga föresatser han sam-
lat, icke skulle hafva kunnat med handen
på hjertat underskrifva en sådan formlig för-
pligtelse, som den, hvarigenom hans salige
fader i sin tid förband sig till ett rätt och
och slätt löjtnantsskap under czarismen....
Rättfärdighet, opartiskhet och en blick på
tidsförhållandena antogo denna förutsättning
såsom plausibel. Författaren fortsätter:
pMan erinrar sig med glädje de flera åtgärder i
liberal riktning, som utmärkte konung Oscars första
regeringsår. Det har varit sagdt att lika allmän
och högljudd som förtjusningen deröfver var här i
landet, lika måttligt skall bifallet åt denna konung
Osears debut hafva varit på andra sidan finska vi-
ken. Icke precist som om Carl Johans son och ef-
terföljare skulle råkat i någon egentlig onåd i Pe-
tersburg, men dock så att man trodde sig kunna
spåra att förhållandet mellan de båda hofven en tid-
lång icke var fullt af den varma, nästan kokande
natur, som i gamla herrens dagar! Det är nu na-
turligtvis svårt att afgöra huru mycket i denna ver-
sion var sannt och hur mycket i sjelfva saken denna
påstådda kallsinnighet, — om den verkligen fanns
der, — var allvarsamt menad, hur mycket måhända
blott affekterad; men låtom oss antaga att det dock
var något deri, att under en viss period vänskapen
med Nikolaus sålunda icke var af stort annat slag
än den formella, hvari enligt en. bekant och utsliten
trontalsfras riket plägar befinna sig till alla utrikes
makter! Detta skulle då ytterligare till H. M. Ko-
nung Osears favör tala för den redan ponerade för-
utsättningen, att le pacte de famille, icke blifvit af
den nya monarken förnyadt, att tvärtom CarlJohans
efterträdare vid de första stegen på sin konungsliga
bana skulle funnit sig af vissa, åtminstone momen-
tant öfvervägande skäl påverkad till att inför Ryss-
land ställa sig på en någorlunda sjelfständig fot. AA
Ja bonme heure!
Detta alltså straxt till bemötande af den först upp-
kastade frågan! Och hvarför icke gå ännu ett steg
längre? Hvarför icke, för att heldre utsträcka våra
välvilliga förutsättningar så -långt som möjligt än
att riskera att träda rättvisan för när — hvarför
icke rentaf ponera att den ifrågavarande familjeför-
bindelsen ej heller efteråt och intill datum blifvit ge-
nom någon formlig handling förnyad, antingen man
nu härvid tänker sig någon hemlig artikel, som
den af 1812, eller någon epistolarisk underpant,
som den af 1826? Mer än gerna!;,.Men, der fram-
ställer sig då sjelfmant en ny fråga.
Denna: äfven förutsatt, såsom här blifvit, — att
något formligt förnyande af 1812 års revers icke från
konung Oscars sida skett; äfven förutsatt att den
nya monarken vid tillträdet till tronen varit besjälad
af en förträfflig föresats att åtminstone så smånin-
gom modifiera sin salige faders förhatade system och
namneligen med afseende-på Ryssland intaga en viss
honom sjelf och landet värdig, sjelfständig ställning,
— allt detta förutsatt, är det dock icke tänkbart och
föreligger der icke också verkligen åtskilligt, som
För det till och med probabelt, att den gamla när-
mare, förtroligare, själafrändligare forbindelsen med
Ryssland (förbindelsen från 1812) blifvit sednare,
utan att preeist vara dikterad och sanktionerad ge-
nom någon formlig akt, dock ånyo upptagen och in
etto, bevarad, samt att sålunda en återgång till det
ernadottska systemet verkligen efterhand egt rum?
Man frågar sig, om det icke är tänkbart, till och
med probabelt, att de Bernadottska traditionerna,
liksom de oftanämnda känslorna, ett ögonblick
skjutna i bakgrunden, dock slutligen tagit åter ut
sin rätt och varit redan i oeh för sig af den hem-
lighetsfulla lifskraft, att de kunnat frambringa ett
dylikt reaktionärt resultat; man sätter dermed isam-
manhang intrycket af vissa sednare europeiska hän-
delser, påverkningar af vissa, genom omständighe-
terna tillfälligtvis föranledda närmanden mellan ry-
ska oeh svenska hofven i och för gemensamma all-
männa angelägenheter och politiska arrangementer,
måhända äfven vissa vid lämpliga ögonblick inpas-
sade tillmötesgåenden från rysk sida. Kort och godt!
Tiden oeh händelserna kunna så obemärkt och otvun-
get ha fört tillbaka sakernas gamla ställning, d.v.s.
i reeliteten, om än formen fattas.n
(Forts. följer.)
———LL
Något nytt om Lunds domkapitel.
Vi hafva blifvit anmodade att i Aftonbla-