verkligen öfver vanligt sundt förstånd, att el sådan opposition skulle kunna vara nyttig el ler sangenäm, för Ryssland. För vår del hafva vi visserligen i en och annancaf de tidningar hvilka anses stå unde det konservativa eller hofkotteriets infiytelse förnummit åtskilliga tecken till missnöje öf. ver farhågorna för blotta möjligheten af vå regerings riktning mot Ryssland och. lutning ät en frisinnad europeisk politik; men det äl icke denna opposition som utskrikes såson ryskt sinnad; tvärtom rosar den sig sjelf oct tyckes äfven af regeringens förtrogne anses såsom den enda fosterländska och avenska, je det har numera gått så långt, att organern: för detta slags opposition våga framträda med beskyllningen mot dem, hvilka yttra sig och verka i en motsatt riktning såsom de der icke blott omedvetet, utan snart sagdt med afsigt spe7 Jas et nefasn arbeta de ryska intressena i händerna,. I sanning, man kan verkligen, i logisk mening, kalla detta den uppoch nedvända verlden! Väl hafva vi förnummit, att då Aftonbladet något närmare gått den tidning på lifvet, som mot en aktad medborgare, hvilken icke anser sig skyldig att 2 en exklusiv beundrare ai vär förträffliga r sen om ryska slä klarats endast hafva varit skämtvis och utgöra ett slags repressalier för de anspelningar på familjtördrag och ryska sympatier som från något hall blitvit framkastade mot regeringen. Men vi betvifla, att denna förklaring kan tagas för god då man städse ser samma thema med särskilda variationer af de rättrogna uppsveladt mot en hvar, som vågar göra opposi tion och då man derjemte erinrar sig huru vid sednaste riksdag de representanter på vissa devouerade håll betecknades, hvilka våade bestrida regeringens anslagsfordringar ör upprätthållandet af den s.k. väpnade neutraliteten, och ännu mer di fråga uppstod om det tillökta kreditivet för ett ändamål, hvars beskaffenhet regeringen icke för något pris ville uppgifva. Också lära för öfrigt regeringens organer aldrahelst önska inprägla den föreställningen, att all slags opposition är ofosterländsk; och då man för närvarande icke kan undgå inse, att den mest framstående faktorn ör ofosterländskhet är bemödandet att befordra Rysslands intressen och sympatisera för dess framgång, så ligger det naturligtvis närmast till hands att söka inbilla allmänheten att en hvar som gör opposition är, om icke besoldad af Ryssland eller beslägtad med ryska familjer, åtminstone af fåkunnighet arbetar denna makt i händerna. ä Och detta skulle vara sagdt på skämt? Det är likväl från regeringspartiets sida icke en ny utan en ganska gammal taktik, som understundom varit använd äfven midt under den djupaste fred, så snart någon öppnat en allvarligare opposition. Fa V1 föreställa oss likväl, att detta begrepp om opposition, såsom endast härledd från personliga fiendskaper, eller frändskaper är lika falskt som förderfligt inom ett samhälle der en af lag skyddad yttranderätt finnes. En opposition inom ett sådant land är lika oundviklig och nödvändig som den är nyttig. Ja, vi skulle nästan vilja påstå att en upplyst regering i ett konstitutionelt land behöfver en opposition för att kunna utveckla hela sin kraft och segrande gå fram till sitt mål. Det är nemligen genom oppositionen som jemväl en i allmänhet god och aktad styrelse förnimmer äfven de tänkesätt och åsigter hvilka icke öfverensstämma med hennes egna, men som derföre icke äro mindre angelägna för henne att känna och möjligen, ofta troligen, kunna föranleda rättelser i hennes handlingssätt och planer. Annu mer maktpåliggande är en opposition, derest regeringen skulle vara ensidig och inskränkt samt fullkomligt obekant med landets intressen och opinioner. Det är då så mycket nödvändigare att oppositionen framträder med hela sin styrka, för att söka öppna ögonen på regeringen och vidga hennes synkrets, så att hon må sc hvad hennes och nationens frid tillhörer och handla i den riktningen. Oppositionen utgör då en fosterländsk pligt, i samma mån mer oeftergiflig som händelserna mera ovilkorligt kräfva en styrelse med rättskänsla, förstånd och förmåga. Frågan gäller då icke mer eller mindre än att genom oppositionen försöka antingen att bibringa styrelsen samma föreställningssätt och kraft som nationen, eller att tillvägabringa en förändring i styrelsens sammansättning. RAtt störa förtroendet till en regering, som (förutsatt att den någonsin egt något sådant) icke är mäktig omständigheterna och icke förmår fatta nationens behof och önskningar, synes följaktligen vara långt ifrån ettfel som förtjenar fördömmas, tvärtom en förtjenst som bör belönas med tacksamhet, icke minst af regeringen sjelf, som derigenom möjligen kan sfvertyga sig om nödvändigheten att undandraga sig en börda, den hon icke har styrka tt bära, och följaktligen befrias från smäran, för att ej säga skammen, att digna under dess tyngd. Också hafva vi förnummit att uti England, nidt under det nuvarande kriget, oppositionen not ministeren varit vida mer skonslös än inder vanliga förhållanden och derigenom ramkallat icke blott en nästan total utan flera artiella förändringar inom den Britiska styelsen: att en sådan opposition, med verldens näktigaste tidning i spetsen; afslöjat de gröfta missbruk, angripit sjelfva oskickligheten 108 de chefer som anfört engelska hären och le misstag som legat desse till last, ja tvun