ech sångaren, har en debutant, ht Ar noldson , uppträdt på Mindre teatern. Hi Arnoldsons röst är ej särdeles stark, men i allmänhet tillräcklig att göra sig gällande uti Mindre teaterns salong; och då den i de flesta tonlägen är välljudande och klangrik, bör hr A. blifva en god förstärkning vid ett framtida fullföljande af de förlidet år med så mycken framgång krönta försäkran att göra operetten hemmastadd på Mindre teaterns scen. Vi fälla detta omdöme likväl under förutsättning att öfning, teatervana och en god ledning skola föra hr Arnoldson framåt såsom skådespelare. Hans spel i Farinelli lemna nemligen ännu mycket öfrigt att önska; man saknar hos honom nästan helt och hållet det glada behag, den naturliga ädelhet, den poetiska och svärmiska hänförelse, som äro de drag och de egenskaper hvilka författarne och kompositören skänkt åt styckets älsklige hjelte. Rolbesättningen i Farinelli är i öfrigt densamma som förlidet år, och spelet är i allmänhet vårdadt. Från detta allmänna omdöme måste vi undantaga hr Pousettes spel, ithy att det är verkligen utmärkt. Det bär i vissa momenter en äkta tragisk prägel, som på samma gång öfverraskar, emedan den är sällspord, och hänför, emedan den är skön. S——— 0050