UU vuljeS genom att otvernoppa iniedningen angaäende den papistiska surdegen, hvilken skulle stött mig. Nej, broder, den stötte mig icke alls; men jag vill ogerna höra ett sammelsurium i en dylik rapport. Hvilken var väl den papistiska surdegen, enligt din åsigt? Jo: biskopar, erkebiskop, kung, ti-. onde, hvita skjortor, messhakar och namnet prest. Hvarföre uppräknades ej lika gerna: tempel, altaren, predikstolar, kyrkomusik, klockor, vigda grafplatten kyrkoherdar, domkapitel, socknar, skolor, röllop, begrafningar, ja två sakramenter! Skall hvarje stiftelse eller anordning, som ifrån katolska kyrkan öfvergått till den Lutherska, kallas papistisk surdeg, så får du troligen mycket deraf. Förstår man katolska kyrkans förhållande till den Lutherska så ytligt, så måtte man ej ha fästat tillbörlig uppmärksamhet vid vårt folks historiska utveckling. Jag är ingen katolik och ingen vän af katolska kyrkans anda och form. Men att svenska folket och Lutherska kyrkan hafva af katolska kyrkan emottagit i arf mycket godt, är väl obestridligt. Kristendomen sjelf öfverflyttades ju genom katolska kyrkan till vårt land. Icke må vi tro, att Gud tillåtit denna kyrka rödja vildmarken i vår hedendom och bana väg för ett högre ljus i våra bygder, för att vi skulle betrakta henne hel och hållen med alla sina stiftelser såsom ett blott förkastligt ting. Du vill ju dessutom efter din åsigt tala för religionsfrihet. Baptister, mormoner, metodister, Erik-Jansenister m. fl. hvarmed ba de mer än katolikerna förtjent ditt beskydd eller erkännande? Det var icke blott jag, som yrkade borttagandet af dylikt frasmakeri ur rapporten. De begge öfriga. instämde i allo; och dr Kalkar tillade sär. skildt: Vi ha i Danmark fullständig religionsfrihet och tillika. biskopar. Jag anser biskopsembetet vara högst behöfligt för kyrkan. Han frågade, hvarför man skulle tala vid ett sådant möte om dylika småsaker som messhakar och skjortor; man kunde lika gerna tala om våra byxor och strumpor. Vi komma nu till den punkten om mitt ombudskap. Du låter förstå, att jag med god smak emottagit och sväljt den maten. Nå väl. Jag får erinra dig om första qvällens sammanträde under dr Krummachers ordförandeskap, der både du och rektor Svedbom och jag voro tillstädes och der allmänt upprop anställdes. med alla närvarande. Hvarje deputerad anmälde sig nu såsom sådan; och du sjelf angaf dig såsom medlem af alliansen och deputerad. Jag, lika väl som rektor Svedbom, uppgaf endast namn och fädernesland. En deputerad, aldrahelst från en regering, borde väl nu om någonsin anmält och dokumenterat sig såsom sådan. Hörde du af mig ett enda ord, som häntydde på något ombudskap? — Du erkänner, att jag, i enskildt samtal med dig och flera, förnekat min egenskap af ombud. Men icke destomindre har jag velat vara det. Ty 1:o har det stått i rapporten, som du uppläste enskildt för oss, utan att jag dervid gjort invändning; 2:0 har jag af dig blifvit såsom sådan vid mötet utpekad och af Fisch genom en djup bugning formligen hedrad. Hvad det första beträffar, så om dr Kalkar och prosten Nejdel kunna på sin ed taga, att det fanns i ditt för oss upplästa exemplar, så vill jag gerna erkänna, att jag varit mer än lofligt ouppmärksam. Men intilldess så sker, får du förlåta att jag icke tror dig. Din tryckta rapport har för mig ganska litet vitsord. Men det har blifvit sagdt vid mötet? Ja, jag bar ju medgifvit, att jag hört en fransman göra en dylik anspelning, men att jag icke ansåg mig böra protestera deremot. Jag har blott förnekat att jag icke hört det i din rapport. Nu antager jag, att det stått der, och finner det mycket möjligt, äfvensom att Fischer bugat sig. Under rapportens uppläsande samtalade jag med dig, och meddelade mig åt prosten Nejdel. Jag hade genom ditt yttrande blifvit ledsen, förargad, full af bekymmer. Jag skulle lemna uppmärksamhet åt berättelsen på samma gång som jag tänkte på protesten, hvad jag borde säga, hvilka de franska uttrycken voro och sådant mer. Finner du osannolikt, att mycket kunde ofrivilligt undgå min uppmärksamhet under sådana förhållanden och i denna min sinnesstämning. Mig synes som äfven den obilligaste borde kunna medgifva möjligheten deraf. Men antagom nu, att jag hört och bemärkt alltsammans till punkt och pricka. Bordejag då protestera deremot? Svar: nej. Mitt namn var aldrig nämdt. Kunde ej denne deputerade vara likaväl prosten Nejdl, kapten Berger, kyrkoherden Bergman eller tusen andra? Om jag protesterat, skulle man ej med skäl kunnat svara: ingen menniska har misstänkt er för att vara deputerad. Hvem har nämnt eller menat eder? Men i afseende på sjelfva saken, huru är det möjligt att förhäfva sig öfver utspridandet af en så grof osanning? Eger du, på grund af en tidnings uppgift, vid ett offentligt möte i främmande land, framträda och förklara, att vårt lands regering har der ett ombud? Huru kunde Fisch veta, hvem han skulle buga sig för? Hade du då i förväg meddelat honom, att jag var det der snygga ombudet som skulle hindra religionsförföljelsernas borttagande? Inser du ej, att detta är ingen sak att berömma sig af? Du frågar, hvarföre jag ej i fädernesländetvederlade uppgiften innan jag reste. Det gör mig verkligen ondt, broder, att få denna fråga om igen inför allmänheten, ty jag ville ändock i det längsta hos dig varsna något spår af välvilja. Du gjorde mig i Paris samma fråga, och jag besvarade den så: Jag hade redan afrest, när detta rykte blef satt i omlopp; och du är den förste som berättar mig om tillvaron deraf,. Af mina amhöriga fick jag vid min återkomst till fäderneslandet bekräftelse på dina ord. Jag hade i de sista dagarne af min vistelse i Stockholm sett en uppmaning, jag tror i Svenska Tidningen, ställd till regeringen, att skicka ett ombud; det var det enda jag sett om den saken. Jag öfvergår till den andra stötestenen. Du vill ej anses hafva uppmanat till bön för Sverge. Ehuru jag på visst sätt gläder mig öfver denna din protest, enär det synes mig bevisa, att du sjelf ogillar detta missbruk af bönen för att liksom skända med den; så måste jag dock binda dig till din handling. Du talar om en vidimerad afskrift, som du kan sända mig till bevis. Jag vill anföra ordalagen, sådana jag inför domstol vill med ed intyga dem. Efter den frågan till mötet: hvad kan evangeliska allianBen göra för oss i Sverge? inflöto de orden: vous pouvez prier pour nous. Dessa ord har du utelemnat, liksom du utelemnat Stockholms pastorer, och mycket annat. Men äfven i det du låtit stå qvar ligger ju uppmaningen till förbönen ganska tydlig. När du åter tror, att jag hänsyftat på dig med orlet jesuitiskt, så misstager du dig. Jag sade, att i ett ögonblick då sinnena voro i en oangenäm spänning ch lidelserna mer än tillräckligt gifvit sig luft, att lå föreslå och utföra en förbön, syntes mig jesuiiskt. Det var icke du som gjorde denna uppmaring, och mina ord få således ej vändas mot dig. Du säger, att jag djupt sökt svärta din karakter nför allmänheten genom de tvenne uppgifterna om fruntimret och bönenn. Antagom, att jag skulle agit detta i luften; är det då så vådligt att uppnana till en förbön, att du verkligen är svärtad, om du gjort det? Inser du ej, att din uppmaning kunde ega rum och försvaras från vida bättre ståndpunkt än du valt? När universitet i Halle på lika sätt som vi hedrades med en förbön, så uppstod ju också någon och föreslog en förbön till favör för Halle. Han mente troligen väl. Men jag afskyr letta sätt att först hallstämpla något, såsom varanle fullt af otro och sådant mer, och sedan genom helig ceremoni stadfästa färgläggningen. — Beträfande uppgiften om fruntimret, skulle naturligtvis det örgripliga ligga i antydningen om en osanning eller en skenbar ursäkt. Du sjelf och icke jag har gjort let till en osanning. Men i ditt brutna löftesord står ju osanningen qvar. Detta sednare måste du ju erkänna, när du erkänt sjelfva handlingen. Det är din egen erkända handling, som är det enda graverande för dig. Jag väntade att du deröfver skulle gifva en antaglig förklaring; det har du ej gjort. Im ditt sändebref förbättrat eller förvärrat saken, n