UU vuljeS genom att otvernoppa iniedningen angaä-
ende den papistiska surdegen, hvilken skulle stött
mig. Nej, broder, den stötte mig icke alls; men jag
vill ogerna höra ett sammelsurium i en dylik rap-
port. Hvilken var väl den papistiska surdegen, en-
ligt din åsigt? Jo: biskopar, erkebiskop, kung, ti-.
onde, hvita skjortor, messhakar och namnet prest.
Hvarföre uppräknades ej lika gerna: tempel, alta-
ren, predikstolar, kyrkomusik, klockor, vigda graf-
platten kyrkoherdar, domkapitel, socknar, skolor,
röllop, begrafningar, ja två sakramenter! Skall hvarje
stiftelse eller anordning, som ifrån katolska kyrkan
öfvergått till den Lutherska, kallas papistisk surdeg,
så får du troligen mycket deraf. Förstår man ka-
tolska kyrkans förhållande till den Lutherska så yt-
ligt, så måtte man ej ha fästat tillbörlig uppmärk-
samhet vid vårt folks historiska utveckling. Jag är
ingen katolik och ingen vän af katolska kyrkans anda
och form. Men att svenska folket och Lutherska
kyrkan hafva af katolska kyrkan emottagit i arf
mycket godt, är väl obestridligt. Kristendomen sjelf
öfverflyttades ju genom katolska kyrkan till vårt land.
Icke må vi tro, att Gud tillåtit denna kyrka rödja
vildmarken i vår hedendom och bana väg för ett
högre ljus i våra bygder, för att vi skulle betrakta
henne hel och hållen med alla sina stiftelser såsom
ett blott förkastligt ting. Du vill ju dessutom efter
din åsigt tala för religionsfrihet. Baptister, mormo-
ner, metodister, Erik-Jansenister m. fl. hvarmed ba
de mer än katolikerna förtjent ditt beskydd eller er-
kännande? Det var icke blott jag, som yrkade bort-
tagandet af dylikt frasmakeri ur rapporten. De begge
öfriga. instämde i allo; och dr Kalkar tillade sär-
. skildt: Vi ha i Danmark fullständig religionsfrihet
och tillika. biskopar. Jag anser biskopsembetet vara
högst behöfligt för kyrkan. Han frågade, hvarför
man skulle tala vid ett sådant möte om dylika små-
saker som messhakar och skjortor; man kunde lika
gerna tala om våra byxor och strumpor.
Vi komma nu till den punkten om mitt ombud-
skap. Du låter förstå, att jag med god smak emot-
tagit och sväljt den maten. Nå väl. Jag får erinra
dig om första qvällens sammanträde under dr Krum-
machers ordförandeskap, der både du och rektor
Svedbom och jag voro tillstädes och der allmänt upp-
rop anställdes. med alla närvarande. Hvarje depu-
terad anmälde sig nu såsom sådan; och du sjelf an-
gaf dig såsom medlem af alliansen och deputerad.
Jag, lika väl som rektor Svedbom, uppgaf endast
namn och fädernesland. En deputerad, aldrahelst från
en regering, borde väl nu om någonsin anmält
och dokumenterat sig såsom sådan. Hörde du af
mig ett enda ord, som häntydde på något ombud-
skap? — Du erkänner, att jag, i enskildt samtal
med dig och flera, förnekat min egenskap af ombud.
Men icke destomindre har jag velat vara det. Ty
1:o har det stått i rapporten, som du uppläste en-
skildt för oss, utan att jag dervid gjort invändning;
2:0 har jag af dig blifvit såsom sådan vid mötet ut-
pekad och af Fisch genom en djup bugning formli-
gen hedrad. Hvad det första beträffar, så om dr
Kalkar och prosten Nejdel kunna på sin ed taga, att
det fanns i ditt för oss upplästa exemplar, så vill jag
gerna erkänna, att jag varit mer än lofligt ouppmärk-
sam. Men intilldess så sker, får du förlåta att jag icke
tror dig. Din tryckta rapport har för mig ganska
litet vitsord. Men det har blifvit sagdt vid mötet?
Ja, jag bar ju medgifvit, att jag hört en fransman
göra en dylik anspelning, men att jag icke ansåg
mig böra protestera deremot. Jag har blott förne-
kat att jag icke hört det i din rapport. Nu anta-
ger jag, att det stått der, och finner det mycket möj-
ligt, äfvensom att Fischer bugat sig. Under rappor-
tens uppläsande samtalade jag med dig, och medde-
lade mig åt prosten Nejdel. Jag hade genom ditt
yttrande blifvit ledsen, förargad, full af bekym-
mer. Jag skulle lemna uppmärksamhet åt be-
rättelsen på samma gång som jag tänkte på pro-
testen, hvad jag borde säga, hvilka de fran-
ska uttrycken voro och sådant mer. Finner du
osannolikt, att mycket kunde ofrivilligt undgå min
uppmärksamhet under sådana förhållanden och i den-
na min sinnesstämning. Mig synes som äfven den
obilligaste borde kunna medgifva möjligheten deraf.
Men antagom nu, att jag hört och bemärkt alltsam-
mans till punkt och pricka. Bordejag då protestera
deremot? Svar: nej. Mitt namn var aldrig nämdt.
Kunde ej denne deputerade vara likaväl prosten Nej-
dl, kapten Berger, kyrkoherden Bergman eller tu-
sen andra? Om jag protesterat, skulle man ej med
skäl kunnat svara: ingen menniska har misstänkt er
för att vara deputerad. Hvem har nämnt eller me-
nat eder? Men i afseende på sjelfva saken, huru är
det möjligt att förhäfva sig öfver utspridandet af en
så grof osanning? Eger du, på grund af en tidnings
uppgift, vid ett offentligt möte i främmande land,
framträda och förklara, att vårt lands regering har
der ett ombud? Huru kunde Fisch veta, hvem han
skulle buga sig för? Hade du då i förväg medde-
lat honom, att jag var det der snygga ombudet som
skulle hindra religionsförföljelsernas borttagande?
Inser du ej, att detta är ingen sak att berömma sig
af? Du frågar, hvarföre jag ej i fädernesländetve-
derlade uppgiften innan jag reste. Det gör mig
verkligen ondt, broder, att få denna fråga om igen
inför allmänheten, ty jag ville ändock i det längsta
hos dig varsna något spår af välvilja. Du gjorde
mig i Paris samma fråga, och jag besvarade den så:
Jag hade redan afrest, när detta rykte blef satt i
omlopp; och du är den förste som berättar mig om
tillvaron deraf,. Af mina amhöriga fick jag vid min
återkomst till fäderneslandet bekräftelse på dina ord.
Jag hade i de sista dagarne af min vistelse i Stock-
holm sett en uppmaning, jag tror i Svenska Tidnin-
gen, ställd till regeringen, att skicka ett ombud; det
var det enda jag sett om den saken.
Jag öfvergår till den andra stötestenen. Du vill
ej anses hafva uppmanat till bön för Sverge. Ehuru
jag på visst sätt gläder mig öfver denna din pro-
test, enär det synes mig bevisa, att du sjelf ogillar
detta missbruk af bönen för att liksom skända med
den; så måste jag dock binda dig till din handling.
Du talar om en vidimerad afskrift, som du kan sända
mig till bevis. Jag vill anföra ordalagen, sådana
jag inför domstol vill med ed intyga dem. Efter
den frågan till mötet: hvad kan evangeliska allian-
Ben göra för oss i Sverge? inflöto de orden: vous
pouvez prier pour nous. Dessa ord har du utelem-
nat, liksom du utelemnat Stockholms pastorer, och
mycket annat. Men äfven i det du låtit stå qvar
ligger ju uppmaningen till förbönen ganska tydlig.
När du åter tror, att jag hänsyftat på dig med or-
let jesuitiskt, så misstager du dig. Jag sade, att i
ett ögonblick då sinnena voro i en oangenäm spänning
ch lidelserna mer än tillräckligt gifvit sig luft, att
lå föreslå och utföra en förbön, syntes mig jesui-
iskt. Det var icke du som gjorde denna uppma-
ring, och mina ord få således ej vändas mot dig.
Du säger, att jag djupt sökt svärta din karakter
nför allmänheten genom de tvenne uppgifterna om
fruntimret och bönenn. Antagom, att jag skulle
agit detta i luften; är det då så vådligt att upp-
nana till en förbön, att du verkligen är svärtad,
om du gjort det? Inser du ej, att din uppmaning
kunde ega rum och försvaras från vida bättre stånd-
punkt än du valt? När universitet i Halle på lika
sätt som vi hedrades med en förbön, så uppstod ju
också någon och föreslog en förbön till favör för
Halle. Han mente troligen väl. Men jag afskyr
letta sätt att först hallstämpla något, såsom varan-
le fullt af otro och sådant mer, och sedan genom
helig ceremoni stadfästa färgläggningen. — Beträf-
ande uppgiften om fruntimret, skulle naturligtvis det
örgripliga ligga i antydningen om en osanning eller
en skenbar ursäkt. Du sjelf och icke jag har gjort
let till en osanning. Men i ditt brutna löftesord
står ju osanningen qvar. Detta sednare måste du ju
erkänna, när du erkänt sjelfva handlingen. Det är
din egen erkända handling, som är det enda grave-
rande för dig. Jag väntade att du deröfver skulle
gifva en antaglig förklaring; det har du ej gjort.
Im ditt sändebref förbättrat eller förvärrat saken,
n