säkeskadtrasn
TEATER.
Friskytten, som gifvits tvenne gånger denna
vecka, är en af dessa den dramatiska ton-
konstens mästerverk, för hvilka hos oss tra-
ditionsvis fortplantas ett intresse, måhända lif-
ligare än på många orter, der konstkulturen
står på en högre punkt. Man skulle kunna
påstå, att intet musikaliskt drama lyckats så-
som Friskytten att gifva en lefvande bild af
den tyska folkkarakteren, med dess egendom-
liga romantik, dess bastanta humor, dess tro-
fästa hjertlighet. Svårligen gifves ock en li-
bretto, som härtill lämpar sig bättre, man må
för öfrigt säga om den hvad man vill; i detta
hänseende bör äfven tagas i betraktande, att
pjesens ursprungliga början är utesluten, emc-
dan Weber ville börja operan med en scen
ur det böhmiska folklifvet; samt att eremiten,
som uppträdde i dessa första scener, derigc-
nom erhöll mera betydelse i handlingen och
mindre af en Deus ex machina. Den starkt
markerade nationella karakteren i det hela
blir emellertid för sångare af en annan nation
alltid svår att återgifva med sin fullt genuiua
färg. I detta hänseende har mll Andree i
Agathas parti, det hon i dessa dagar för för-
stå gången utförde, hos oss säkert ej blifvit
öfverträffad; hennes sång ger en ganska in-
tressant bild af den fromma svärmande landt-
flickan, hvars sentimentalitet förädlas af den
romantik, som omger den bland trollskogens
under uppvuxna jungfrun. Detta uttryck, som
i den stora arian herrskar rikast, träffade sån-
gerskan, isynnerhet vid andra representationen,
äfven här med sanning och värma. Vackrast
framträder dock poesien i mll A:s sång uti
den sista arian, som sjunges med verklig rc-
ligiös lyftning. MI A. höres med mycket
bifall och har framropats efter sin stora aria.
Äfven Kasper har funnit en ny represen-
tant, nemligen uti hr Willman, som under br
Gänthers ledning gjort sångstudier, hvarpå
han i denna rol aflagt prof, hvilka ställa hans
röst i en ganska fördelaktig dager samt hedra
både lärare och elev. Äfven i spelet har han,
som på sednare tiden öfvat sig italroler, vun-
nit betydligt, hvarvid äfven hans tydliga ar-
tikulation bör nämnas, och i båda hänseenden
ger han partiet med en energi och friskhet
som väsentligen bidraga till det helas lytt-
ning. Ännu kan man stundom önska något
mera nyans; man vill t. ex. någon gång (så-
som i dryckesvisan) ej blott se den hemske
bofven, utan ock den lustige äfventyraren från
Wallensteins brokiga arme. Den stora arian
vid första aktens slut ger hr W. isynnerhet
ganska lyckadt samt har framropats efter detta
nummer.
Beträffande det instrumentala, bör man sär-
skildt nämna hr dAuberts delikata föredrag
af altpartiet uti mll Fundins andra aria, hvil-
ket nummer nu som förr höres med bifall;
och öfverhufvud har operan nu i flera delar
ifvits med en friskare färg än hvad som
förut varit händelsen.
Gårdagsrepresentationen bevistadesaf H. M.
Konungen och hela kungliga familjen.
OO —
Mindre teaterns gårdagsrepresentation gafs,
såsom man vet, för ett välgörande ändamäl.
Denna omständighet skulle säkerligen ensam
ha varit tillräcklig att fylla salongen, äfven
om programmet för aftonen ej varit i så hög
grad inbjudande. Så som förhållandet nu var,
hade den publik, som i går fyllde Mindre
teaterns salong, icke blott tillfredsställelsen
att medverka 1 en god gerning, utan beredde
sig dessutom en högst angenäm konstnjut-
ning. Den efter Lindegren bearbetade komce-
dien Doktor Human har redan förlidet år vun-
nit en förtjent popularitet för de vackra tan-
kar som deri framträda, för den sannt dra-