säkeskadtrasn TEATER. Friskytten, som gifvits tvenne gånger denna vecka, är en af dessa den dramatiska tonkonstens mästerverk, för hvilka hos oss traditionsvis fortplantas ett intresse, måhända lifligare än på många orter, der konstkulturen står på en högre punkt. Man skulle kunna påstå, att intet musikaliskt drama lyckats såsom Friskytten att gifva en lefvande bild af den tyska folkkarakteren, med dess egendomliga romantik, dess bastanta humor, dess trofästa hjertlighet. Svårligen gifves ock en libretto, som härtill lämpar sig bättre, man må för öfrigt säga om den hvad man vill; i detta hänseende bör äfven tagas i betraktande, att pjesens ursprungliga början är utesluten, emcdan Weber ville börja operan med en scen ur det böhmiska folklifvet; samt att eremiten, som uppträdde i dessa första scener, derigcnom erhöll mera betydelse i handlingen och mindre af en Deus ex machina. Den starkt markerade nationella karakteren i det hela blir emellertid för sångare af en annan nation alltid svår att återgifva med sin fullt genuiua färg. I detta hänseende har mll Andree i Agathas parti, det hon i dessa dagar för förstå gången utförde, hos oss säkert ej blifvit öfverträffad; hennes sång ger en ganska intressant bild af den fromma svärmande landtflickan, hvars sentimentalitet förädlas af den romantik, som omger den bland trollskogens under uppvuxna jungfrun. Detta uttryck, som i den stora arian herrskar rikast, träffade sångerskan, isynnerhet vid andra representationen, äfven här med sanning och värma. Vackrast framträder dock poesien i mll A:s sång uti den sista arian, som sjunges med verklig rcligiös lyftning. MI A. höres med mycket bifall och har framropats efter sin stora aria. Äfven Kasper har funnit en ny representant, nemligen uti hr Willman, som under br Gänthers ledning gjort sångstudier, hvarpå han i denna rol aflagt prof, hvilka ställa hans röst i en ganska fördelaktig dager samt hedra både lärare och elev. Äfven i spelet har han, som på sednare tiden öfvat sig italroler, vunnit betydligt, hvarvid äfven hans tydliga artikulation bör nämnas, och i båda hänseenden ger han partiet med en energi och friskhet som väsentligen bidraga till det helas lyttning. Ännu kan man stundom önska något mera nyans; man vill t. ex. någon gång (såsom i dryckesvisan) ej blott se den hemske bofven, utan ock den lustige äfventyraren från Wallensteins brokiga arme. Den stora arian vid första aktens slut ger hr W. isynnerhet ganska lyckadt samt har framropats efter detta nummer. Beträffande det instrumentala, bör man särskildt nämna hr dAuberts delikata föredrag af altpartiet uti mll Fundins andra aria, hvilket nummer nu som förr höres med bifall; och öfverhufvud har operan nu i flera delar ifvits med en friskare färg än hvad som förut varit händelsen. Gårdagsrepresentationen bevistadesaf H. M. Konungen och hela kungliga familjen. OO — Mindre teaterns gårdagsrepresentation gafs, såsom man vet, för ett välgörande ändamäl. Denna omständighet skulle säkerligen ensam ha varit tillräcklig att fylla salongen, äfven om programmet för aftonen ej varit i så hög grad inbjudande. Så som förhållandet nu var, hade den publik, som i går fyllde Mindre teaterns salong, icke blott tillfredsställelsen att medverka 1 en god gerning, utan beredde sig dessutom en högst angenäm konstnjutning. Den efter Lindegren bearbetade komcedien Doktor Human har redan förlidet år vunnit en förtjent popularitet för de vackra tankar som deri framträda, för den sannt dra