rättvisan som ligger deri att vilja på förhand, och utan att först höra hvad finska folket tänker och önskar, disponera öfver detta ädla och för oss dyrbara folk, liksom öfver en bytesvara. Vi hafva äfven sökt visa orimligheten af hvarje slags på förhand uppgjorda garantier för en sådan eröfring, då vi hafva exemplet för ögonen huru mycket dylika garantier i frågan om Norge voro värda. Må Sverge och Norge med vestmakterna förbinda sig att befria men icke att underkufva, och må det sedan genom en gemensam öfverenskommelse uppgöras hvilken ställning det befriade landet, i händelse af framgång, skall intaga. Men vi nöja oss för denna gång med att erinra om hvad vi förut yttrat i denna fråga och lemna nu ordet åt vår insändare: Till Bedaktionen af Aftonbladet. I anledning af dels ropet från åtskilliga håll, som naturligtvis vilja anses företrädesvis liberala, om återvinnande afSverges gamla gränser mot Ryssland m. m. d., dels Svenska Tidningens utfall mot engelska tidskriften Examiner, för dess i Aftonbladet n:o 286 införda uppsats, deri vestmakterna förmenas icke kunna lemna Sverge garantien af Finlands återställande, voro nedanstående tankeyttringar redan i måndags kastade på papperet med afsigt att begära deras införande i Aftonbladet, hvartill insändaren tror sig numera hafva desto större skäl, som, emot hvad insändaren vågade hoppas, Aftonbladet, att dömma efter dess ledande artikel påföljande dag, synes i hufvudsaken dela insändarens åsigt. 1 3Det krig som nu pågår emellan Östern och Vestern har aldrig angifvit sig såsom ett eröfringskrig, d. v. s. vestmakterna hafva aldrig i sitt program inneslutit frågan om landvinningar för egen räkning; nå väl, kan man då rimligtvis fordra, att samma makter, såsom lön för andra nationers medverkan, skulle utlofva landvinningar för dem? Krigets ändamål bar angifvits och angifves ännu vara att tillintetgöra Rysslands öfvermakt inom det europeiska statsförbundet och stäcka dess evöfringsplaner. Ett af de kraftigaste medel för detta ändamål är utan tvifvel förstörandet af Rysslands sjömakt, icke blott i Svarta hafvet utan äfven i Östersjön. Det förra har redan skett och kommer troligen att än vidare fullbordas genom att taga Krim, Nikolajew och Odessa till underpanter. Det sednare återstår genom förstöringen af Sveaborg, Kronstadt och Reval samt dervarande etablissementer af Ryska marinen. Vi skulle föreställa oss att en hel hop härigenom vore vunnet äfven för Skandinaviens trygghet, utan att man behöfde till en början eröfra och behålla hvarken Finland, Ingermanland eller Estland, eller utan denna styckning af det störa riket, för byilken mången så mycket fasar. Nå väl, vi förutsätta — och det måtte väl vara oss tillåtet utan att anses såsom krigstrumpetare — möjligheten att den skandinaviska staten genom ja kraftiga och ändamålsenliga bistånd då tiden dertill blir inne, skulle kunna medverka till ett sådant resultat ; och vi fråga: Vore det verkligen fosterländskt och rätt att draga sig undan en sådan medverkan? Om t. e. Frankrikes kejsare, 1 förening med Englands kabinett, framlade för Sverges konung en sådan plan, som tydligen visade att vestmakternas flottor och armåer i förening med Sverges, Norges och Danmarks, skulle kunna totalt förstöra Rysslands sjömakt och dess etablissementer i Östersjön, vore det väl då välbetänkt att Sverges konung svarade: Vi hjelpa icke till utan förblifva neutrala, så framt j icke tillika garanteren oss att återfå och behålla Finland eller återställa Sverges gamla gräns mot Ryssland? Och kunde vestmakterna, utan att rent af hafva förlorat hufvudet, ingå på ett sådant vilkor, hvilket, enligt hvad vi ofvan yttrat, skulle inför Europa förändra krigets hela karaktär? Således är det under nuvarande omständigheter icke troligt att en sådan garanti kan erbjudas, ej heller sannolikt att derom varit eller blir fråga, om än förespeglingen härom användes såsom ett slags list eller knep för att kunna uppställa desto större svårigheter för Sverges medverkan och skrämma med de der kärntrupperna som skola vara förlagda Östersjöprovinserna. Aftonbladet torde fördenskult hafva haft ett ganska giltigt skäl att icke stöta ifrån sig en änsedd och inflytelserik engelsk publicists uppfattning af Sverges nuvarande ställning i detta hänseende, som visar hvad politiskt folk i England tänka om saken. Rom byggdes icke på en dag, siger ordspråket, och ingen lärer väl heller föreställa sig att Ryssland skulle kunna helt och hållet förstöras och tpplösas genom två eller tre års fälttåg. Man tror endast ock hoppas, att detta är början af slutet; att den friske, öfvermodige jätten efter denna brottning skall förvandlas till en lemlästad, sjuk man, som aldrig mer återfår sin förra helsa; att den stolte czaren, i stället för att befalla lydnad, tvingas att tigga fred och nåd; att vingarne på örnen skola stäckas, om de än icke helt och hållet slokas — med ett ord att det hädanefter skall vara slut med Rysslands välde i det öfriga Europa. Och Ryssland, inskränkt till sig sjelft, utan ett afgörande ord i Europas rådslag, skall otvifvelaktigt luta till sin undergång och snart förstöra och upplösa sig sjelft. Denna process går icke så fort rien den går säkert; det visar hela historien, och den ljuger icke. Att vara med vid arbetet för förberedelsen till en sådan upplösning höfves ädla, civiliserade folk, äfven om lönen derför icke kan räknas hvarken i provinser eller sovereigns. Månne det ieke är utur en sådan upphöjdare synpunkt söm denna strid finner sympatier hos alla Europas bildade folk, utan afseende på de materiella fördelar som för ögonblicket dermed kunna vinnas? Det