hennes behag, hennes ungdom och hennes blygsamhet. Mer än en gång kände han sig rörd af hennes tårar; och då han icke afstod från sitt afskyvärda. förslag, var det derför att hans hat ökats af den kärlek Florentine tycktes hafva för sin man. Under det han talade om Maximes svartsjuka hade en dylik svartsjuka insmugit sig i bans hjerta, och den tanken, att hans fiende var den lycklige egaren till denna skatt af skönhet och dygd, denna enda tanke upptände hos honom en feber, som förvirrade hans förstånd. Kaptenen gick fram. och åter i sitt rum, liksom ett vildt djur i sin bur, då man anmälde för honom monsieur de Malestracs besök. Huru stort förtroende han än hyste till Florentines politiska öfvetalningsförmåga, trodde den gamle adelsmannen, att ett ste från hans sida, för att närma sig den lille lycksös kande officeren, skulle vara af den natur att det ej kunde finna många svårigheter och på samma gång bringa till tystnad denne krigares förbittring, hvilken öfver all måtta förblifvit sin kejsares minne trögen. Han hade till och med drifvit sin diplomati gå långt, att han stoppat i fickan Sanct Ludvigsordens röda band, som han vanligtvis med mycken stolthet bar i knapphålet. Kaptenpn, sade monsieur de Malestrac, jag har den äran att vara maire i staden B. Ni är min gäst, och i denna egenskap måste ni ursäkta mitt besök. Kermer helsade, och med en åtbörd inbjöd han grefven att taga plats. Monsieur de Barjolle är frånvarandep, återtog grefven; det kan vara en möjlighet att hans unga fru försummat de nödiga befallningarne för ert logerande. Om det skulle så förhålla sig, ber jag er anse mig såsom mr Barjolles ombud, ty han är min vän. Ni är alltför god, herr grefven, svarade Kermer; jag har hvarken önskan eller rättighet att vara alltför nogräknad; och dessutom, ni ser det på den lyz som omgifver mig, om jag skulle hafva en förebråelse att göra detta