hennes behag, hennes ungdom och hennes
blygsamhet. Mer än en gång kände han sig
rörd af hennes tårar; och då han icke afstod
från sitt afskyvärda. förslag, var det derför
att hans hat ökats af den kärlek Florentine
tycktes hafva för sin man. Under det han
talade om Maximes svartsjuka hade en dylik
svartsjuka insmugit sig i bans hjerta, och den
tanken, att hans fiende var den lycklige ega-
ren till denna skatt af skönhet och dygd,
denna enda tanke upptände hos honom en
feber, som förvirrade hans förstånd.
Kaptenen gick fram. och åter i sitt rum,
liksom ett vildt djur i sin bur, då man an-
mälde för honom monsieur de Malestracs be-
sök.
Huru stort förtroende han än hyste till
Florentines politiska öfvetalningsförmåga, trod-
de den gamle adelsmannen, att ett ste från
hans sida, för att närma sig den lille lycksös
kande officeren, skulle vara af den natur att
det ej kunde finna många svårigheter och på
samma gång bringa till tystnad denne kri-
gares förbittring, hvilken öfver all måtta för-
blifvit sin kejsares minne trögen. Han hade
till och med drifvit sin diplomati gå långt,
att han stoppat i fickan Sanct Ludvigsordens
röda band, som han vanligtvis med mycken
stolthet bar i knapphålet.
Kaptenpn, sade monsieur de Malestrac, jag
har den äran att vara maire i staden B. Ni
är min gäst, och i denna egenskap måste ni
ursäkta mitt besök.
Kermer helsade, och med en åtbörd inbjöd
han grefven att taga plats.
Monsieur de Barjolle är frånvarandep, åter-
tog grefven; det kan vara en möjlighet att
hans unga fru försummat de nödiga befall-
ningarne för ert logerande. Om det skulle
så förhålla sig, ber jag er anse mig såsom
mr Barjolles ombud, ty han är min vän.
Ni är alltför god, herr grefven, svarade
Kermer; jag har hvarken önskan eller rättig-
het att vara alltför nogräknad; och dessutom,
ni ser det på den lyz som omgifver mig, om
jag skulle hafva en förebråelse att göra detta