Är ni herr Henrik? frågade hon3öfverra-
skad,
Jag nickade, jakande.
Nå. Gud ske lof för. det! utbrast hon; den
stackars frun: ropar dag och natts på herrn;i
sin yrsel, och vi kunna ej lugna henne på an-
nat sätt än genom opium, och med det tager
man i längden lifvet af sig, säger doktorn...
stackars liten, hon har minsann ieke mycket
qvar af den varan. i
Den sjuka rörde sig oroligt i sömnen.
Nu vaknar hon, fortfor gumman; gå för
Guds skull ut innan .hon får sin attack; jag
skall ge henne in. å .
Nej, svarade jag, låt frun sansa sig och
gå ni er väg; jag. måste: tala vid henne då
hon vaknar,
Som herren vill; jag stannar i alla fall i
rummet utanför; min hjelp lär nog behöfvas
tänker jag när konvulsionerna begynna.
Sophie reste sig långsamt upp. i sängen;
hon fästade sina virriga blickar på mig och
försökte att tala, men hon fick ej ett enda ord
öfver sina läppar. Jag närmade mig henne för,
skräckt; hon slog häftigt sina begge armär om:
kring min hals och tryckte mig häårdt intill sig.
Henrik, Henrik! utropade hon slutligen,
rädda mig... jag vill ej döv
Men ansträngningen var för stark, hon föll
vanmäktig tillbaka på kudden. Jag ropade
in vakthustrun, och vi gjorde allt hvad som
stod i vår makt för att åkerkalla henne till
sänis; men förgäfves. Jag skickade genast ef-
ter läkaren.
Då denne ;kom, underrättade han mig; att
hennes vanmakt troligtvis skulle: komma: att
räcka en del af nåtten; men att egentligen
ingen fara var för handen. ite
Denna qvinnas krafter); sade han; håafva
blifvit uttönida; genom verldens nöjen doch
fkakningar; hela hennes nervsystennärioord-