Är ni herr Henrik? frågade hon3öfverraskad, Jag nickade, jakande. Nå. Gud ske lof för. det! utbrast hon; den stackars frun: ropar dag och natts på herrn;i sin yrsel, och vi kunna ej lugna henne på annat sätt än genom opium, och med det tager man i längden lifvet af sig, säger doktorn... stackars liten, hon har minsann ieke mycket qvar af den varan. i Den sjuka rörde sig oroligt i sömnen. Nu vaknar hon, fortfor gumman; gå för Guds skull ut innan .hon får sin attack; jag skall ge henne in. å . Nej, svarade jag, låt frun sansa sig och gå ni er väg; jag. måste: tala vid henne då hon vaknar, Som herren vill; jag stannar i alla fall i rummet utanför; min hjelp lär nog behöfvas tänker jag när konvulsionerna begynna. Sophie reste sig långsamt upp. i sängen; hon fästade sina virriga blickar på mig och försökte att tala, men hon fick ej ett enda ord öfver sina läppar. Jag närmade mig henne för, skräckt; hon slog häftigt sina begge armär om: kring min hals och tryckte mig häårdt intill sig. Henrik, Henrik! utropade hon slutligen, rädda mig... jag vill ej döv Men ansträngningen var för stark, hon föll vanmäktig tillbaka på kudden. Jag ropade in vakthustrun, och vi gjorde allt hvad som stod i vår makt för att åkerkalla henne till sänis; men förgäfves. Jag skickade genast efter läkaren. Då denne ;kom, underrättade han mig; att hennes vanmakt troligtvis skulle: komma: att räcka en del af nåtten; men att egentligen ingen fara var för handen. ite Denna qvinnas krafter); sade han; håafva blifvit uttönida; genom verldens nöjen doch fkakningar; hela hennes nervsystennärioord