de som komma att stifta lag der områdena hafva fritt val. : Genom dessa båda åtgärder, kompromissen år 1850 och billen 1854, är slafveriet icke blott tolereradt, utan har till och med erhållit heder och värdighet af en nationalinrättning, man kunde vara frestad att säga: en statsreligion, som försvaras, hägnas och underhålles af staten. Lagen om förrymda slafvar har förvandlat sjelfva nordstaterna, som. ej hafva slafvar, till ett slafland; Nebraska billen öppnar, å andra sidan, ett obegränsadt fält för slafveriet. Man misstager sig i allmänhet i Europa om verkliga driffjedern till denna törst efter landvinning, hvaraf unionen tycks plågas, till ständig fara för grannstaterna. Denna driffjeder är icke nordstaterna, den egentliga härden för friheten, den industriella verksamheten, civilisationen och framåtskridandet, hvaröfver Förenta Staterna med rätta äro så stolta; nej, det är sydstaterna, hvilka fordra och genomdrifva dessa eröfringar, som för dem äro ett behof; de behöfva ständigt nya områden för bomullsodlingen, hvilken på 5 år utmärglar den bästa jordmån; nya plantskolor för slafveriet, för att kunna fylla Amerikas och Europas alltjemt växande behof af bomull; nya slafstater, för att betrygga sitt välde och derigenom slafveriets bestånd. Det är ur denna synpunkt som Europa är omedelbart intresseradt i slaffrågan: hennes närmaste följd, eröfringslystnaden, kan ej undgå att inom kort åstadkomma allvarsamma stridigheter mellan unionen och Europas särskilda stater, såsom förhållandet redan hotar att blifva med Spanien. Man känner, med hvilken ovilja Amerika under de två sista åren betraktat den europeiska inflyttningen och de utländska elementerna i allmänhet, en ovilja, som kraftigast gifvit sig luft i know-nothingismen, och som nyligen vid valen i Louisville öfvergått till blodiga uppträden. Det är isynnerhet södern som uppväcker och underblåser denna ovilja, hvilken är så mycket oförklarligare, som unionen till stor del har inflyttningen att tacka för sin underbara utveckling; södern fruktar och afskyr de främmande elementerna, såsom en förstärkning åt abolitionistpartiet. Och den nästan oförställda likstämmighet, som det förvånade Europa finner vara rådande emellan Amerika och Ryssland, är icke också hon en logisk följd af söderns önskningar, som leda unionens yttre politik? Denna vänliga stämning mot Ryssland synes också vara ganska naturlig, om man besinnar hvilken förunderlig likhet det är emellan slaffrågan, hvaraf unionen skakas, och orientaliska frågan, som upprör hela Europa. Unionens nordliga stater börja ändtligen ana, hvart deras obetänksamma eftergifvenhet, deras sammanjemkningsoch kompromisspolitik ledt dem: alla deras eftergifter hafva blott tjenat till att öka motståndarens lystnad, djerfhet och styrka. Allmänhetens samvete börjar redan uppresa sig mot söderns politiks öfvertag, hvilket hotar att tillintetgöra alla de ärorika frukterna af befrielsekriget samt att göra Förenta Staterna till det minst fria och framåtskridande land i hela verlden. Vi hysa för mycket förtroende till frihetens, civilisationens och rättvisans inre oförgängliga kraft, för att cj tro på en slutlig framgång för de bemödanden som den fria norden nu börjar göra för att hejda sig vid randen af det farliga bråddjup, dit den låtit södern leda sig. Emellertid kan det ej nekas, att den fordna eftergifvenheten bragt frihetens och framåtskridandets vänner i en ganska svår ställning, samt att de böra anstränga alla krafter för att återvinna det förlorade området och tillkämpa sig segern i den afgörande strid som presidentvalet snart kommer att framkalla. Deras seger skall då blifva så mycket ärorikare; och i mensklighetens namn önska vi dem af allt ierta lycka.