de som komma att stifta lag der områ-
dena hafva fritt val. :
Genom dessa båda åtgärder, kompromissen
år 1850 och billen 1854, är slafveriet icke
blott tolereradt, utan har till och med erhål-
lit heder och värdighet af en nationalinrätt-
ning, man kunde vara frestad att säga: en
statsreligion, som försvaras, hägnas och un-
derhålles af staten. Lagen om förrymda slaf-
var har förvandlat sjelfva nordstaterna, som.
ej hafva slafvar, till ett slafland; Nebraska
billen öppnar, å andra sidan, ett obegränsadt
fält för slafveriet.
Man misstager sig i allmänhet i Europa om
verkliga driffjedern till denna törst efter land-
vinning, hvaraf unionen tycks plågas, till
ständig fara för grannstaterna. Denna drif-
fjeder är icke nordstaterna, den egentliga här-
den för friheten, den industriella verksamhe-
ten, civilisationen och framåtskridandet, hvar-
öfver Förenta Staterna med rätta äro så stolta;
nej, det är sydstaterna, hvilka fordra och ge-
nomdrifva dessa eröfringar, som för dem äro
ett behof; de behöfva ständigt nya områden
för bomullsodlingen, hvilken på 5 år utmärg-
lar den bästa jordmån; nya plantskolor för
slafveriet, för att kunna fylla Amerikas och
Europas alltjemt växande behof af bomull;
nya slafstater, för att betrygga sitt välde och
derigenom slafveriets bestånd. Det är ur denna
synpunkt som Europa är omedelbart intres-
seradt i slaffrågan: hennes närmaste följd, er-
öfringslystnaden, kan ej undgå att inom kort
åstadkomma allvarsamma stridigheter mellan
unionen och Europas särskilda stater, såsom
förhållandet redan hotar att blifva med Spa-
nien.
Man känner, med hvilken ovilja Amerika
under de två sista åren betraktat den euro-
peiska inflyttningen och de utländska elemen-
terna i allmänhet, en ovilja, som kraftigast gif-
vit sig luft i know-nothingismen, och som ny-
ligen vid valen i Louisville öfvergått till blo-
diga uppträden. Det är isynnerhet södern
som uppväcker och underblåser denna ovilja,
hvilken är så mycket oförklarligare, som unio-
nen till stor del har inflyttningen att tacka
för sin underbara utveckling; södern fruktar
och afskyr de främmande elementerna, såsom
en förstärkning åt abolitionistpartiet. Och den
nästan oförställda likstämmighet, som det för-
vånade Europa finner vara rådande emellan
Amerika och Ryssland, är icke också hon en
logisk följd af söderns önskningar, som leda
unionens yttre politik? Denna vänliga stäm-
ning mot Ryssland synes också vara ganska
naturlig, om man besinnar hvilken förunder-
lig likhet det är emellan slaffrågan, hvaraf
unionen skakas, och orientaliska frågan, som
upprör hela Europa.
Unionens nordliga stater börja ändtligen
ana, hvart deras obetänksamma eftergifvenhet,
deras sammanjemknings- och kompromisspo-
litik ledt dem: alla deras eftergifter hafva
blott tjenat till att öka motståndarens lystnad,
djerfhet och styrka. Allmänhetens samvete
börjar redan uppresa sig mot söderns politiks
öfvertag, hvilket hotar att tillintetgöra alla de
ärorika frukterna af befrielsekriget samt att
göra Förenta Staterna till det minst fria och
framåtskridande land i hela verlden. Vi hysa
för mycket förtroende till frihetens, civilisa-
tionens och rättvisans inre oförgängliga kraft,
för att cj tro på en slutlig framgång för de
bemödanden som den fria norden nu börjar
göra för att hejda sig vid randen af det far-
liga bråddjup, dit den låtit södern leda sig.
Emellertid kan det ej nekas, att den fordna
eftergifvenheten bragt frihetens och framåt-
skridandets vänner i en ganska svår ställning,
samt att de böra anstränga alla krafter för att
återvinna det förlorade området och tillkämpa
sig segern i den afgörande strid som presi-
dentvalet snart kommer att framkalla. Deras
seger skall då blifva så mycket ärorikare; och
i mensklighetens namn önska vi dem af allt
ierta lycka.