ämnen skulle numera tillhöra hvarje särskilt
klass? och framför allt, i hvilken ordnin
skulle språken läras uti den förenade skolan 7
Cirkuläret föreskref, att så kallad dispens
skulle lemnas från läsningen af de gamla
åt dem, som det åstundade. Men
skulle de sålunda från latinet dispenserade
släppas alldeles lösa och lediga från skolan
under de timmar, då deras kamrater läste
latin och grekiska? Eller skulle de icke un-:
der dessa timmar få lära något annat i stället?
Och i sådant fall, hvad?
Om allt detta och mycket mera, som vid
verkställigheten måste besinnas, lemnade cir-
kuläret ingen upplysning.
Vi vilja icke säga, att ju icke dessa svårig-
heter, med något bättre vilja hos vederbö-
rande biskopar, konsistorier och lärarekolle-
gier, hade kunnat häfvas. Ty erfarenheten
har visat, att detta verkligen lät sig göra, der
god vilja förefanns. Men denna var icke alle-
städes till finnandes, och derpå borde man ha
varit beredd, Den kända, hos biskopar, kon-
sistorier och en del lärare rådande oginheten
mot förändringen fick nu uti de lemnade fö-
reskrifternas ofullständighet eller otydlighet
en för mången icke ovälkommen anledning
att dels ytterligare tredskas, dels bestorma ec-
klesiastikministern uti både enskilta och offi-
ciella skrifvelser med en hagelskur af frågor,
för hvilkas besvarande hvarken hr Genbergs
tid eller eklesiastikdepartementets erfarenhet
af skolväsendets detaljer hunno till. De fråg-
visa hänvisades då till en blifvande skolord-
ning, som skulle reglera allt i ett samman-
hang, och fingo under tiden sjelfva styra och
ställa ungefärligen bäst de gitte inom de sväf-
vande gränser, cirkuläret kunde gifva vid
handen, så framt icke någon gång en form-
lig tvist uppstod emellan ett lärarekollegium,
som ville framåt, och biskop och konsistorium,
som ville hålla tillbaka, såsom t. ex. i We-
sterås, der det länder till hr Genbergs för-
tjenst att ha befordrat klagomålens afgörande
till förmån för framskridandet. Mångfalden
af olika läroverk blef emellertid härigenom
så stor, att det numera knappt finnes tvenne så-
dana i vårt land, som fullkomligt likna hvaran-
dra. Den blifvande skolordningen, som skulle
jemna det ojemna, hann icke eller att blifva fär-
dig, innan hr Genberg utbytte taburetten emot
biskopsstolen i Kalmar, lemnande skolfrågan i .
arf åt sin efterträdare.
Hr Genberg hade emellertid kraftigt ruskat
å dena gamla skolan, och ett nytt lif hade här och
er vaknat derinom. En bland följderna deraf
var, att, när han vid den sistförflutna riksda-
gen såsom numera biskop infann sig uti pre-
steståndet, han af sina nya embetsbröder an-
fölls med personliga förolämpningar af en
så grof art, att erkebiskopen aktade nödigt
att genom ett hokus-pokus låta utbyta den
handling, der de i form af en redan uppläst
motion voro ordentligen nedskrifna och till
protokollet afgifna, emot en annan med nå-
got mera afvägda ordalag. Också såg man
biskop Genberg sedermera under riksdagens
lopp endast högst sällan infinna sig i stån-
det, der hans trefnad icke heller under dessa
omständigheter kunde vara särdeles stor.
Det har icke försports, att hr Reuterdahl,
som derefter från domprosteriet i Lund kal-
lades till statsråd och chef för ecklesiastik-
departementet i Lund, under den tid han bar
ecklesiastikportföljen bidragit att i någon den
ringaste mån bringa skolfrågan närmare sin
lösning. Hvad man deremot erfarit är, att
han gemenligen utverkade konungens bifall
till biskoparnes framställningar 1 skolären-
dena, och att under hans förvaltningstid det
förfarande vann häfd, hvarigenom största de-
len af besparingarne på de ofvannämda till
skolreformens genomförande anslagna 90,600
riksdalerna blifvit med föga urskillning och
än mindre rättvisa, alltefter som den ene eller
andre biskopen derom gjort framställning, bort-
plottrad på arfvoden åt duplikanter och extra
ärare utan någon föregående pröfning, huru-
vida behofvet deraf vid det ena läroverket i
sjelfva verket varit större än vid ett annat.
Hr Reuterdahl belönades emellertid med
biskopsstolen i Lund, och det är all anled-
ning, att han till lön för sin overksamhet i
skolfrågan kommer att vid nästa riksdag af
ina embetsbröder betackas på ett helt annat
sätt, än hans företrädare vid den niästföregå-
ende,
Hr Anjou är nu redan den fjerde ecklesia-
stikministern under konung Öscars regering,
och bland dessa den andre teologie doktorn,
som fått sig föredragningen af skolfrågan fö
relagd, utan att man ännu kunnat komma till
någon tillfredsställande lösning deraf. Äro
ntsigterna månne för en sådan lösning i sjelfva
verket synnerligen större under den fjerde af
dessa ministrar, än de redan voro under den
förste eller andre? Är motståndet månne hos
dem, som hittills med så mycken framgång
förstått att lägga hinder i vägen deremot, nu
mindre än förut? Eller har detta motstånd
nu mindre utsigt än förr att vinna afseende
på högre ort eller hos föredraganden?
Vi hafva endast kastat en blick på några
yttre omständigheter vid skolfrågans behand-
ing sedan tio år tillbaka, men redan denna
blick torde vara tillräcklig för bestyrkande
f hvad vi i det föregående yttrat om beskaf-
enheten af de hinder, som möta hennes lös-
ning. Ytterligare bekräftelse derpå skulle vi
inna till öfverflöd, om vi äfven ville kasta
en blick uti skolornas inre och der se, huru
biskopar och konsistorier under de senare
iren, med eller utan ecklesiastikministrarnes
roda minne, uti åtskilliga läroverk ordnat un-
lervisningen.
Det kan icke nog ofta upprepas, att ehvad
vigt man än må lägga på en ny skolordning,
pA SA TEE
er
Cyen R pmm
rJ OLA PO dm me OA