SKILLCIL UCIMllNaA tlSlldgd BEUONIKALL AIILLLL UCLA dag, samt se till på hvad punkt hon står nu, då hon ändtligen skall vinna sin slutliga lösning. En af de förnämsta klagopunkterna, som de engelska kolonierna anförde mot moderlandet under befrielsekriget, var att det tog slafveriet under sitt hägn. Det stora flertalet af nordamerikanare förkastade det. Slafvarne voro i allmänhet föga talrika; och då de endast användes till husliga sysslor, hade de lätt kunnat ersättas af fria arbetare. Flera stater gjorde också under kriget försök med att frigifva dem. Uti Virginien, den då för tiden mest välmående, rikaste och ansecdaste staten, använde de förnämsta medborgarne, med den odödlige Washington och den berömde Jefferson i spetsen, alla bemödanden för att få se den dag randas, då slafveriet skulle upphöra, och denna stat förbjöd införsel af slafvar. New-York, New-Jersey och Pennsylvanien följde år 1780 detta ädelmodiga efterdöme i så vidsträckt mån som deras ställning tillät dem: de afskaffade slafveriet. Massachussets, Rhode-Island och Connecticut gjorde sammalunda åren 1784—1786. Syd-Carolina och Georgien, stater som odlade ris och indigo, voro de enda som egde och begagnade ett stort antal slafvar. De hotade med att utgå ur unionen, om slafveriet upphäfdes. Man afstod alltså från att formligen i grundlagen påbjuda slafveriets upphäfvande, men bemödade sig att så mycket som möjligt motarbeta det ondas tillväxt. Den 13 Juli 1783 antog kongressen Jeffersons namnkunniga förslag, hvarigenom slafveriet för alltid afskaffades i alla stater, belägna nordvest om Ohio; med denna inskränkning egde hvarje stat inom unionen rättighet att inom sitt eget område bestämma öfver slaffrågan, på sätt lämpligast befunnes. Den 26 Februari 1807 förbjöd kongressen införsel af slafvar från och med den 1 Januari 1808. För att bibehålla de icke slafegande staternas öfvervigt, fattades det beslut, att då nya stater inginge i unionen, skulle detta ske i den ordning, att hvarannan gång en slafegande och hvarannan gång en icke-slafegande stat beviljades inträde deri; sålunda upptogos ömsevis uti unionen den icke-slafegande staten Kentucky och den slafegande Vermont, staterna Tennesse och Ohio, Louisiana och Indiana, Mississippi och Illinois. Slafstaterna förstodo att, genom den öfverensstämmelse i åsigter, fördelar och handling, som utmärkte dem, samt genom sin ihärdighet och sitt nit efter hand tillvälla sig ett alltjemt tilltagande inflytande på hela unionens angelägenheter. Men den framgång öfver all förmodan, hvarmed deras bemödanden kröntes, föranleddes förnämligast af en särskild, oförutsedd omständighet. En oväntad räddningsplanka, bomullen, hvilken för närvarande spelar en så vigtig rol uti både den gamla och den nya verldens industriella lif, kom slafveriets anhängare till hjelp. Ända till år 1790 var den amerikanska bomullsodlingen högst obetydlig. Ingen utförsel deraf egde rum, och till och med ännu år 1801 utgjordes hela förrådet af amerikansk bomull i Liverpool af en enda bal. Först på andra tiotalet af detta århundrade började odlingen och exporten af bomull taga en kraftig och rask fart. Ar 1852 steg redan utförseln till 1,093,230,639 livres (1 livre — något mindre än 1 T), hvilka voro värda 439,828,660 francs, och den inhemska förbrukningen belöpte sig till två femtedelar af exporten. Enligt den sednaste uppskattningen (1830), utgjorde det kapital, som i Nordamerika nedlades på bomulisfabrikationen, 372.305.410 fr., och antalet vid fabrikerna använda arbetare uppgick till 92,286. i Den ofantliga vinsten på denna växts odling spred densamma hastigt utom sitt ursprungliga område, Syd-Carolina och Georgien. Odlingen, tillverkningen och utförseln af bomull tilltogo dagligen allt mera och medförde en tvåfaldig, slafveriets tillväxt befordrande, verkan. Först och främst utvidgades unionen allt mer och mer mot söder, den enda del af Amerika som egnar sig för denna dyrbara växts odling, hvarigenom slafstaternas antal och omfång ökades; för det andra erhöll deras arbete, hvilka ansågos uteslutande passande för den mödosamma sysselsättningen 1 plantagerna, stort värde och blef nästan en nödvändighet. Slaf-införseln var fortfarande förbjuden: hon försiggick deremot i smyg. Utom unionen bildade sig slaf-producerande stater, hvilka försågo de slaf-konsumerande staterna med denna vara i tillräcklig mängd. På detta sätt förökades oupphörligt denna olyckliga befolkning. På femtio år, från 1801 till 1850, har hon mer än tredubblats; hon har nu uppgått från 892,406 till 3,178,053 själar. Vid 1850 års mantalsskrifning räknade unionen sexton icke slafegande stater, af ett omfång af 642,971 qvadrat-leues (1 lieue —5344 sv. mil) och med en befolkning af 13,607,038 själar, samt femton slafegande stater omfattande 842,484 qvadrat-lieues, och med en befolkning af 9,612,870 själar. Dessutom innehade hon tre icke-slafegande områden, omfattande 486,839 qvadrat-lieues samt fem slafegande områden af 1,251,263 qvadrat-lieues i omfång; större delen af unionen står således för närvarande öppen för slafveriet. Till följd af sin oafiåtliga tillväxt i område och befolkning, samt det inflytande på norden såsom bearbetare och exportör, hvilken söderns egenskap af stor bomullsodlare gifver henne, ser södern sin öfvervigt och sitt herravälde efter hand tillväxa och vinna stadga. Detta bevisas tydligen af de två stora segrar som södern på de två sista åren vunnit, och hvilka helt och hållet omkastat frågans ställning; vi skola nu tala om 1850 års beryktade kompromiss och om Nebraska-billen. Kompromissens hufvudpunkt återfinnes i artikeln 8, innehållande lag om förrymda slafvar. Hvarje slafegare kan, så snart två vittnen intyga att en af hans slafvar rymt, öfver hela unionens område anställa jagt efter rn mmm a mL hs HA OO RE Fm NR AA ARR HH Ihr MIAN PR AA M lf — Fk AA KH KH At FR AA a AR vv far honom och återtaga honom hvarhelst han anträffas. Myndigheterna i de icke-slafegande lol AR PA 2 Oo Rv. AA 7