SKILLCIL UCIMllNaA tlSlldgd BEUONIKALL AIILLLL UCLA
dag, samt se till på hvad punkt hon står nu,
då hon ändtligen skall vinna sin slutliga lös-
ning.
En af de förnämsta klagopunkterna, som de
engelska kolonierna anförde mot moderlandet
under befrielsekriget, var att det tog slafve-
riet under sitt hägn. Det stora flertalet af
nordamerikanare förkastade det. Slafvarne voro
i allmänhet föga talrika; och då de endast
användes till husliga sysslor, hade de lätt
kunnat ersättas af fria arbetare. Flera stater
gjorde också under kriget försök med att fri-
gifva dem. Uti Virginien, den då för tiden
mest välmående, rikaste och ansecdaste sta-
ten, använde de förnämsta medborgarne, med
den odödlige Washington och den berömde
Jefferson i spetsen, alla bemödanden för att
få se den dag randas, då slafveriet skulle
upphöra, och denna stat förbjöd införsel af
slafvar. New-York, New-Jersey och Pennsyl-
vanien följde år 1780 detta ädelmodiga efter-
döme i så vidsträckt mån som deras ställ-
ning tillät dem: de afskaffade slafveriet.
Massachussets, Rhode-Island och Connecticut
gjorde sammalunda åren 1784—1786.
Syd-Carolina och Georgien, stater som od-
lade ris och indigo, voro de enda som egde
och begagnade ett stort antal slafvar. De
hotade med att utgå ur unionen, om slafve-
riet upphäfdes. Man afstod alltså från att
formligen i grundlagen påbjuda slafveriets
upphäfvande, men bemödade sig att så myc-
ket som möjligt motarbeta det ondas tillväxt.
Den 13 Juli 1783 antog kongressen Jeffer-
sons namnkunniga förslag, hvarigenom slaf-
veriet för alltid afskaffades i alla stater, be-
lägna nordvest om Ohio; med denna inskränk-
ning egde hvarje stat inom unionen rättighet
att inom sitt eget område bestämma öfver
slaffrågan, på sätt lämpligast befunnes. Den
26 Februari 1807 förbjöd kongressen införsel
af slafvar från och med den 1 Januari 1808.
För att bibehålla de icke slafegande staternas
öfvervigt, fattades det beslut, att då nya sta-
ter inginge i unionen, skulle detta ske i den
ordning, att hvarannan gång en slafegande
och hvarannan gång en icke-slafegande stat
beviljades inträde deri; sålunda upptogos öm-
sevis uti unionen den icke-slafegande staten
Kentucky och den slafegande Vermont, sta-
terna Tennesse och Ohio, Louisiana och In-
diana, Mississippi och Illinois.
Slafstaterna förstodo att, genom den öfver-
ensstämmelse i åsigter, fördelar och handling,
som utmärkte dem, samt genom sin ihärdig-
het och sitt nit efter hand tillvälla sig ett
alltjemt tilltagande inflytande på hela unio-
nens angelägenheter. Men den framgång öf-
ver all förmodan, hvarmed deras bemödan-
den kröntes, föranleddes förnämligast af en
särskild, oförutsedd omständighet. En ovän-
tad räddningsplanka, bomullen, hvilken för
närvarande spelar en så vigtig rol uti både
den gamla och den nya verldens industriella
lif, kom slafveriets anhängare till hjelp.
Ända till år 1790 var den amerikanska
bomullsodlingen högst obetydlig. Ingen ut-
försel deraf egde rum, och till och med ännu
år 1801 utgjordes hela förrådet af amerikansk
bomull i Liverpool af en enda bal. Först på
andra tiotalet af detta århundrade började od-
lingen och exporten af bomull taga en kraf-
tig och rask fart. Ar 1852 steg redan utför-
seln till 1,093,230,639 livres (1 livre —
något mindre än 1 T), hvilka voro värda
439,828,660 francs, och den inhemska för-
brukningen belöpte sig till två femtedelar af
exporten. Enligt den sednaste uppskattningen
(1830), utgjorde det kapital, som i Nordamerika
nedlades på bomulisfabrikationen, 372.305.410
fr., och antalet vid fabrikerna använda arbe-
tare uppgick till 92,286. i
Den ofantliga vinsten på denna växts od-
ling spred densamma hastigt utom sitt ur-
sprungliga område, Syd-Carolina och Georgien.
Odlingen, tillverkningen och utförseln af bom-
ull tilltogo dagligen allt mera och medförde
en tvåfaldig, slafveriets tillväxt befordrande,
verkan. Först och främst utvidgades unionen
allt mer och mer mot söder, den enda del
af Amerika som egnar sig för denna dyr-
bara växts odling, hvarigenom slafstaternas
antal och omfång ökades; för det andra er-
höll deras arbete, hvilka ansågos uteslutande
passande för den mödosamma sysselsättningen
1 plantagerna, stort värde och blef nästan en
nödvändighet. Slaf-införseln var fortfarande
förbjuden: hon försiggick deremot i smyg.
Utom unionen bildade sig slaf-producerande
stater, hvilka försågo de slaf-konsumerande
staterna med denna vara i tillräcklig mängd.
På detta sätt förökades oupphörligt denna
olyckliga befolkning. På femtio år, från 1801
till 1850, har hon mer än tredubblats; hon
har nu uppgått från 892,406 till 3,178,053
själar. Vid 1850 års mantalsskrifning räknade
unionen sexton icke slafegande stater, af ett
omfång af 642,971 qvadrat-leues (1 lieue —5344
sv. mil) och med en befolkning af 13,607,038
själar, samt femton slafegande stater omfat-
tande 842,484 qvadrat-lieues, och med en be-
folkning af 9,612,870 själar. Dessutom inne-
hade hon tre icke-slafegande områden, om-
fattande 486,839 qvadrat-lieues samt fem slaf-
egande områden af 1,251,263 qvadrat-lieues
i omfång; större delen af unionen står såle-
des för närvarande öppen för slafveriet.
Till följd af sin oafiåtliga tillväxt i område
och befolkning, samt det inflytande på nor-
den såsom bearbetare och exportör, hvilken
söderns egenskap af stor bomullsodlare gifver
henne, ser södern sin öfvervigt och sitt herra-
välde efter hand tillväxa och vinna stadga.
Detta bevisas tydligen af de två stora segrar
som södern på de två sista åren vunnit, och
hvilka helt och hållet omkastat frågans ställ-
ning; vi skola nu tala om 1850 års beryk-
tade kompromiss och om Nebraska-billen.
Kompromissens hufvudpunkt återfinnes i
artikeln 8, innehållande lag om förrymda
slafvar. Hvarje slafegare kan, så snart två
vittnen intyga att en af hans slafvar rymt,
öfver hela unionens område anställa jagt efter
rn mmm a mL
hs HA OO RE Fm NR AA ARR HH Ihr MIAN PR AA M lf — Fk AA KH KH At FR AA a AR vv
far
honom och återtaga honom hvarhelst han an-
träffas. Myndigheterna i de icke-slafegande lol
AR PA 2 Oo Rv. AA 7