DON OCTAVIOQ,
EDOUARD LABOULATYE,
Öfvertättring.
I.
Nu tror jag att det är slut för i dag! ut-
ropade jag med en glädjesuck och satte till-
baka glaset på det med bömisk kristall upp-
fyllda bordet, som blixtrade af purpur och guld
i morgonsolen.
Nej, jag ber om förlåtelsen, svarade käl-
lans vaktarinna, det är först det fjerden; och
dermed sinkte hon ånyo ned mitt glas i den
infernaliska kittel, som näst efter spelborden
utgör förnämsta orsaken till Wiesbadens namn-
kunnighet och lycka.
Föga rörd öfver denna obehagliga uppmärk-
samhet, betraktade jag qvinnan med samma
min som en skolgosse, gripen på erning,
sin lärare och frågade:
Är ni riktigt säker på att det endust är
det fjerde?
Jo, det är jag visst! herrn har aldrig slu-
tit före sista musikstycket.
Men musiken... jag hejdade mig; att
vidare tvifla hade varit löjligt. Bruno stod
sjelf framför mig med sin notbok i handen,
- hvilken jag hvarje morgon brukade ned-
ägga en hyllningsgärd af sex kreutzer.
Bruno är en fullkomlig typ för dessa kring-
resande musici som man endast påträffar i
Tyskland, med sönderrifna kläder, försupna
anletsdrag, stirrande blickar och redan på
en mils afstånd luktande tobak. Han är
för öfrigt på en gång krypande och näsvis.
inställsam och högdragen. Men oaktadt alla
dessa mindre goda egenskaper, är vår vän
Brune en utmärkt artist, eller rättare sagdt den