ga lidelser blifvit skildrade. Det visar sig emellertid i detta stycke att man ifgälunda åstadkommer ett konstverk genom satt taga så och så stora portioner af kärlek, af fördom, af lättsinne, af entusiasm, krydda alltsammans med en dösis skräckvälde och ombädda det med långa deklamationer. Dertill fordras ofelbart att författaren har något litet förråd af menniskokännedom, af omdöme, af verklig känsla, iförening med talent att gifva form och uttryck åt sina ingifvelser. Det är dessa egenskaper som vår författare saknat, och det är denna brist som haft till följd. detta ärbete utan genomgående tanke, dessa scener anordnade utan smak, dessa entråer och sortier utan rimli föranledning samt slutligen. äfven dessa i tid och otid anbragta deklamationer, som endast bidraga att göra pinan längre och svårare. Man torde ifrågasätta hvarföre vi så länge uppehålla oss vid ett stycke som vi anse så i allo förkastligt. Svaret härpå är, att vi allt detta oaktadt anse stycket äfven ha en annan märkvärdighet än de sex akter, hvilka vi anfört såsom bevis på författarens ovanliga mod. Sjelfva stycket utgör nemligen ett ganska märkligt bevis på mod hos teaterstyrelsen, som med dess upptagande gjort ett vågadt försök huruvida man ännu lyckats till den grad depravera vår allmänhets smak, ätt den håller till godo med rent af hvad som helst man behagar uppduka; ty omöjligen kunna vi dock hysa så dålig tanke om dem som åtagit sig det vigtiga uppdraget att leda landets första scen, att de skulle vara fullkomligt blinda för underhaltigheten af här förevarande stycke. i i Eller har man kanske velat gifva -de vid talscenen inrotade olaterna tillfälle att på ett rätt i ögon och öron fallande sätt framträda, för att genom sjelfva öfverdrifterna verka en återgång till ett bättre. Sannt är åtminstone, att stycket var. särdeles egnadt att förleda till den falska patos, åt hvilken åtskilliga bland kongl. teaterns skådespelare så ofta hängifva sig. -Enär eljest bland. ie mera betydande rolerna knappt fanns någon enda konseqvent hållen karakter, med undantag möjligen af skådespelaren Justins, så anse vi icke nödigt att vidlyftigare sysselsätta oss med spelet, så mycket mer som vi ha nog aktning för allmänhetens smak för att vara förvissade, att stycket, trots sin klingande titel, sina knalleffekter och sina sex akter, ej skall kunna länge hålla sig: uppe på repertoiren. Dock böra vi-ej afsluta denna uppsats utan att gifva en mention åt fru Swartz för hennes särdeles natursanna spel i några scener, samt åt hr Hjortsberg för hans hållning och hans sätt att säga sin rol, hvilket förtjenat att lämpas till några rimligare uttryck än fångvaktaren Michels snusförnuftiga betraktelser öfver .vanskligheten af det bestående under den franska revolutionen. Ett lyckligare val af stycke har kongl. teatern gjort uti den lilla komedien Aldrig svartsjuk, förra veckans andra nyhet. Ämnet är visserligen icke originelt, men behandlingen qvick och talentfull. j Ett i de flesta delar godt spel bereder stycket dessutom ett gynnsamt mottagande af alla dem som älska munterhet och skämt samt lofvar det en framtid på Kongl. teaterns scen. pan