ett lönmord genom Siquier eller Megret. Fa-
ludan Mällers redan i dagen lagda forsknin-
gar i detta ämne, äfvensom Fryxells, hvilkas
resultat man snart har att förvänta, skola öf-
ver denna fråga kasta ett ljus, egnadt att
skingra många partiillusioner och misstankar,
handlöst framkastade af och emot svenska
män.
En Pariserborgares Memoirer af doktor L.
Veron. 2 delar. Ofversättning. Linkö-
ping 1855.
Första kapitlet af dessa till innehåll rikt
omvexlande memoirer har till öfverskrift:
Hvem jag är?; och samma fråga torde fler-
talet af svenska läsare göra om författaren,
då de taga boken i handen. Doktor Veron
har tid efter annan varit läkare, publicist, di-
rektör vid operan och har sålunda kommit i
tillfälle att på nära håll betrakta och på en
ganska förtrolig fot umgås med många af
samtidens ryktbarheter, såsom Alexandre Du-
mas, George Sand, Eugene Sue, Balzac, La-
martine, V. Hugo, La Fayette, Thiers, Lud-
vig Napolon. Då man ibland de otaliga me-
moirer, som skildra kejsaredömet, restauratio-
nen samt julimonarkien och af hvilka de fle-
sta nedskrifvits af personer som sjelfva tagit
en verksam del i händelserna, gemenligen
finner framställningen i mer eller mindre grad
antaga en bismak af partianda och fåfänga,
möter här deremot det sällsamma fenomenet
af en passion- och partifri blick, sunda om-
dömen, utgångna. från en personlighet, hvil-
ken, på samma gång den klart uppfattar sa-
kernas inre och yttre utveckling och strängt
gisslar tidehvarfvens lyten, icke synes ha hjerta
att säga ett ondt ord eller tillåta sig en bit-
ter anspelning om någon enda af de hand-
lande personerna. Blir det någon gång omöj-
ligt att undvika ett strängare omdöme, så lå-
ter författaren andra tala. Så anför han Cha-
teaubriands dräpande omdöme om Talleyrand
i den förres Memoires doutre tombe; så be-
rättar han, huru en af Ludvig Filips fordna
ministrar, under ett samtal med författaren
utanför Tuilleriernas fönster, yttrat i det han
pekade uppåt: Der ha vif en snillrik man,
och med mycken erfarenhet; skada blott, att
han ej har det ringaste sinne för äran.
Denna mildhet och oväld hos förf. i afse-
ende på personer göra att man till en början
ej har så lätt att få reda på hans egentliga
politiska opinion. Snart finner man dock, att
han hyllar den konstitutionella monarkismen
och sålunda på samma gäng det parlamenta-
riska styrelsesättet. Märkligt nog synes han
förena dessa åsigter med en viss förkärlek för
restaurationen, sådan denna nemligen visade
sig under Decazes minister, äfvensom han
icke ett enda ögonblick vill betvifla redlig-
heten af Ludvig XVIII:s sträfvanden emot
emigrantfaktionen, hvilkens tendenser tydli-
gen läggas i dagen genom ett bref från Ar-
tois till konungen, hvars värdiga svar, äfven
här finnes infördt. Emellertid är förf. inga-
lunda blind för Napolgons herskaretalang,
hvars hemlighet han — lika med Geijer —
anser hafva bestått i ett framhållande i fråga
om embeten af den rena personligheten, obe-
roende af bördsanspråk och rekommendations-
intriger. Lika riktigt finner han frånträdandet
af denna princip och antagandet af en rakt
motsatt hafva varit det som mest kan läggas
Bourbonerna till last. I den parlamentariska
kampen under restaurationen tycker han sig
finna en ärlig duell emellan grundsatser, uti
julimonarkiens strider åter en brottning emel-
lan intressen.
I afseende på sedernas tillstånd under de
olika tidehvarfven, innehålla dessa memoirer
åtskilliga rätt pikanta anekdoter. Snyggheten,
hvilken i så hög grad inverkar både på vår
fysiska och andliga menniska och som inne-
bär en viss aktning för oss sjelfva, var under
revolutionens onda dagar mycket försummad.
Sedan 1793 voro rena händer så sällsynta, att
om man såg er hafva sådana, kunde man anse
er vara en misstänkt person. Ifrån restaura-
tionens första dagar förstod och utöfvade man
denna dygd. Man började att vörda och hög-
akta menskliga naturen; menniskan var icke
mera, som man då sade, kanonmat,. Se-
dernas råhet och det militäriska öfvermodet
under kejsaretiden gingo ändå derhän, att på
kaffehusen tidningarne rycktes af officerarne
ur de civilas händer. Huru sällsynta rena
händer i politiskt afseende voro under. juli-
monarkien, visar användandet af hemliga
fonderna, af hvilka då utbetalades ända till
fyra millioner årligen. De sålunda pensione-
rade utgjordes af alla slags spejare och röst-
värfvare; äfven deputerade infunno sig i dy-
lika afsigter i inrikesministerns hotell, der un-
der restaurationen en dylik skulle ha betrak-
tats som ett underdjur. Att bidrag. ur hem-
liga fonderna icke ens försmåddes på ännu
högre ort, visar följande märkliga af förf., II
del. 38 s., anförda tilldragelse: En minister
under julimonarkien, kort efter 1830, och hvars
namn gaf mera glans åt kabinettet än hans
talaretalent förlänade honom stöd, visade sitt
missnöje äfven i de konseljer, i hvilka konun-
gen sjelf presiderade, ända derhän att han
talade om inlemnandet af sin afskedsansökan.
Han sade, att hans enskilda affärer skulle be-
tydligt lida, om han ej uteslutande egnade sig
åt dem. Som hans entledigande skulle hafva
upplöst ministeren, dagtingade man således
med hvarandra. Ni behöfver penningar,, sade
honom då hans medbroder, inrikesministern.
I morgon skickar jag er 30.000 franes. An-
budet antogs; cheitn för inrikesministerens
kabinett ålades att ät honom (konseljledamo-
ten) öfverlemna 30.000 francs, men fordrade
ett qvitto. Detta undertecknade qvitto är ett
af de anmärkningsvärda papper som förvaras
uti julimonarkiens hemliga arkiver. Under-
stundom köpte man i ordets bokstafliga be-
märkelse tidningar. Sålunda upphörde under
restaurationen lOriflamme, Drapeau Blance,
La Foudre och les Tablettes Universelles.
Försöket misslyckades med Quotidienne, och
Journal des DPeöbats blef å sin sida Chateau- ,