ett lönmord genom Siquier eller Megret. Faludan Mällers redan i dagen lagda forskningar i detta ämne, äfvensom Fryxells, hvilkas resultat man snart har att förvänta, skola öfver denna fråga kasta ett ljus, egnadt att skingra många partiillusioner och misstankar, handlöst framkastade af och emot svenska män. En Pariserborgares Memoirer af doktor L. Veron. 2 delar. Ofversättning. Linköping 1855. Första kapitlet af dessa till innehåll rikt omvexlande memoirer har till öfverskrift: Hvem jag är?; och samma fråga torde flertalet af svenska läsare göra om författaren, då de taga boken i handen. Doktor Veron har tid efter annan varit läkare, publicist, direktör vid operan och har sålunda kommit i tillfälle att på nära håll betrakta och på en ganska förtrolig fot umgås med många af samtidens ryktbarheter, såsom Alexandre Dumas, George Sand, Eugene Sue, Balzac, Lamartine, V. Hugo, La Fayette, Thiers, Ludvig Napolon. Då man ibland de otaliga memoirer, som skildra kejsaredömet, restaurationen samt julimonarkien och af hvilka de flesta nedskrifvits af personer som sjelfva tagit en verksam del i händelserna, gemenligen finner framställningen i mer eller mindre grad antaga en bismak af partianda och fåfänga, möter här deremot det sällsamma fenomenet af en passionoch partifri blick, sunda omdömen, utgångna. från en personlighet, hvilken, på samma gång den klart uppfattar sakernas inre och yttre utveckling och strängt gisslar tidehvarfvens lyten, icke synes ha hjerta att säga ett ondt ord eller tillåta sig en bitter anspelning om någon enda af de handlande personerna. Blir det någon gång omöjligt att undvika ett strängare omdöme, så låter författaren andra tala. Så anför han Chateaubriands dräpande omdöme om Talleyrand i den förres Memoires doutre tombe; så berättar han, huru en af Ludvig Filips fordna ministrar, under ett samtal med författaren utanför Tuilleriernas fönster, yttrat i det han pekade uppåt: Der ha vif en snillrik man, och med mycken erfarenhet; skada blott, att han ej har det ringaste sinne för äran. Denna mildhet och oväld hos förf. i afseende på personer göra att man till en början ej har så lätt att få reda på hans egentliga politiska opinion. Snart finner man dock, att han hyllar den konstitutionella monarkismen och sålunda på samma gäng det parlamentariska styrelsesättet. Märkligt nog synes han förena dessa åsigter med en viss förkärlek för restaurationen, sådan denna nemligen visade sig under Decazes minister, äfvensom han icke ett enda ögonblick vill betvifla redligheten af Ludvig XVIII:s sträfvanden emot emigrantfaktionen, hvilkens tendenser tydligen läggas i dagen genom ett bref från Artois till konungen, hvars värdiga svar, äfven här finnes infördt. Emellertid är förf. ingalunda blind för Napolgons herskaretalang, hvars hemlighet han — lika med Geijer — anser hafva bestått i ett framhållande i fråga om embeten af den rena personligheten, oberoende af bördsanspråk och rekommendationsintriger. Lika riktigt finner han frånträdandet af denna princip och antagandet af en rakt motsatt hafva varit det som mest kan läggas Bourbonerna till last. I den parlamentariska kampen under restaurationen tycker han sig finna en ärlig duell emellan grundsatser, uti julimonarkiens strider åter en brottning emellan intressen. I afseende på sedernas tillstånd under de olika tidehvarfven, innehålla dessa memoirer åtskilliga rätt pikanta anekdoter. Snyggheten, hvilken i så hög grad inverkar både på vår fysiska och andliga menniska och som innebär en viss aktning för oss sjelfva, var under revolutionens onda dagar mycket försummad. Sedan 1793 voro rena händer så sällsynta, att om man såg er hafva sådana, kunde man anse er vara en misstänkt person. Ifrån restaurationens första dagar förstod och utöfvade man denna dygd. Man började att vörda och högakta menskliga naturen; menniskan var icke mera, som man då sade, kanonmat,. Sedernas råhet och det militäriska öfvermodet under kejsaretiden gingo ändå derhän, att på kaffehusen tidningarne rycktes af officerarne ur de civilas händer. Huru sällsynta rena händer i politiskt afseende voro under. julimonarkien, visar användandet af hemliga fonderna, af hvilka då utbetalades ända till fyra millioner årligen. De sålunda pensionerade utgjordes af alla slags spejare och röstvärfvare; äfven deputerade infunno sig i dylika afsigter i inrikesministerns hotell, der under restaurationen en dylik skulle ha betraktats som ett underdjur. Att bidrag. ur hemliga fonderna icke ens försmåddes på ännu högre ort, visar följande märkliga af förf., II del. 38 s., anförda tilldragelse: En minister under julimonarkien, kort efter 1830, och hvars namn gaf mera glans åt kabinettet än hans talaretalent förlänade honom stöd, visade sitt missnöje äfven i de konseljer, i hvilka konungen sjelf presiderade, ända derhän att han talade om inlemnandet af sin afskedsansökan. Han sade, att hans enskilda affärer skulle betydligt lida, om han ej uteslutande egnade sig åt dem. Som hans entledigande skulle hafva upplöst ministeren, dagtingade man således med hvarandra. Ni behöfver penningar,, sade honom då hans medbroder, inrikesministern. I morgon skickar jag er 30.000 franes. Anbudet antogs; cheitn för inrikesministerens kabinett ålades att ät honom (konseljledamoten) öfverlemna 30.000 francs, men fordrade ett qvitto. Detta undertecknade qvitto är ett af de anmärkningsvärda papper som förvaras uti julimonarkiens hemliga arkiver. Understundom köpte man i ordets bokstafliga bemärkelse tidningar. Sålunda upphörde under restaurationen lOriflamme, Drapeau Blance, La Foudre och les Tablettes Universelles. Försöket misslyckades med Quotidienne, och Journal des DPeöbats blef å sin sida Chateau,