svenska. universiteterna, hvilkas styresman H
K. H. Kronprinsen är. Det är nemligen knap-
past tänkbart, att H. K. H. skulle hafva fö!
afsigt att förena styrelsen af de svenska hög.
skolorna med den höga och maktpåliggande be-
fattningen såsom Norges vicekonung. Det skulle
möjligen hafva låtit sig göra för några tiotal
af år sedan, då de internationella frågorna
ännu ej utvecklat sig till en storhet och betyden-
het, som kommer att kräfva den unge furstens
odelade uppmärksamhet, och då kanslersbefatt
ningen vid universiteterna snarare var en he-
ders- och beskyddarepost än ett embete, hvar-
till den genom de nya akademiska statuterna
blifvit på sätt och vis förvandlad. Men äf-
ven om de nya förhållanden, hvari H. K. H.
såsom brödrarikets vicekonung kommer att
inträda, ej skulle påkalla hela hans om-
tanka och upptaga hela hans tid, så se
vi dock svårligen, huru han, på så långt
afstånd och skild från sin kanslerssekrete-
rare, hvilken, af annan ordinarie befattning
upptagen, icke kan vara honom följaktig
till Norge, skulle kunna fortfara att åt uni-
versiteternas angelägenheter egna erforderlig
omsorg. Huru ofta händer det icke att deras
medlemmar hafva något personligt att andraga
hos kansleren? Skulle de i sådana fall blifva
nödgade att företaga långa, kostsamma och
tidsspillande resor mellan Upsala eller Lund
och Christiania, eller är det tänkbart att vice-
konungen skulle finna tid och ledighet att
sjelf tid efter annan besöka universitetsstä-
derna för att vaka öfver läroverkens gång,
kontrollera deras medlemmars embetsutöfning
och lyssna till de flerehanda andraganden dessa
kunna hafva att göra hos sin styresman? ;Vi
anse detta lika litet sannolikt, och det synes
oss otvifvelaktigt att H. K. H., då han går;att
mottaga det höga och vidsträckta uppdraget
att i konungariket Norge företräda konungens
stad och ställe, kommer att, åtminstone för
den tid han blifver från riket frånvarande,
nedlägga sin befattning såsom universiteternas
kansler.
Frågan blir i sådant fall huru platsen skall
kunna ånyo fyllas. Är det på förhand gifvet
att kansleren skall vara en kunglig prins, så
är det ingen nöd, ty då har man två att välja
på. De vidtberömda fäderna kunna då i un-
derdånig hesitation väga mellan representan-
terna af flottan och af landförsvaret, så vida
ej de .vigtigare militäriska pligter, som höra
till den förra funktionen och som under när-
varande tidsomständigheter troligen blifva ännu
mera Vdande och absorberande, skulle med
ens leda deras val på den sednare, hvars min-
dre maktpåliggande militära befattning och
hvars stilla, åt meditationen hängifna sinnes-
art torde göra det fredliga värfvet såsom Ye-
tenskapernas beskyddare, för honom mera ef-
terlängtadt och passande. I hvilketdera fal-
let som helst finge universitetet en högboren
kansler, såsom förut, och en kanslerssekrete-
rare — äfvenledes såsom förut, — den ena
de jure oansvarig, liksom den andra oan-
svarig de facto. Men opinionen, vid sjelfva
universiteterna är på långt när ej lika be-
stämd för furstliga kanslerer som långt till-
baka i tiden. Ännu vid det: sista valet
voro tankarne, om ej rösterna. delade i
afseende på lämpligheten att utse en kunglig
prins, och vi misstaga oss måhända ej alltför
mycket, om vi antaga att det i första rummet
var den akademiska senatens önskan att inför
den regerande monarken, universitetets fordne
kansler, frambära en gärd af underdånig vörd-
nad, som då bestämde valets utgång, åtmin-
stone i Upsala. Man kan ej fordra af en
prins, som genom sin uppfostran, sin lefnads-
ställning och den framtid, som för honom
öppnar sig, är ställd inom en helt olika sam-
hällssfer, de insigter i vetenskapliga ämnen,
den öfverblick öfver bildningselementernas
sammanhang, den oaflåtliga uppmärksamhet
på kulturens utveckling i allmänhet och spe-
cielt inom den bildningsanstalt han haratt
vårda, — man kan ej med någon rättvisa af
en ung man, hvars sinne nödvändigt kom-
mer att riktas åt och hvars tid upptagas
af exercis och dylikt, vänta sådana egen-
skaper, .som göra honom passande att styra
ett samhälle af grånade lärdomsidkare. Ett
annat förhållande vore ett oting och ;en
motsägelse. Man talar visserligen om att
en furste ej behöfver speciella vetenskap-
liga insigter af någon högre ordning, och att
redan hans ställning ingifver honom den vid-
sträcktare öfverblick, de högre vyer,, som
allena äro nödvändiga för chefsbefattningar,
och :som detaljstudier endast skulle skada och
förmörka. Men se vi närmare på saken, så
torde det i allmänhet visa sig, att den der
omfattande öfverblicken och de der högre
vyerna egentligen äro resultater af samtal
med sådana män, för hvilka den höga perso-
nen har förtroende, och bland hvilka han na-
turligtvis väljer sin sekreterare. Ingenting
är således tydligare än att kanslerssekreteraren
i de flesta fall blir den bestämmande och hans
herre endast den formelt styrande. När kom-
munikationer skola meddelas och skrifvelser
mppsättas, blir det af en oundviklig naturnöd-
vändighet kanslerssekreterarens sinne, och ej
kanslerens, som deri utgjuter sig, sekretera-
rens tänke- och känslosätt som ger färgen åt
hela embetets förvaltning. Af kanslerssekre-
terarens stämning mot universitetet och dess
medlemmar kommer följaktligen hela embe-
tets utöfning att ytterst bero. Men han är ej
å platsen, lika litet som hans principal; han
på BOT måhända universitetsstaden ett par.