svenska. universiteterna, hvilkas styresman H K. H. Kronprinsen är. Det är nemligen knappast tänkbart, att H. K. H. skulle hafva fö! afsigt att förena styrelsen af de svenska hög. skolorna med den höga och maktpåliggande befattningen såsom Norges vicekonung. Det skulle möjligen hafva låtit sig göra för några tiotal af år sedan, då de internationella frågorna ännu ej utvecklat sig till en storhet och betydenhet, som kommer att kräfva den unge furstens odelade uppmärksamhet, och då kanslersbefatt ningen vid universiteterna snarare var en hedersoch beskyddarepost än ett embete, hvartill den genom de nya akademiska statuterna blifvit på sätt och vis förvandlad. Men äfven om de nya förhållanden, hvari H. K. H. såsom brödrarikets vicekonung kommer att inträda, ej skulle påkalla hela hans omtanka och upptaga hela hans tid, så se vi dock svårligen, huru han, på så långt afstånd och skild från sin kanslerssekreterare, hvilken, af annan ordinarie befattning upptagen, icke kan vara honom följaktig till Norge, skulle kunna fortfara att åt universiteternas angelägenheter egna erforderlig omsorg. Huru ofta händer det icke att deras medlemmar hafva något personligt att andraga hos kansleren? Skulle de i sådana fall blifva nödgade att företaga långa, kostsamma och tidsspillande resor mellan Upsala eller Lund och Christiania, eller är det tänkbart att vicekonungen skulle finna tid och ledighet att sjelf tid efter annan besöka universitetsstäderna för att vaka öfver läroverkens gång, kontrollera deras medlemmars embetsutöfning och lyssna till de flerehanda andraganden dessa kunna hafva att göra hos sin styresman? ;Vi anse detta lika litet sannolikt, och det synes oss otvifvelaktigt att H. K. H., då han går;att mottaga det höga och vidsträckta uppdraget att i konungariket Norge företräda konungens stad och ställe, kommer att, åtminstone för den tid han blifver från riket frånvarande, nedlägga sin befattning såsom universiteternas kansler. Frågan blir i sådant fall huru platsen skall kunna ånyo fyllas. Är det på förhand gifvet att kansleren skall vara en kunglig prins, så är det ingen nöd, ty då har man två att välja på. De vidtberömda fäderna kunna då i underdånig hesitation väga mellan representanterna af flottan och af landförsvaret, så vida ej de .vigtigare militäriska pligter, som höra till den förra funktionen och som under närvarande tidsomständigheter troligen blifva ännu mera Vdande och absorberande, skulle med ens leda deras val på den sednare, hvars mindre maktpåliggande militära befattning och hvars stilla, åt meditationen hängifna sinnesart torde göra det fredliga värfvet såsom Yetenskapernas beskyddare, för honom mera efterlängtadt och passande. I hvilketdera fallet som helst finge universitetet en högboren kansler, såsom förut, och en kanslerssekreterare — äfvenledes såsom förut, — den ena de jure oansvarig, liksom den andra oansvarig de facto. Men opinionen, vid sjelfva universiteterna är på långt när ej lika bestämd för furstliga kanslerer som långt tillbaka i tiden. Ännu vid det: sista valet voro tankarne, om ej rösterna. delade i afseende på lämpligheten att utse en kunglig prins, och vi misstaga oss måhända ej alltför mycket, om vi antaga att det i första rummet var den akademiska senatens önskan att inför den regerande monarken, universitetets fordne kansler, frambära en gärd af underdånig vördnad, som då bestämde valets utgång, åtminstone i Upsala. Man kan ej fordra af en prins, som genom sin uppfostran, sin lefnadsställning och den framtid, som för honom öppnar sig, är ställd inom en helt olika samhällssfer, de insigter i vetenskapliga ämnen, den öfverblick öfver bildningselementernas sammanhang, den oaflåtliga uppmärksamhet på kulturens utveckling i allmänhet och specielt inom den bildningsanstalt han haratt vårda, — man kan ej med någon rättvisa af en ung man, hvars sinne nödvändigt kommer att riktas åt och hvars tid upptagas af exercis och dylikt, vänta sådana egenskaper, .som göra honom passande att styra ett samhälle af grånade lärdomsidkare. Ett annat förhållande vore ett oting och ;en motsägelse. Man talar visserligen om att en furste ej behöfver speciella vetenskapliga insigter af någon högre ordning, och att redan hans ställning ingifver honom den vidsträcktare öfverblick, de högre vyer,, som allena äro nödvändiga för chefsbefattningar, och :som detaljstudier endast skulle skada och förmörka. Men se vi närmare på saken, så torde det i allmänhet visa sig, att den der omfattande öfverblicken och de der högre vyerna egentligen äro resultater af samtal med sådana män, för hvilka den höga personen har förtroende, och bland hvilka han naturligtvis väljer sin sekreterare. Ingenting är således tydligare än att kanslerssekreteraren i de flesta fall blir den bestämmande och hans herre endast den formelt styrande. När kommunikationer skola meddelas och skrifvelser mppsättas, blir det af en oundviklig naturnödvändighet kanslerssekreterarens sinne, och ej kanslerens, som deri utgjuter sig, sekreterarens tänkeoch känslosätt som ger färgen åt hela embetets förvaltning. Af kanslerssekreterarens stämning mot universitetet och dess medlemmar kommer följaktligen hela embetets utöfning att ytterst bero. Men han är ej å platsen, lika litet som hans principal; han på BOT måhända universitetsstaden ett par.