STOCKHOLM, den 2: Okt, Hvarföre skulle ett förbu d med Norge och Sverge vara a: vigt? Under denna titel lär s i The 7-nes en insänd artikel, undertecknad Norr san, som väl icke innehåller så särdeles mj cket för oss svensker obekant, mena som vi ärdå trott oas. böra här i öfversättoing meddela, då den fått en framstående plats i det eng !ska bladet, utlofvarfortsättning och troligen kommer att gifva anledning ti:l flera artikla i den engelska pressen. Till utgifoaren af The Times. Sir, — jag bar blifvit föran! dd att väcka. denna fråga, e.nedaa jag tror et i allmänhet vara erkändt att tiden ännu i:ke kommit eller ens är nära för handen, då en varaktig fred är möjlig; och följaktligen kunna England och Frankrike ännu stärka sin position h beforira krigets ändamäl genom nya allianser. Dö jag här väcker fråga om en allians m d Norge och Sverve, tror jag mig berätti; ad att för dessa båla riken ford:a ett undantagande från den förebråelse för en pvanhbedrande neutralitet, som eder premierminister nyligen riktade rot de större europeiska makterna, hvilka trott det förenligt med sin ställning att hålis sig på afstånd från striden; ty de förenämda staterna riskera genom sin medverkan sjeifva sin tillvaro, hvilket jag förmodar hvarken Österrike eller Preussen skulle vilja erkänna såsom förklaäringsgrund för sin overksambet. Häilder premierminister har, i det tal hvarpå jag nyss hänsyftat (vid Romsey) väl icke uttryckligen nämnt No-ge och Sverge, men om jag ej alltför mycket misstager mig, torde detta öfverseende få tillskrifvas den ännu mindre smickrande surppositionen att deras anslutning eller icke anslutning till vestmakternas politik är je sförelsevis af ringa värde. Och här har ni saledes andra skälet till dessa raders tillkomst, att ehuru det existerar några sväfvande i er om att Norge och Sverge, genom sin bel genhst i sjeifva lejongapet, skulle kunna Cuoga till något bättre än blott neutralitet, så äro de föreställningar engelska folket i allmöshet hyser om de tjenster dessa länder kunde göra, ännu temligen orediga. ciDen enda fördel engelska politici ännu tyckas hafva Jofvat sig af en norsk-svensk allians, är art en armå från Sverge skuile kunna kastas öfver i Finland, och att en sådan diversion gsulle på ett direkt sätt bistå de blokerande flottorna i Östersjön och indirekt uoderstöd a de allierades operationer på Svarta hafskusterna, genom att hindra ozaren från att sända blomman af sin norra armå till Krim. Det kan icke betviflas, att en skandinavisk armå i Finland skulle hafva utöfvat ett Vigtigt inflytasde på händelsernas ging, och det torde ej vara alltför förmätet om man antager att genom dess förnuftiga användande Sveaborg lika väl som Sebastopol nu kunde hafva varit ryckt ur ryssarnes händer, medan de svenska vapnen skulle hafva funnit ett tillfälle att aftvå skymfen af denna fästnings nesliga kapitulation 1808. Jag är dock öfvertygad att det vore i Norges och Sverges makt att spela em ännu långt vigtigare rol i krigsdramat än man vanligen tilldelat dem. Det skall troligen vid första ögonkastet synas de flesta ett umderligt och till och med orimligt påstående, ehuru jag icke desto mindre hoppas bevisa det vara sannt, att dessa båda rikens verksammaste kooperationsmedel icke ligger i deras förmåga att uppställa en armå af 40 till 50,000 man, utan i deras kapaciteter såsom sjömakter, och jag tvekar så mycket mindre att uttala denna mening som jag, genom enskilda meddelanden, finner att denna omständighet ej helt och hållet undfallit personers uppmärksamhet i detta land. När vi fråga hvadan det kommer sig, att Ryssland, med undantag af Bomarsunds förstörirg och magasinernas i Sveaborg uppbrännarde, ännu i Östersjön är lika mäktigt i militäriskt afseende (ty jag talar ej om blokadens verkan på dess handel) — ait alla fruktansvärda fästen på detta håll ännu äro icsarens händer — att Cronstadt ej så mycket som träffats af en enda bomb — att alla de allierades ärorika men ofullständiga operationer vid Sveaborg icke kunde fullföljas? — och slutligen, när vi fråga hvaraf det kommer Big att de allierade flottorna, rättvisligen föremål för så mycken stolthet och förtröstan, uträttat så litet i de nordiska farvattnen? — så blir det ständigt upprepade svaret, att de allisrade äro i saknad af små och passande fartyg, en flotta af kanonmbåtar, lämpade för hastig manövrering bland Östersjöns krångliga klippor, skär, holmar och trånga sund, och utt England och Frankrike ej haft sådana skepp, ej heller kunnat bygga dem och bringa lem till stället tidigt nog för verksamma opeationers. Men just en sådan flotta kunde Norge och Sverge hafva uppställt, och i ett antal trolisen större än hvad som erfordrades. De två conungarikena hafva tillsammans omkring 400 tanonbåtar och mörsarefartyg af olika storekar), och om dstta antal något inskränkes, ) 79 Norska kanonbåtar äre försedda med 2 60puodiga mörsare hvardera; 53 dels med en 24pundig dels med 2 24 pundiga hvardera. tt OM (6 PJA JR rg DO FH DS me