ef stela, skäggbeprydda kavaljerer och ståtliga damer med tornformiga härprydhader, öfverst krönta af högt svajande plymer. det då att undra på att han från dessa föråldrade figurer med förtjusning vände sina blickar till aikaldens dotter, full af skalkaktiga leanden, ömma tonfall och smäktande blickar? Dessutom — ty jag vill germa ursäkta honom så långt det är möjligt — var han, genom det nya i scenen som omgaf honom, särdeles upprymd, hvartill äfven bidrog detta plötsliga uppfyllande af bans djerfvaste förhoppningar samt det flitiga begagnavdet af vinbagaren, som i hvarje ögonblick mypåfylld räcktes homom af tjenstaktiga pager. Med ett ord — jag kan ej lärgre dölja saken — innan aftonen var öfver hade Don Fernando redan förklarat alkaldens dotter sin kärlek. De hade vrndrat tillsammans på ör af palatsets månbslysta balkonger, och han tjuste hennes öra med afsjungandet af en af dessa kärleksvitor, hvarmed han på en snarlik balkorg så ofta hänryckt den sköra Serafina. Damen sänkte blygt sitt hufvud. Ack, gennor ! sedehox, detta är smickrande ord; men ni kavaljerer, som ströfven omkrisg på hafvet, ären lika ostadiga och flyktiga som: dess vågor, I morgon skell ni insäti.s i ert höga embete, sågom de Sju Städern:s adalantado, och då skall ni ej mera tänka på alkaldens dotter. Don Fernando, gripen a? ögonblickets berusming, kellade minen till vittne af sin uppsriktighet. Då han red en uppmanande rörelss höjde hander, kastade den kyska månen en stråle mot ringan som gvisträde på hans finger, Den fästade det sköras uppmärksamhat. Sensor Adalåotsdo, sade bon: skälmaktigt, jag tror ej stort på månen, men gif mig ringen, som ni bär, till en underpant på sanningen af era ord.v