ef stela, skäggbeprydda kavaljerer och ståt-
liga damer med tornformiga härprydhader,
öfverst krönta af högt svajande plymer.
det då att undra på att han från dessa för-
åldrade figurer med förtjusning vände sina
blickar till aikaldens dotter, full af skalk-
aktiga leanden, ömma tonfall och smäktande
blickar? Dessutom — ty jag vill germa ur-
säkta honom så långt det är möjligt — var
han, genom det nya i scenen som omgaf ho-
nom, särdeles upprymd, hvartill äfven bidrog
detta plötsliga uppfyllande af bans djerfvaste
förhoppningar samt det flitiga begagnavdet af
vinbagaren, som i hvarje ögonblick mypåfylld
räcktes homom af tjenstaktiga pager.
Med ett ord — jag kan ej lärgre dölja sa-
ken — innan aftonen var öfver hade Don
Fernando redan förklarat alkaldens dotter sin
kärlek. De hade vrndrat tillsammans på ör
af palatsets månbslysta balkonger, och han
tjuste hennes öra med afsjungandet af en af
dessa kärleksvitor, hvarmed han på en snarlik
balkorg så ofta hänryckt den sköra Serafina.
Damen sänkte blygt sitt hufvud. Ack,
gennor ! sedehox, detta är smickrande ord;
men ni kavaljerer, som ströfven omkrisg på
hafvet, ären lika ostadiga och flyktiga som:
dess vågor, I morgon skell ni insäti.s i ert
höga embete, sågom de Sju Städern:s adalan-
tado, och då skall ni ej mera tänka på al-
kaldens dotter.
Don Fernando, gripen a? ögonblickets be-
rusming, kellade minen till vittne af sin upps-
riktighet. Då han red en uppmanande rö-
relss höjde hander, kastade den kyska må-
nen en stråle mot ringan som gvisträde på
hans finger, Den fästade det sköras upp-
märksamhat. Sensor Adalåotsdo, sade bon:
skälmaktigt, jag tror ej stort på månen, men
gif mig ringen, som ni bär, till en underpant
på sanningen af era ord.v