Under två månader var allt fredligt och
lugnt; indianerna infunno sig: dagligen vid
guvernörens träpalats i Talahassee och tyck-
tes fullkomligt belåtna med sin verld. På en
gång upphörde helt och hållet deras besök;
och de syntes ej till på tra eller fyra dagar.
Guvernören började frukta att de hade något
ofog för sig. På aftonen af den fjerde dagen
kom en chef, Gulhår benämnd, omkring klockan
tolf på natten till honom. Han var en qvick;
beslutsam man och hade alltid visat mycken
tillgifvenhet för guvernören, hvilket nu för-
mått honom att våga sitt lif för att under-
rätta honom, det mellan fyra- och ferohundra
målade och utstyrda krigare samlat sig i
Nehamathlasstaden, för att hålla några krigiska
rådplägningar tillsammans. Han hade smugit
sig bort med fara för sitt lif, för att lemna
honom denna upplysning, och ilade sedan
tillbaka, på det hans frånvaro ej skulle märkas.
Guvernören Duval tillbringade efter denna
underrättelse en orolig natt. Han kände Neha-
matblas skicklighet och djerfva karakter; han
erinrade sig de hotelser han framkastat och
tänkte på de några och ättio hvita familjer,
som voro spridda kring det vidsträckta landet,
och hvilka så lätt kunde förgöras om, såsom
han fruktade, det var indianernas mening att
frigöra landet. Att han ej öfverdref faran,
bevisas bäst af de förfärliga tilldragelseraa
under det indiankrig; som sedermera: ödelade
dessa trakter. Efter en sömnlös natts begrun-
danden, bestämde sig Duval för en plar, som
i allt öfverensstämde med hans djerfva och
beslutsamma karakter.. Kännande vildarnes be-
undran för personligt mod, beslöt han att
genom en plötslig öfverraskning försöka skräm-
ma och hejda dem i dsras vilda företag. Det
var mycket vågadt, men der voro så mångas
lif i fara, att han ansåg som gin skyldighet
att göra försöket;