förbumdet var derför brutet, och de ämnade
icke låta sig bindas deraf.
Guverrörea föreställde honom lugnt, att den
i förbundsakten utfästa tiden för betalningen
af pennirgarne och boskapens öfverlemrande
ännu ej infallit. Detta v:sste den gamle che-
fen alltför väl, men det föll honom in att
för tillfället låtsa sig vara okunnig. Han fort-
for att dricka ooh prata, och rösten blef allt
mera högljudd, tills der slutligen genljöd
genom hela byn. Han höll i handen ex
ång knif, med hvilken han varit sysselsatt
att skära tobak; denna svängde han fram
och tillbaka medan han talade, liksom för
att gifva mera eftertryck åt sina ord, och för-
de den stundom till och med helt nära iatill
guvernöreng strupe. Han slöt sin tirad med
att upprepa det landet tillhörde rödmännen,
och förr än de skulle öfvergifva det, ville han
iåta både sina och sitt folks ben blekas af solen.
Duval visste att ändamålet med detta var
att se om han skulle låta sig skrämmas. Han
höll derför blicken stadigt riktad mot chefen,
och i samma ögonblick denne utsagt sin ho-
telse, grep han honom i armen och sade, i
det han knöt sin andra hand:
Jag har hört hvad ni sagts; ni har in-
gått på fredsfördraget, och likväl säger ni
att edra ben skola blekaz af solen förr
än ni går in derpå. Så visst som der finnes
en sol på himlen, skola edra ben blskas
och förvittra ofvan jord, om ni ej uppfyller
hvarje punkt af detta fördrag! Jag akall lita
er veta, att jag är den första här, och skall
nog se till att ni uppfyller edra skyldigheter!s
Då kastade rig den gamla chefen baklän-
ges och brast ut i ett gapskratt, i det han
förklarade att allt hvad han sagt blott var ett
skämt. Guvernören misstänkte likväl att der
2 någon förfärlig mening dold under detta
skämt.