indianerna, utan att mildra ett ord. Tolken
lofvade göra sitt bästa, tilläggande, att han
väl visste det ingenting annat än djerfhet
kunde rädda dem när de väl en gång voro
inkomna i staden.
De voro nu redan der och närmade sig
värdshuset. Detta bestod egentligen af fyra
hus, byggda kring en fyrkantig plats, i hvars
medelpunkt var påtänd en stor. rådselds.
Husen voro öppna på framsidan inåt elden,
och tillslutna åt baksidan. Vid hvarje hörn
af fyrkanten var der ett mellanrum mellan
husen för att lemna fri in- och utgång. I
husen sutto de gamle männen och cheferna;
de unge voro församlade kring elden. Neha-
mathla stod i spetsen för rådnlägningen och
innehade den upphöjdaste platsen.
Guvernören inträdde vid ett af hörnen och
red djerft fram till midten af fyrkanten. De
unge männen gjorde rum för honom, och en
gammal man som talade, stannade tvärt midt
uti harangen. Inom ett ögonblick spändes
trettio å fyratio bössor och riktades alla mot
honom. Aldrig tyckte sig Duval hört ett så-
dant ljud förr; det föreföll honom nästan som
om det träffat hans hjerta. Han gaf india-
nerna blott en enda blick och vände, sig se-
dan bort med en föraktlig min. Sedan har
han yttrat, att han ej vågade se dit igen, af
fruktan att det skulle angripa hans nerver —
ty på deras styrka berodde nu allt.
Chefen kastade upp sina armar öfver huf-
vudet. Bössorna sänktes. Duval andades
friare; han stod i begrepp att handlöst
kasta sig af hästen, men återhöll sig och af-
steg i allt lugn. Sedan gick ban direkte fram
till Nehamathla, och frågade med myndig
ton hvad han hade för ändamål med denna
rådplägning. I samma ögonblick han gjorde
denna fråga, satte sig talaren. Chefen sva-
rade icke; utan sänkte hufvudet med synbar